tisdag 22 november 2011

80 cm³ energi

Jag är ganska rastlös av mig. Det har jag ärvt från pappa. Jag måste alltid hålla mig sysselsatt och känna att jag tar tillvara på min tid, annars kan jag bli rätt så vresig. Men det har ju en del positiva effekter också, såsom att jag ser till att planera in resor och aktiviteter som jag tycker är roliga, provar på nya saker, får utlopp för min skaparglädje och alltid har en handfull böcker på gång samtidigt. Vad myrorna i brallan dock inte lyckats frammana är någon vidare träningslust. Tyvärr. Jag avundas de som längtar till träningen och som njuter av den, för det gör inte jag. Det är en kamp varje gång. Men som med så mycket annat så är tricket för mig att göra träningen till en rutin. Och det har den blivit nu. Typ. Jag har en ambition att ta mig iväg och träna två gånger i veckan och det har jag faktiskt (nästan) lyckats med ända sedan höstterminen drog igång i slutet av augusti. En stor bidragande faktor till framgången har nog varit att träningsanläggningen ligger längs vägen till jobbet, samt att jag hittat roliga (tja, så roliga de nu blir) pass som börjar precis efter jobbet. För att tro att jag ska lyckas masa mig iväg och träna om jag en gång kommit hem på kvällen är rent självbedrägeri. Soffans dragningskraft är förbluffande stor då.

Men när jag, som är panikartat hungrig när jag kommer hem vid fem de träningsfria dagarna, i stället står i en svettig träningslokal den tiden och ska försöka prestera, ja då gäller det att ha fyllt på med energi. Frukt i all ära, med det är liksom lite av en fis i rymden. Knäckemacka? Inte dumt, men jag är rädd att jag skulle okynnesäta om jag hade det tillgängligt på jobbet. Keso? Gott men lite trist utan topping, typ frukt och nötter, och då blev det jobbigt. Så jag tänkte energibars. De flesta sådana som finns på marknaden innehåller ju mängder av socker och jag tänkte att jag kunde göra mina egna om jag bara hittade ett recept som verkade vettigt. Och det gjorde jag! Massor av gryn, fröer, nötter och frukt som man skulle binda ihop med lite äggvita och fruktjuice. Massan skulle sedan tryckas ut i en form och gräddas en stund innan man bredde på lite mörk choklad. Choklad!? Jaja, jag vet. Men det ska ju vara så himla nyttigt och motverka allt ifrån karies till hjärtinfarkt. Ett tunt lager fick allt gå an (lite kul måste man ju få ha). Resultatet påminde lite om sådana där kakor med fågelfrö som våra undulater fick när syrran och jag var små. Dock inte så knapriga som jag hade hoppats, men helt OK ändå. Kändes rätt så nyttiga. Och jag tyckte nog att de både dämpade kurret i magen och gav lite extra kraft i benen till träningen. Godkänt!

tisdag 8 november 2011

Bästa grytan

Om du bara fick laga en enda sorts köttgryta under resten av livet, så skulle jag föreslå den här. Jag gav den en chans efter att ha konstaterat att jag hade fyra portioner grytbitar i en påse i frysen och gott om svamp kvar i burkarna. En klassisk köttgryta var vad jag var ute efter, men gärna med någon liten twist. I detta recept skulle man marinera köttet länge, gärna ett dygn, i vin, olja och kryddor. Det skulle göra köttet mört och förkorta koktiden. Jag brukar låta mina köttgrytor stå och puttra sådär en och en halv timme, men denna fick nog bara stå på spisen i runt en timme. Det var nog lite för kort tid, om man ska vara petnoga. Köttet hade hunnit bli anständigt mört, men inte så där sönderfallande ljuvligt som man kanske helst vill ha det. (Nästa gång!)

Köttet kokades färdigt, tillsammans med lite lök och kantareller (trattvarianten i mitt fall, förstås), i marinaden och sedan tillsattes lite grädde, redning, gelé, soja, salt och peppar. Smaken blev riktigt bra! Fyllig och god, inte för mycket vinsmak utan med karaktär av de klassiska kryddorna i köttgryta: lagerblad, enbär och timjan.

Som tillbehör till grytan rekommenderades ett mos på potatis och palsternacka. Det var lite alls dumt med den lite sötaktiga palsternackan i moset, och denna gång undvek jag nogsamt att göra en repris på fadäsen att vara för frikostig med vätskan. På det hela taget ett lyckat långkok och ett prima tillskott till receptsamlingen.

söndag 6 november 2011

Filmjölkslimpa extra allt

Jag blev bjuden på ett riktigt kick ass -bröd för några helger sedan. Det var fullt med fröer, frukt och spannmål av alla de slag och riktigt gott och mättande. Jag blev sugen på att testa att baka något liknande själv och tror jag hittade samma recept som brödet jag blev bjuden på hade bakats efter. Ingredienslistan var synnerligen diger och jag fick ställa mig i mataffären och leta efter varor som jag aldrig tidigare köpt. En ny bakform fick jag lov att kosta på mig med. Jag tycker nog att mitt kök är ganska välutrustat, men en vanlig avlång bakform har jag märkligt nog saknat.

Väl hemma var det bara att slå på ugnen, klä formen med bakplåtspapper och ställa sig och mäta upp alla ingredienser. Det tog sin lilla tid, men efter att ha rört ihop allt, smetat ut blandningen i formen och gräddat den i 45 minuter så kom belöningen i form av en limpa prima fullkornsbröd. Och även om ingredienserna var många så får man nog kalla detta bröd både lätt- och snabbakat eftersom det bara är att röra ihop allt och grädda - ingen jäsning, ingen knådning, ingen utbakning. Gott, mättande och hyfsat nyttigt är det också. Bra grejer, helt enkelt!

lördag 5 november 2011

Offer för reklamen

Jag lät mig luras av en reklamfilm nyligen. Eller luras kanske är synd att säga, lurad blir man väl egentligen bara om man lockas att köpa något som man inte behöver eller att produkten inte motsvarar förväntningarna. För den här produkten, tunnskivad kycklingfilé, var nog ganska precis som jag tänkt mig. Den ekonomiskt sinnade kanske undrar varför man inte köper vanlig kycklingfilé och skivar den själv, men jag tänkte att jag nog skulle ha svårt att få till så där perfekta skivor själv med risk för ett mindre raseriutbrott som följd.

Syftet med de perfekta kycklingskivorna var att lägga på en fyllning, rulla ihop dem och trä upp dem på spett - precis som i reklamen. I fyllningen skulle det vara bacon, lök, senap och lite oväntat mycket persilja, men det blev gott! Rulladerna skulle sedan brynas på i pannan för att sedan gå färdiga i en sås på kyckingfond, crème fraîche och grädde, i sällskap med några morotsbitar.

Till detta rekommenderades ett potatismos smaksatt med parmesan och nästan skamliga mängder grädde och smör. Och här gick det alldeles på tok. Jag vet inte om det var min köksvåg som behagade skämta med mig aprillo eller om det kort och gott berodde på skit bakom spakarna, men jag gjorde misstaget att vräka i hela smör-, grädde- (och jo, mjölk-, samvetet lade sig i där) blandningen i potatisen på en gång, sedan hade jag en kastrull med potatissoppa. Sambon räddade upp situationen genom att raskt skala ytterligare ett par potatisar, skära dem i mycket små bitar och koka dem snabbt.

Rätten blev ganska bra till slut. Smakerna var det inget fel på alls. Det man möjligen kunde ha synpunkter på var att morotsbitarna kanske kändes lite väl rustika i sammanhanget och att såsen var i blaskigaste laget för min smak, men helhetsbetyget blev fullt godkänt. Den som vill prova själv hittar receptet här.

torsdag 3 november 2011

Svensk höst

Inte nog med att jag lyckats plocka mina första svampar på sådär 20 år helt nyligen, jag fick dessutom en rejäl burk med torkade trattkantareller samt en mer normalstor dito med torkad svart trumpetsvamp av mammas närmaste väninna, tillika min gudmor och ”moster”, när jag var på besök häromsistens. Jag brukar känna mig rik när jag har kylen och frysen full med mat, men när skåpen är fyllda med älgkött, bär och svamp som familj och vänner jagat och plockat, ja då är man verkligen lyckligt lottad. Så med så mycket svamp i hemmet var jag helt enkelt tvungen att fortsätta på det spåret. En viltskavssoppa fick det bli. Och om detta recept var svensk sommar på en tallrik så är det här verkligen svensk höst i en soppskål. Potatis, lingon, renskav och trattkantareller – svenskt, höstigt, gott. Receptet hittade jag i en av mina kokböcker, den innehåller bara recept på soppor, bröd och röror. Röran som rekommenderades till denna soppa innehöll svamp, färskost, blåmögelost, rödlök och gräslök. Jag var tvungen att prova. Soppan i sig tyckte jag nog inte blev så värst märkvärdig, men röran! Ett tjockt lager av den på en bit knaprigt fintunnbröd! Mmm...

onsdag 2 november 2011

En gammal julklapp

Jag var på besök hos mina föräldrar för några helger sedan. Det blev som alltid stort fokus på mat, för även om alla i familjen inte är lika roade av att laga mat, så är intresset av att äta den desto större.

Till denna helg hade mor och far utnyttjat ett presentkort på lite lyxigare matvaror som de fått förra julen och turligt nog hittade strax innan utgångsdatumet. Konceptet var att mottagaren själv får välja tre produkter som levereras hem till en, och som man sedan kan bygga en trerätters middag kring. De hade valt sikrom, ankbröst och chokladpraliner. Jag tog på mig förrättsansvaret och satte mig och surfade lite efter inspiration. Små västerbottenpajer - yes, där har vi det. Eller tja, så mycket västerbottenost blev det nu inte i de små pajerna för någon sådan fanns inte i hushållet för tillfället - däremot en annan vällagrad, mustig och mycket potent ost som funkade minst lika bra. Vi hittade några tartelettformar i ett skåp, precis lagom storlek. Jag tänkte först göra det enkelt för mig med smördeg, men någon sådan fanns inte heller hemma så jag gjorde en vanlig pajdeg i stället.

Till serveringen formade jag sikrom och crème fraîche till ägg, finhackade lite rödlök och lade upp det tillsammans med de ljumma pajerna. Hade tänkt mig några gräslöksstrån eller en dillvippa som garnering, men nu var det dill på påse som bjöds, så dill på påse fick det bli. Och det spelade nu inte så stor roll, för gott blev det ändå om jag får vara lite förmäten. Och det var en rejäl burk med rom, trots att jag tagit fyra stora portioner var det mer än hälften kvar.

Ankbrösten som pappa bräserade till perfekt stekgrad och serverade tillsammans med hasselbackspotatis, skysås och rödlöksmarmelad utgjorde sedan en fantastisk varmrätt. Chokladpralinerna blev därefter, tillsammans med en kopp kaffe och lite konjak, den perfekta avslutningen på middagen.

tisdag 1 november 2011

Svamplycka

Jag var en hyfsat aktiv scout under min barndom och tonårstid, men trots att jag under den tiden var ganska skogsmullig av mig så har jag aldrig blivit någon svampplockare. Det beror nog helt enkelt på att intresset inte har funnits i familjen. Jag kan bara dra mig till minnes ett enda tillfälle då jag plockat svamp. Det var på en hajk för länge sedan, jag kanske var i tolvårsåldern och vi var ute i skogen och vandrade - och hittade mängder med murklor! Någon hade en matkasse med sig - den plockade vi proppfull, hängde upp på en stör och bar med oss alltmedan vi smidde planer om att sälja svampen dyrt till någon restaurang. Men ävenyret slutade lite snöpligt med att vi tömde ut all svamp i skogen igen när vi tröttnat på att bära.

Två svampplockningslösa decennier har gått sedan dess, men hösten 2011 skulle det bli dags att bryta trenden. Sambon, jag och ett till par hade bestämt oss för att göra en liten höstvandring på drygt en mil runt en sjö några mil från stan. Det var en ljuvlig höstdag: vattnet låg spegelblankt på sjön, solen sken och höstfärgerna sprakade. Vi gick i kortärmat större delen av vägen. Både jag och min väninna hade tagit med oss påsar ifall vi skulle råka på lite svamp. Väninnan är en rutinerad svampplockare och hade det inte varit för henne så hade jag varken sett eller känt igen dem, trattkantarellerna. Men plötsligt bara stod de där, mitt på stigen. Och när vi väl sänkt blicken och slagit på svampradarn så var det bara att skörda. Till slut var både hennes och min påse, inte särskilt stora någon av dem, fulla. Vilken härlig känsla, som att gå med en påse guld i handen!

Väl tillbaka i civilisationen fick jag en genomgång i svamprensning av min väninna och en liten stund senare njöt vi av färsk pasta med bacon och nyplockade trattkantareller i en gräddig sås. Fantastiskt! Väninnan tyckte sig ha så mycket svamp redan att vi fick ta med oss allt som blev över hem sedan. Så på kvällen satt sambon och jag mitt emot varandra vid köksbordet och rensade svamp och hade riktigt trevligt. En del torkades, en del frästes i pannan, kryddades och frystes in och en del sparade jag i kylen till efterföljande dag. Då blev det trattkantarellsoppa till middag, med utgångspunkt från detta recept som väninnan skickat med oss. Det kan man kalla vardagslyx! Mums!