Fusilli!

I julas fick jag ett riktigt tjusigt knivställ i julklapp. Problemet var bara att det skulle ha krävt tre gånger fler knivar än det här hushållet kan prestera för att inte se fånigt ut. Och dessutom lyckades jag inte hitta någon bra plats för det i köket, så jag beslutade helt enkelt att lämna tillbaka det. Det dröjde dock några månader innan jag kunde ta mig till butiken ifråga (50 mil från mitt hem) och sedan blev det en tuff uppgift att välja vad jag ville ha i stället. När jag till slut lämnade butiken hade jag lagt en beställning på ett pastatillbehör till min kära Kitchen Aid samt hostat upp en duktig slant i mellanskillnad. Den där pastaprylen hade jag gått och suktat efter i några månader men kommit överens med mig själv om att det var en alltför dyr (man får göra väldigt mycket pasta innan den börjar löna sig, om ens då) och onödig pryl för att skaffa eller ens önska sig - om än ack så lockande. Och plötsligt hade jag beställt den. Sedan fick jag vänta, vänta och vänta lite till innan den till slut kom med posten i måndags. Och ivrig som ett barn att prova min nya, fantastiska pryl så slet jag snabbt fram mjöl, ägg, salt och olja och började pastaexperiment 1A. Det gick väl... hyfsat. Valde "fusilli"-plattan, gasade på med maskinen och började mata in pastadeg. Och ut kom minsann små pastabitar. Frågan var bara - kan min deg har varit lite för torr, eller är det meningen att man måste skruva dem själv?

Bacon is the shit

I lördags gav jag mig på ett nytt recept ur samma kokbok som gösen nedan. Först skulle man svänga ihop en gräddig kantarellstuvning (fick stoppa mig själv från att vräka i mig rubbet direkt ur pannan medelst slickepott). Den skulle man sedan fördela på färska lasagneplattor och rulla ihop till prydliga cannellonirör. Sedan på med en buljong-, vin- och gräddsås samt lite ost och sedan var det gratinering i ugnen. Till detta serverades sedan ugnsstekt kycklingfilé, krispiga grönsaker och bacon. En riktigt värdig lördagmiddag. Men det är faktiskt sant som de säger: allt blir bättre med bacon. (Utom möjligen choklad. För någon månad sedan bjöd en kollega på en bit baconchoklad från det förlovade landet i väst. Det var faktiskt inget vidare.)

Finn ett fel

Det har blivit en del nudlar i det här hushållet sedan jag kom hem från bokrean med den där nudelkokboken. Ett par av recepten har jag till och med hunnit laga både två och tre gånger. Detta recept var det dock premiär för. Men det behövde modifieras lite, för det skulle egentligen vara räkor och bläckfisk i. Några räkor hade jag inte och bäckfisk är jag generellt skeptisk till (gummi!), så jag tog i stället den burk med kräftstjärtar som råkade stå i kylen. Nu kanske inte dillen lirade med övriga smaker riktigt som det var tänkt, men det blev inte så dumt ändå. Men det höll på att inträffa en incident som jag som tur var lyckades avvärja i sista stund. Såhär: är det någon som ser några korianderblad på den här bilden? Nä, just det.

Vårkänslor

Jag hade förmånen att bli bjuden på trerätters middag i Den Kungliga Hufvudstaden härom veckan. Vi var ett ganska stort sällskap och menyn var bestämd på förhand. När varmrätten kom in började jag undra om kocken också varit på bokrea. Rätten vi serverades hade stora likheter med en av rätterna i mitt första bokreafynd för året: kummel (gös i mitt fall) med ägg, räkor, pepparrot, färskpotatis och skirat smör. Jag hade tidigare spanat in receptet och tänkt att jag minsann skulle testa det så snart årets färskpotatis gjort sitt intåg. Men nu blev jag så betagen av denna fantastiska kombination av rena, svenska smaker att jag blev tvungen att handla på mig en påse importerad färskpotatis från Egypten eller Gud vet varifrån (jag klandrar er inte om ni fördömer mig nu), för att få återuppleva njutningen igen några dagar senare. Jag trodde till och med jag skulle få tag i färsk gös då jag för ovanlighets skull lyckades besöka mataffären på en tidpunkt då fiskdisken var öppen. Men tji fick jag. Det gick dock väldigt bra med gös från frysdisken också. Så enkelt - så gott.