Allt i ett

Jag har en stor och tjock kokbok med bara pastarecept stående i hyllan. Jag har, märkligt nog, inte använt den så mycket, men när veckans middagar skulle planeras häromsistens så tog jag fram den. Bläddrade lite planlöst och konstaterade snart att en pastagratäng skulle sitta fint. Men trots det stora antalet recept så var det inget som föll mig i smaken riktigt. Jag satte mig vid datorn och sökte i stället. Köttfärs, hm... Nej, jag ville ha något krämigt. Ostigt. Färdig ostsås, just det! Och gärna någon grönsak i. Hittade till slut ett recept i en annan blogg. Det uppfyllde alla kriterier. Så jag kokade penne, men inte helt färdig. Tillsatte broccolibuketter när det återstod ett par minuter av koktiden. Stekte bacontärningar, lök och vitlök. Och så geggade jag ihop allt tillsammans med en halv tetra ostsås och hällde sedan ut det i en smord ugnsform. Strödde över lite riven ost och gratinerade i ugnen. Snabbt, enkelt och gott! Riktigt bra vardagsmat.

Kyckling på jägarvis

Jag skrev ju tidigare om att jag fastnat för två italienska rätter i det senaste numret av tidningen från min matvarukedja. Det andra var pollo alla cacciatora, eller kyckling på jägarvis. Jag hade nog inte provat receptet om det inte varit för en kollega som hade testat och talade sig varm för det vid lunchbordet en dag. Så jag inhandlade kycklingklubbor, salvia och annat och tog plats vid spisen. Först skulle kycklingen brynas, sedan puttra färdig i en sås tillsammans med fräst lök, vitlök, morötter i slantar, rött vin, burktomater och salvia. Det skulle vara selleri i anrättningen med, men se det är en grönsak som inte kommer över tröskeln i detta hushåll. Usch.

När kycklingen puttrat klart så skulle persilja, citronskal och oliver tillsättas (samt kapris om man ville, men de gjorde slampans spaghetti slut på). Jag kokade ris till. Fick äntligen göra slut på den där burken med eländigt parboiled. Myrägg, säger mamma. Jag är benägen att hålla med. Smakar inget och far mest runt på tallriken. Grytan var desto smakrikare. Men ändå ingen hit, tyckte jag nog. Kan inte sätta fingret på det, den var nog bara inte riktigt i min smak helt enkelt.

Tema äpple

Det verkar vara äppelår i år. Både på Facebook och runt fikabordet på jobbet så beklagar sig folk över de kolossala mängder frukt deras äppelträd producerar. Jag har ju själv varken äppelträd* eller trädgård, så jag har ringa förståelse för dessa problem. Tycker det verkar jättehärligt att kunna skörda eget, men det kanske skulle vara mer lagom med typ tio äpplen i veckan än 50 om dagen... Men det är i alla fall trevligt när kollegorna tar med sig av sitt överflöd till jobbet och bjuder oss andra.

Kanske var det just den rika äppeltillgången som inspirerade mig till att laga denna rätt: äppelbräserad fläskfilé med blomkålspuré, knaperstekt bacon och smörstekta äppelklyftor. Fläskfilén fick först bräsera i vitt vin (hade ingen äppelcider, men vin gick an) med äppelklyftor och gul lök, till en kärntemperatur av 68ºC. Sedan fick köttet lite stekyta i pannan och så skulle man ringla över lite honung. Till purén kokade jag några buketter blomkål mjuka i gräddmjölk, mosade dem med stavmixer och smakade av med salt och peppar.

Jag hade nog förväntat mig att köttet skulle bli lite mörare än det blev, men det var ändå fullt godkänt. De mjuka, sötsyrliga äppelklyftorna, det salta, knapriga baconet och den ljuvligt lena blomkålspurén passade utmärkt som tillbehör.

* Kanske inte riktigt sant när jag tänker efter. Bostadsrättsföreningen har faktiskt några äppelträd planterade utanför vårt hus. De måste väl vara delvis mina?

Slampans spaghetti

I samma tidning som pannkakan nedan fanns det även ett reportage om en kock som anammat sitt italienska påbrå och skrivit en kokbok med traditionella rätter därifrån. Jag lät mig frestas och skrev upp två av hans rätter på veckans matlista. Först ut: spaghetti alla puttanesca - horans/slampans spaghetti. (En av teorierna kring bakgrunden till denna... eh... speciella benämning finns att läsa här.) Man skulle börja med att fräsa lite röd chilifrukt och några hackade klyftor vitlök i olivolja, tillsätta en burk cocktailtomater (visste inte ens att det fanns på burk!) och sedan i med hackade oliver, kapris och sardeller. Därefter skulle det hela koka en halvtimme. Ett tips: var inte dumsnål som jag och tänk att det är onödigt att köpa urkärnade oliver när det står en hel burk hela oliver i kylen. Det är en prövning för den mentala hälsan att kärna ur oliver med hjälp av en liten fruktkniv...

Det förvånade mig själv lite att jag valde den här rätten eftersom jag inte är så förtjust i varken sardeller eller kapris, men den kändes så väldigt italiensk och då brukar det ju bli bra. Men trots de smakrika ingredienserna så tyckte jag att rätten blev lite platt. Men sambon tyckte att den gav riktig medelhavskänsla, och det kan jag nog hålla med om.

Fläskpannkaka 2.0

Under hela mitt liv har jag fått höra att jag minsann inte åt något annat än pannkaka och pasta när jag var liten. Ja, jag var tydligen så omöjlig att det inte gick att ha med mig på restaurang och därmed var semester med boende på hotell uteslutet. Mamma och pappa tvingades köpa en husvagn så de själva kunde laga till det lilla som dög. Jag vill nog gärna påstå att det här är en smula överdrivet, men kanske inte helt out of the blue. Det fick i alla fall till följd att jag lärde mig steka pannkakor själv ganska tidigt. Jag vill minnas att det hela började med att någon försökte använda den stora stekpannan till pannkakorna. Det var inte bra. Pannkakorna skulle stekas i den lilla stekpannan. (Inte nog med att ungen nästan inte åt något annat än pannkaka, hon hade mage att ha synpunkter om storleken med!) Då fick jäntan steka sina pannkakor själv. Inte mer än rätt. Och det har jag gjort sedan dess. Pannkakor är fortfarande gott. Det antal gånger jag lagat ugnspannkaka kan dock räknas på ena handens fingrar. I går påmindes jag om varför. I gratistidningen som skickas ut till min matkedjas stamkunder så tyckte de man skulle spexa till sin fläskpannkaka med rödlök, äpplen, nötter och timjan. Det lät ju lite kul, tyckte jag, så jag provade. Och jag vet inte om jag gör något fel, men mina ugnspannkakor har alltid fluffat upp som suffléer - i delar av formen, så att de till slut sett ut som någon sorts månlandskap. Och konsistensen har alltid känns för... degig. Skolans ugnspannkaka var mycket fastare i konsistensen. Förmodligen en följd av segdragen uttorkning i värmeskåp, men jag gillade det bättre. Men den nya fyllningen gjorde sig bra. Och med lite rårörda lingon till så blev det helt OK för en måndag.