lördag 7 januari 2012

Lilla julafton

Sambon och jag har ingen tradition av att fira julafton tillsammans, utan åker till våra respektive föräldrar och firar med dem, våra syskon och övrig familj. Så har det alltid varit för oss båda och även om dessa traditioner är starka så känner vi att det nog snart är dags att skapa oss egna jultraditioner. Eller, på sätt och vis har vi sådana redan. Vi firar lilla julafton kvällen innan vi åker åt varsitt håll. Då brukar vi försöka få till en trerätters meny med jultouch innan vi delar ut klappar till varandra och kanske ser en julfilm. Maten brukar åstadkomma lite huvudbry, för det är svårare än man kan tro att hitta en elegant varmrätt med julsmaker som inte är något av det man vanligtvis finner på julbordet. I år hämtades inspiration från lite olika håll och resultatet blev väl därefter... Men först förrätten. Jag hade tänkt mig en "jultrio", tre miniatyrer av klassiker från fiskdelen på julbordet, men fantasin tog slut efter lax och ägghalva, för sill är ju ingen favorit. Så det blev "julduo" i stället. Jag tog kort och gott och smörstekte en skriva bröd, lade på några skivor lax och lite hovmästarsås och serverade med en ägghalva med majonnäs och räkor.

Så till den lite... splittrade varmrätten. För något år sedan hade vi glögginkokt lax med stuvad grönkål (godare än det låter, jag lovar), så nu fick laxen göra comeback men med nytt sällskap i form av saffransrisotto, äppelklyftor, bacon och brysselkål. Inget fel på smakerna i sig, men det kanske inte blev den mest klockrena av kombos.

Till dessert blev det också en favorit i repris (även om jag inte insåg det förrän jag stod och lagade den och konstaterade "det här har jag gjort förut..."). En crème brûlée smaksatt med syltad ingefära, serverad med lite vaniljglass och krossad pepparkaka. Hade nog kunnat grädda puddingen några minuter till, men smaskigt blev det!

torsdag 5 januari 2012

[ˈnjɒkɪ]

Jag och en god vän från gymnasietiden har skapat oss en trevlig tradition: att göra en cityweekend varje höst. Vi började med Paris för tre år sedan, därefter blev det Prag, i fjol hamnade vi i Riga och nu senast styrde vi kosan till Berlin. Det handlar inte om shopping utan det är hårt turistande som gäller. Och en guidad tur på Segway har blivit ett obligatoriskt inslag. När vi satt i parken nedanför Eiffeltornet på första resan så såg vi ett gäng komma susande på detta fantastiska färdmedel och konstaterade att det ju är man ska se en stad.

Vi är båda lika intresserade av att äta och fika gott och ofta, så det är en annan viktig del i framgångskonceptet. Första kvällen i Berlin hamnade vi på en restaurang nära hotellet utifrån tips i guideboken. När vi klev in och såg oss omkring så konstaterade vi att det nog var tämligen kört att få ett bord, men väntade ändå tills det kom en hovmästare vi kunde fråga. "Bord för två? Kom med här." Och vi följde efter genom restaurangen, förbi baren, in i köket(!), ut ur köket, in till en betydligt mindre, lugnare och mysigare matsal med levande ljus och hyllor med vinflaskor från golv till tak. Sådärja, så bra det där blev! Då det var ganska sent på kvällen och vi redan var lite halvmätta efter att ha smaskat på vin, choklad och chips på rummet så valde vi bara varsin enklare vegetarisk rätt från menyn: kantarellfyllda crêpes till min väninna och min nya bekantskap gnocchi till mig. Ja, låt mig backa några timmar. Till lunch den dagen hade nämligen min väninna valt gnocchi. Man kan tycka att det är lite konstigt att jag som hyfsat matintresserad person aldrig tidigare smakat denna potatispasta, men så var fallet. Jag testade ett par från hennes tallrik och det gav verkligen mersmak! Så när restaurangen vi hamnat på för kvällen faktiskt visade sig ha hemgjord, tryffelfylld gnocchi på menyn blev jag tvungen att ta den. Och det var nog tur att jag hade magen halvfull av chips och choklad redan, för gnocchisarna var inte särskilt många. Men goda! Så när jag kom hem ville jag förstås prova själv. Hittade ett par recept på nätet som tilltalade mig och bad sambon välja. Han slog till på ett med kyckling och kantareller. Det blev en ganska god rätt, men jag blev lite överraskad av hur syrligt pastaklumparna smakade. Det kände jag inte igen från de tidigare gångerna och hade inte förväntat mig heller. Nästa gång ska jag testa ett annat fabrikat. För jag har ju ett recept kvar att prova.