Poäng till moster

Jag tror nästan att påsken är min favorithögtid. Den är en tuff konkurrent till julen i alla fall. När det gäller mys vinner nog julen, men å andra sidan innebär den högtiden kanske lite för mycket stress och överkonsumtion av både mat och prylar i största allmänhet för att jag ska känna mig riktigt bekväm. Å andra sidan får jag tid att umgås med mina nära vilket förstås är det allra bästa med julen. Den stora fördelen med påsken är att den är som en lightversion av julen: samma människor, samma mat men inte lika överdådigt, lite presenter men långt ifrån julens överflöd – och dessutom massor av sol, för det är det ju alltid på påsk.

Min mattidning hade i sitt påsknummer verkligen lyckats fånga essensen av högtiden med vårfräscha rätter och glada pastellfärger i dukningarna. I avdelningen ägnad påskbaket fann jag ett recept jag inte kunde motstå: små morotskakemuffins dekorerade som söta kaniner. Eller kanske snarare harar – påskharar. Eller? ”Easter bunny” säger de ju på andra sidan Atlanten. Jaja.

Med de där muffinsarna tänkte jag att jag kunde ställa mig in lite hos kidsen i familjen. Det gick väl hyfsat: ”öronen”, bestående av ituklippta marshmallows doppade i jordgubbskulor, slank i alla fall ner rätt så snabbt. Men halvvägs genom bakverket hade den lilla (1,5 år) lyckats förvandla sitt till en hög smulor (varav hälften låg på golvet till retrieverns stora förtjusning), och den stora (3,5 år) bara lutade sig tillbaka och deklarerade ”nu orkar jag inget mer!”. Jag tar det som godkänt!

Smak av vår

Den där våren som jag gladde mig så åt för några veckor sedan, den verkar ha bestämt sig för att ta en liten paus. Vi hade ett par härliga dagar då vi hann njuta av sol och värme och till och med ta ut motorcyklarna på ett par vändor, men sedan dess har det mest varit mulet, regn, snöblandat regn, blåst och några enstaka plusgrader. Men medan vårkänslorna fortfarande satt i hann vi med att smaka på den nya årstiden i form av denna ljuvliga sallad med varmlökt lax, delikatesspotatis och primörer. I receptet skulle det vara egenrökt abborre, men det verkade ju vara onödigt att gå över ån efter vatten när jag hade prima färdigrökt lax i frysen. Potatisen vi använde är en ny favorit i hushållet. Den säljs i små påsar om 900 gram och finns i lite olika sorter men med det gemensamt att de är riktiga små lyxpotatisar med tunt, fint skal och en fantastisk smak och konsistens. Jag trodde aldrig jag skulle tycka det var värt att betala tre gånger priset för vanlig potatis, men det är det faktiskt. Vi äter inte så mycket potatis så när vi väl gör det är denna finpotatis väl värd de extra kronorna.

Passande nog hade mataffären gjort i ordning en sektion med primörer när jag var där och på jakt efter just sådana, så där hittade jag fina rädisor, morötter och sparris. Tillsammans med laxen och potatisen samt lite sallad, röd lök och ägg blev det en riktigt god, mättande och framförallt väldigt vårig rätt. Den fräscha dressingen med pressad citron, dijonsenap, olja och salt passade utmärkt till. ”Förrätt” stod det i mattidningen, men den funkade förstås utmärkt som huvudrätt och då fick vi dessutom njuta desto mera!

Finmarmelad

I somras när sambon och jag var i färd med att göra fint ute på altanen så gick vi på trädgårdsbutiken och fingrade på de små citrusträden som fanns att köpa. Ett sådant skulle ha varit trevligt att pryda uteplatsen med! Men vi kom till sist fram till att vi kanske skulle försöka oss på att träna upp våra trädgårds-skills med något lite mer lättskött, eller framförallt billigare. Så inget citrusträd i fjol, men på sambons födelsedag för ett par månader sedan så fick han ett i present av sina föräldrar. Det var av typen Calamondin, vilket jag aldrig hört talas om tidigare. Det var inte mer än en halvmeter högt och hade massor av små frukter som såg ut som mini-satsumas. Snart började de mogna och vi skalade ett par och provsmakade de gulliga små klyftorna. De var hysteriskt sura. Men så slogs sambon av snilleblixten att prova att göra marmelad på dem. Så vi plockade loss de som såg mogna ut och så satte jag i gång mitt livs första marmeladkok. Då receptet jag hittat var för tio gånger mer frukt så var det svårt att veta vad som kunde vara lagom koktid för min lilla sats, och med facit i hand kunde jag nog ha tagit kastrullen av plattan lite tidigare. Marmeladen blev kort sagt ganska fast i konsistensen och det var inte så mycket till bitar kvar i den. Men smaken blev inte tokig alls, lite sådär bitter som jag gillar när citrusmarmelad är.

Sambon och jag har en härligt töntig tradition av att äta nybakta scones och lösa melodikrysset varje lördagförmiddag och att toppa sconesen med hemkokt calamondinmarmelad, det var grejer det!

Flippar och floppar

Samtidigt som jag råkade på den där tomatsoppan nedan, lade jag även märke till ett annat recept som verkade intressant: gremolatakyckling med fruktig bulgursallad och getostkräm. Gremolata är något jag sett i många recept men aldrig provat att göra själv eller ens lärt mig vad det innehåller. I detta recept skulle det i alla fall vara persilja, citron och vitlök. Det kanske inte låter så märkvärdigt, men blev riktigt gott!

Den där bulgursalladen var väl däremot ganska menlös. Den bestod utöver bulgur även av morötter, rödlök, aprikoser, bladspenat och lite pressad citron. Inte otäckt på något vis, men sallad går ju att göra så mycket roligare. Fast receptmakaren kanske tyckte att han eller hon hade spexat till det tillräckligt med de där aprikosbitarna.

Getostkrämen (eller kräm och kräm, sås skulle jag säga) smakade som man kunde förvänta sig av att blanda getost med matyoghurt (gräddfil i mitt fall). Gott för den som gillar getost.

Av den här rätten tror jag helt enkelt att jag tar till mig konceptet gremolata men resten lämnar jag nog därhän.

Trist ris

En av de bästa sakerna med min mattidning är att recepten genomgående håller hög kvalitet och att allt är testlagat. Låter det gott, så blir det i regel gott. Därför blev besvikelsen desto större när jag högg in på den här rätten, fried rice med räkor. Den lät så god – utöver riset och räkorna var det bland annat wokgrönsaker, ägg, sambal badjak, soja och koriander – men det smakade ingenting. Eller ingenting kanske inte var riktigt rättvist, men jag hade väntat mig något helt annat. I synnerhet när jag äntligen hade lyckats få tag på den där sambal badjaken. Den hade de inte på min mataffär (och personen jag frågade verkade aldrig ha hört talas om den heller), men lyckligtvis hade de den på dyra-mataffären-mitt-i-stan när jag hade vägarna förbi. Sanningen att säga var denna vara ny för mig med, jag var tvungen att googla mig till insikt. Och efter att ha läst en hyllning av den i något webforum så var förväntningarna höga, men jag måste helt enkelt ha använt för lite, för smaken av den var ytterst vag. Jag vräkte i alla fall över lite sesamolja över mitt stekta ris i stället, det smakar i alla fall något även om det inte riktigt var så det var tänkt. Ska nog leta upp något annat recept på fried rice när andan faller på, för när det blir rätt blir det riktigt, riktigt gott.

Snygg soppa, fantasilös frittata

Jag som tyckte att det äts lite vegetariskt i det här hushållet får kanske ändra mig på den punkten. Det sker allt lite då och då. Nu senast hade jag råkat på en tomatsoppa med tillhörande frittata som jag ville prova. Soppan i sig visade sig inte vara något märkvärdigt, en helt vanlig tomatsoppa utan några krusiduller. Men med tillbehören; en örtolja med salvia samt lite mozzarella i bitar, blev den en smula festligare – och riktigt snygg.

Frittatan innehöll utöver de obligatoriska potatisskivorna och äggen även lite lök och röd paprika. Den blev helt OK smakmässigt men i ärlighetens namn ganska trist. På det hela taget högst funktionell vardagsmat, men inget som lämnar några bestående intryck.

Vågat vegetariskt

Åsynen av halloumi i ett recept kan få mig att prova de mest märkliga kombinationer. Jag tror i alla fall det var så det gick till när jag skrev upp den här rätten på veckans matlista. Men går man genom livet med ett öppet sinne så blir ens dagar desto rikare, vilket ju inte minst gäller upplevelser av det kulinariska slaget. Så jag provade. Rätten bestod av spaghetti med ugnsrostade rotsaker, pesto på ruccola och valnötter och stekt halloumi och oliver på toppen. Själv skulle jag aldrig ha kommit på tanken att blanda pasta och rotsaker, det är för mig nästan lika galet som att blanda ris och potatis i en rätt. Gällande den där peston så skulle man hacka ihop salladen och nötterna och sedan blanda med pressad citron och olivolja. Det blir väl ingen pesto av det, tänkte jag och körde allt i mixern i stället. Det var nog ett misstag för det blev rätt så beskt.

När allt blandats samman så hade vi en ganska intressant komposition på våra tallrikar. Men det funkade faktiskt! Beskan från ruccolan, syran från citronen, sötman från rotsakerna och sältan från osten och oliverna lirade oväntat bra ihop. Så vad lär vi oss av det här? Jo, låter det konstigt, så blir det oftast konstigt. Men det kan bli gott ändå!

Fiskgryta de luxe

Vi åkte och hälsade på mamma och pappa för några helger sedan, sambon och jag. Det skulle bli en riktig familjemiddag på lördagen då syrran med familj passerade på väg hem från fjällen och vi även lyckades få mammas närmaste väninna, vår "moster", att komma. Jag hade matansvaret och passade på att prova den fisk- och skaldjursgryta av Pontus Frithiof som min mattidning lockat med för något nummer sedan. Det var en riktigt lyxig variant med både torsk och lax samt räkor, blåmusslor, pilgrimsmusslor och även hummer för den som ville slå på stort. Den ekonomiskt sinnade delen av mig tyckte att vi kunde hejda oss med den, det skulle nog bli gott ändå. Och det blev det! Inte nog med all fisk och skaldjuren, det var även en hel del grönsaker i grytan som tillsammans med bland annat vin, kokosmjölk, chili, lime och vitlök blev en både vacker och smakrik anrättning som till och med gick hem hyggligt hos småttingarna i familjen.