Torsdagsfika

Jag tyckte att det var min tur nyss, men så var det plötsligt dags igen: fredagsfika. (Eller well, torsdagsfika denna gång eftersom fredagen var midsommarafton.) Jag har ju snöat in lite på cupcakes och tänkte först i de banorna, men sedan slog jag det ur hågen när jag kom att tänka på de tre midsommartårtor som knipit pallplatserna i den tävling som min matkedjas stamkundstidning utlyst. Det kändes helt rätt att bjuda på tårta dagen innan midsommarafton. Och med en brownietårta med hallonmousse borde jag kunna få de mest förhärdade kransälskare att mjukna.

Rikliga mängder med både smör och choklad i browniebotten säkrade såväl smak som konsistens och den fluffiga, syrliga hallonmoussen tillsammans med topparna av vispad grädde gjorde sig utmärkt till. De färska hallon som tårtan skulle garneras med förmådde dock min kvartersbutik inte att uppbåda, så det blev jordgubbar i stället. Men ingen verkade bli ledsen för det.

Cupcake challenge

Efter framgången med de ljuvliga chokladcupcakesen surfade jag runt lite på upphovsbloggen på jakt efter nya läckerheter. Jag föll pladask för dessa små underverk med vit choklad och hallonfrosting. Jag bestämde mig för att bara göra minicupcakes denna gång (vilket liksom gjorde sig själv då inga nya muffinsformar av vanlig storlek materialiserat sig i lådan sedan jag bakat upp de sista, märkligt nog). Själva muffinssmeten liknade gängse sockerkakssmet men med hackad vit choklad i, inga konstigheter. Frostingen bjöd däremot på en desto större utmaning. Äggvita och socker skulle blandas och, under ständig vispning, värmas över vattenbad till en temperatur av 65ºC. Därefter skulle blandningen vispas i maskin till en fluffig marängsmet, ända tills den blev helt sval. Det tog en stund men jag lyckades hålla otåligheten stången. Sedan skulle en betydande mängd smör vispas i, och här hade jag faktiskt varit ovanligt förutseende och kommit ihåg att ta fram smöret i god tid, så när allt smör hade gått i kändes det fortfarande som att jag var på rätt spår. Sedan gick det åt skogen. När hallonpurén skulle tillsättas så bar det sig inte bättre än att blandningen skar sig. I receptet fanns det dock betryggande instruktioner om hur man skulle rädda sin frosting vid en sådan incident, nämligen att värma den lite om den blivit för kall eller ställa den en stund i kylen om den blivit för varm. Så jag tog tempen på min katastrofröra och försökte bestämma mig för om 23ºC var för varmt eller för kallt. Det är rumstemperatur i detta hem och det var vad jag trodde att jag ville uppnå. Jag chansade på att kyla blandningen, men det hjälpte föga. Då värmde jag den och då gick den förvisso ihop, men fick samtidigt en rinnig konsistens som jag inte alls ville ha. Så då ställde jag bunken i kylen en stund igen och beslutade att det fick bli sista försöket att rädda situationen, hjälpte inte det så fick det bli frostinglösa cupcakes. Men jodå, efter en stund i kylen och några minuter i assistenten så hade massan antagit en spritsbar konsistens så då fick den duga. Den smakade i alla fall bra även om den inte blev riktigt som det var tänkt. Och de blev allt ganska söta ändå, cupcakesen.

Önskemat

När jag satt och planerade middagsmaten för förra veckan frågade jag sambon om han var sugen på något särskilt, och då önskade han sig lufttorkad skinka och mozzarella. Den självklara följeslagaren till dessa två är ju pasta, tänkte jag. När jag stod i affären och valde bland de färska pastasorterna hittade jag en för mig ny variant, med fyllning av pinjenötter och basilika. Det tyckte jag lät gott och välmatchat till osten och skinkan, så en sådan förpackning fick det bli. När så maten skulle tillagas i onsdags lade jag märke till att det även var en bild på en ostbit på förpackningen. Ordet "pesto" såg jag dock ingenstans trots att det verkade luta kraftigt åt det hållet.

Jag tärnade en tomat och finhackande en halv rödlök som jag sedan fräste mjuka i en rejäl skvätt olivolja och därefter smaksatte med balsamvinäger, flingsalt, nymalen svartpeppar och en nypa socker. Blandade ihop röran med den nykokta pastan och ett par nävar ruccola samt klickade över lite pesto. Toppade sedan anrättningen med bitar av mozzarella och serranoskinka samt lite riven parmesan, och pyntade till sist med några basilikablad från plantan på altanen. Jodå, sambon blev nöjd och jag med.

Full rulle

Nu har jag återigen plågat sambon med vegetarisk mat. Eller, han kanske inte såg så värst lidande ut ändå, och möjligen mumlade han faktiskt någonting uppskattande när jag tänker efter. Men han tycker nog allt att det är något som saknas. När jag konstaterade att vi hade dåligt med grejer att komplettera rätten med så tänkte han genast i termer av kött medan jag var inne på sallad eller färska grönsaker, såsom i receptet. Jag hade hittat det i min mattidning under sektionen med vardagsrätter med få ingredienser. Delizie, det var nytt för mig men lät gott! En kollega hade pratat om det vid lunchbordet en dag vilket väckt mitt intresse.

Squash skulle skivas tunt, saltas lätt och stekas helt kort i lite olivolja. (Jag lät osthyveln göra jobbet och då blev det väldigt många skivor. Tur att jag bara gjorde två portioner för jag hann tröttna på att steka squash halvvägs igenom traven.) Därefter skulle squashskivorna fördelas på färska lasagneplattor och toppas med lite parmesan, sedan skulle plattorna rullas ihop och skäras i bitar. Efter det tog det svåraste momentet vid: att hitta en ugnsform som var tillräckligt stor för att alla rullarna skulle få plats, men trång nog så de inte skulle kunna rulla upp sig igen. Jag lyckades nästan, som framgår av bilden. Värre blev det vid nästa moment; att hälla över en tetra färdig tomatsoppa, för då borde jag ha hejdat mig lite tidigare än jag gjorde. Men jag tyckte att allt skulle få plats med effekten att en inte oansenlig mängd av soppan droppade ner på botten av ugnen under gratineringen. Jaja, det man inte ids skrubba bort förkolnar ju så småningom... Det blev till sist en riktigt smaskig rätt, tyckte jag. Trots avsaknaden av såväl sallad som kött.

Chokladälskarens dröm

Det skulle komma ett par kompisar på besök häromdagen och jag hade utlovat fika. Jag funderade och surfade runt ett slag innan jag bestämde mig för dessa maffiga cupcakes. Receptet hittade jag först på en annan matsajt än den blogg det ursprungligen kommer ifrån, och att jag råkade snubbla över just det på nätet var knappast någon slump för upphovskvinnan har fått massor av uppmärksamhet i media på senaste tiden. Detta tack vare den läckra bok om tårtor som hon inte bara skrivit och förstås bakat sig igenom på egen hand, hon har även stylat och tagit alla vackra foton själv. Djupt imponerande. Jag blir alltid lite extra impad när det är någon som är yngre än jag själv som är så begåvad. Jag kanske helt enkelt får inse att jag inte är så himla ung längre...

Det skulle vara rikligt med choklad i dessa bakverk: En deciliter kakao i kaksmeten och två hundra gram mörk choklad i frostingen. Man kanske kan tro att ett bakverk med så mycket choklad skulle bli i mäktigaste laget, men faktiskt inte. Själva muffinsarna är fjäderlätta i konsistensen och chokladsmörkrämen är helt ljuvlig. Tillsammans utgör de det ultimata bakverket för chokladälskaren.

Smeten skulle räcka till tolv stycken cupcakes. Jag upptäckte att jag inte hade tillräckligt med muffinsformar så det blev ett gäng minicupcakes av smeten som blev över. Perfekta att skämma bort sig med framför TV:n en regnig onsdagkväll.

Gratinera mera

Nu har jag gjort det igen: fallit för ett recept i en tidningsannons. Måste säga att det är ett ganska så listigt sätt att sälja in sin nya produkt; att locka med ett läckert recept som är snabbt och enkelt men ändå har det lilla extra. Produkten ifråga var denna gång gratängcrème, någon sorts blandning av grädde, mjölk och ost som finns naturell eller med pepparsmak. Jag visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig och blev nyfiken att prova. I receptet skulle crèmen bredas över laxfiléer som man sedan toppade med lite pumpakärnor och gratinerade i ugnen tillsammans med babyspenat, bönor och tomater. Jag ugnsrostade några potatisar till vilket smakade bra, men lite mos hade nog gjort sig ännu bättre.

Snabb, enkel och överraskande god tyckte jag att denna rätt var, trots att jag inte är något stort fan av bönor. Det blev dock ganska mycket crème över då jag bara gjorde två portioner, men den gjorde sig utmärkt i en rotsaksgratäng några dagar senare.

Lyxpippi

Syrrans sambo fyllde år nyligen och då han är lika matlagningsintresserad som jag ville jag gärna ge honom något matrelaterat i present. Vi skulle åka upp till dem och vara barnvakt ett par veckor efter bemärkelsedagen och då kom jag på att vi kunde slå två flugor i en smäll. Det ligger en strutsfarm på vägen till dem och den har jag varit nyfiken på att besöka. Med ett färdstopp där skulle vi både kunna spana in stället och handla present.

Sagt och gjort. Väl på plats fann vi att det inte bara är strutsar som föds upp på gården, utan även kalkoner, grisar och får. Därmed blev det en trälåda med både struts- och kalkonfilé samt delikatessknäcke och lite lokalframställd rapsolja som present. Vi passade även på att köpa en bit strutsfilé åt oss själva för det kunde jag inte påminna mig att jag ens hade smakat tidigare.

Veckan därpå blev det dags att tillaga fågeln. Jag hade valt ett gammalt favoritrecept med kantarellrisoni och rödlöksmarmelad. Det är tournedos i originalreceptet men nu när vi hade en bit kvalitetspippi så tänkte jag att den skulle göra sig minst lika bra i sammanhanget. Och det gjorde den! Märkligt att fågel kan vara så likt nötkött eller lamm i både utseende, smak och konsistens, och så olikt kyckling. Jag brynte först köttet i pannan och stekte färdigt det i ugnen på låg temperatur. Det blev saftigt och gott och passade fint ihop med tillbehören. Kantarellrisonin är precis som risotto fast med risformad pasta i stället för ris och förhöjd med lite sallads- eller purjolök samt kantareller blir den riktigt delikat. Rödlöksmarmeladen är lika enkel som god; tunt skivad rödlök som får puttra mjuk tillsammans med farinsocker och balsamvinäger och sedan smakas av med lite salt. Den smakar sötsyrligt och passar utmärkt ihop med det övriga.

Det blev ett angenämt första möte med strutsen så den utvecklar jag gärna bekantskapen med vid fler tillfällen.

Galet lyckad kombo

Det framgångsrika premiärförsöket att laga polenta gav mersmak, så jag blev sugen att prova någon mer rätt med denna majsgröt. Satte mig vid datorn och surfade runt en stund innan jag hittade detta recept som lät väldigt spännande. Polentan skulle smaksättas med getost, soltorkade tomater och basilika vilket lät väldigt gott, men sedan blev det desto mer crazy. Över den grillade entrecôten skulle man droppa någon matsked whisky innan servering, och såsen verkade utgöra en väldigt djärv blandning av ingredienser. Eller vad sägs om att koka ihop vitlök, tomatpuré, kalvfond, vatten, sweet chilisås, balsamvinäger, smör, basilika och whisky? Men det inte bara funkade, det blev riktigt gott! En rätt som var väldigt tacksam att förbereda också; polentan kan stå färdig i kylen flera timmar innan middagsdags och även såsen kan göras nästan helt klar i förväg. När det börjar dra ihop sig ställer man sedan en grillglad individ ute på altanen och förser honom med både kött, majsgröt, tomater och sparris medan man själv värmer såsen och tillsätter de sista ingredienserna. Och vips har man en både god och innovativ middag med riktigt spännande smaker.