Röding på en spik

Vi tillbringade några härliga semesterdagar förra veckan uppe i fjällen, sambon och jag. Vi hade inte planerat mathållningen så värst noggrant när vi gjorde inköpen på vägen upp, så när vi stod i den lokala matbutiken och skulle kompletteringshandla någon dag senare så föreslog jag att vi skulle köpa lite fisk eftersom jag hade sett en förpackning risottoris i stugan. Med fisk och risotto har man en bra början, tänkte jag. Några tillbehör skulle vi säkert kunna rota fram ur skåpen.

Jag fann portionsförpackad rödingfilé i en av frysdiskarna i affären. Väldigt lockande, men priset fick mig att tveka. Äsch, på semestern måste man få lyxa lite, och vad ska man äta i fjällen om inte röding?

När det blev dags att laga till den rotade jag igenom kylskåp och frysar på jakt efter lite grönsaker eller annat att komplettera och piffa till rätten med. Jag fann en påse torkade trattkantareller som jag själv plockat och gett till mina föräldrar. Kanske lite fräckt att själv lägga beslag på det man gett bort, men hellre det än att det förblir oanvänt. Jag hittade även schalottenlök och grönsaksfond i kylen, som tillsammans med en överbliven slatt mousserande vin samt lite vällagrad cheddar säkrade risotton.

Några stjälkar sparris hade varit fint till, tänkte jag, men några sådana hittade jag inte i frysarna. Däremot fann jag en liten påse delikatessrödbetor längst in i kylen. Gott! De fick sällskap av några sojabönor som jag rotade fram ur frysen, mest för syns skull.

Som pricken över i rörde jag ihop en rejäl klick av vårt smörgås"smör" med en nypa dill som fanns på påse i frysen, samt lite finhackad rödlök. Sambon tyckte att han hade hamnat på en riktig finmiddag och jag måste säga att jag själv blev rätt nöjd över vad det gick att trolla ihop när man finkammat skåpen.

Uppdaterad favorit

För några år sedan var pannacotta en riktig favoritdessert för mig. Då var det fortfarande lite nytt och de gäster som inte kände hur enkelt det var att laga kunde till och med låta sig imponeras en smula. Sedan kom dagen då jag lagade crème brûlée för första gången och då föll pannacottan snabbt i glömska. Visst krävde brylépuddingen lite mer arbetsinsats, men det uppvägdes alla gånger av smaken och konsistensen hos den lena vaniljkrämen och det knäckiga täcket av karamelliserat socker. Stelnad, sockrad gräddes kändes plötsligt väldigt 2007 och nästan i onyttigaste laget.

Så när syrran föreslog pannacotta som dessert vid familjemiddagen i lördags propsade jag på att göra den med gräddfil i. En sådan variant hade jag fått smaka några veckor tidigare och det kändes fräscht och gott. Jag visste inte riktigt vilka proportioner som skulle ge det bästa resultatet men surfade runt lite och bestämde mig till slut för ett med lika delar grädde och gräddfil. Tillagningen gick till på nästan samma sätt som för "vanlig" pannacotta, med skillnaden att man blandar i gräddfilen efter att grädd- socker- och gelatinblandningen svalnat.

Till pannacottan tyckte syrran det kunde passa med en rabarberkompott, så jag letade fram ett recept och kokade ihop en sådan med. Hushållet saknade dock jordgubbssaft så jag tog några färska jordgubbar och lite extra socker i stället.

Slutresultatet uppfyllde förväntningarna. Pannacottan kändes så fräsch som jag hade hoppats på och var inte så söt som den annars kan vara. Möjligen kunde den fått vara lite fastare i konsistensen, men det är nog en smaksak. Rabarberkompotten blev lyckad och passade fint till. Det blev en hel del kompott över, men den var inte alls dum att ha i frukostfilen dagen därpå.

Femma för fröknäcke

Jag satt och slösurfade lite i veckan och vaknade till när jag i ett blogginlägg hittade ett recept på knäckebröd som lät väldigt intressant. Det innebar nämligen ingen kavling, vilket tilltalade mig eftersom jag av någon anledning inte alls tycker det är särskilt lattjo. (Det har nog något med bångstyrig pizzadeg att göra.) Nej, i detta recept skulle man bara blanda ihop ingredienserna, breda ut dem på ett bakplåtspapper, strö över lite flingsalt och grädda. Klart! Jag råkade dessutom ha alla ingredienser hemma, så i dag när jag hade lite tid över var det dags för provbakning.

Först skulle sesam- och linfrön samt pumpa- och solroskärnor blandas samman med ett par deciliter majsmjöl och lite salt. (Jag hade inte tillräckligt med sesamfrön men fyllde upp med lite extra kärnor, det gick fint.) Sedan skulle en halv deciliter olivolja blandas ner och till sist skulle två och en halv deciliter kokhett vatten tillsättas vilket förvandlade blandningen till en riktig gegga. Den skulle sedan smetas ut i ett tunt lager på en pappersklädd plåt, ända ut i kanterna. Det tog en stund att få det jämnt och snyggt, men det var helt överkomligt med tanke på den minimala insats som krävdes i övrigt. Efter utsmetningen skulle sedan lite flingsalt strös över innan gräddningen tog vid, sjuttio minuter i etthundrafemtio grader. Slutresultatet blev en tuff konkurrent till min tidigare favorit i kampen om titeln världens godaste knäckebröd. Härligt krispigt och med en ljuvlig smak från nötterna och fröna som fått en rostad ton i ugnen. Tveklöst gott nog att äta som snacks, men kan nog även passa fint tillsammans med en krämig brie eller någon annan lite mildare ost som inte stjäl för mycket uppmärksamhet från knäcket. En solklar femma i betyg!

En ny vardagsfavorit

Inför mitt livs första försök att laga gnocchi så letade jag ju fram två recept som båda kändes som starka kandidater för en fin gnocchiupplevelse. Sambon valde det ena och det andra satte jag in i receptpärmen och glömde bort tills när förra veckans middagar skulle planeras. Då bläddrade jag förbi det och bestämde mig för att prova.

Denna gång satsade jag på färsk gnocchi från kyldisken. (Det hade jag nog gjort första gången också om jag bara vetat att det funnits, för den där vakuumpackade varianten som fanns i pastahyllan var sannerligen inte särskilt kul.) När jag spolat av den nykokta potatispastan i durkslaget och tog mig ett smakprov fann jag till min glädje att den motsvarade mina förhoppningar. Konsistensen var perfekt och smaken likaså, med en tydlig ton av potatis. Inte alls som de där degiga, kompakta och syrliga klumparna jag köpte sist.

Till gnocchin skulle det vara ett "bacon- och pinjeströssel" som inte var krångligare än att steka ihop fläsket och fröna tillsammans med färsk spenat, champinjoner och vitlök. Sedan skulle gnocchin blandas ner i pannan. Jag hade dock läst receptet lite slarvigt och missade detta moment, men det är möjligt att slutresultatet hade blivit ännu lite bättre med lite stekyta på pastan. Jag hade i stället helt enkelt fördelat strösslet över gnocchin i tallrikarna och sedan toppat med lite färsk parmesan. I receptet rekommenderades en enkel tomatsallad som tillbehör, så jag följde detta råd och hackade en tomat och en halv rödlök som jag sedan smaksatte med lite olivolja, balsamvinäger, flingsalt och nymalen svartpeppar.

Slutresultatet blev en rätt helt i min smak; enkelt, snabbt, hyfsat billigt och väldigt gott. Helt klart en ny stjärna på min vardagsmatshimmel.

Kött och potatis

Sambon uppskattar verkligen en fin köttbit, men tyvärr blir det inte av att vi äter sådant så ofta då jag sällan tycker priserna på kött står i proportion till upplevelsen (och det är ju oftast jag som handlar). Men häromdagen kände jag att det var dags att lyxa till det lite och hade letat upp ett recept med oxfilé. När jag stod i butiken så slutade det ändå med att jag tyckte priset för två portionsbitar blev alltför orimligt och plockade åt mig en förpackning entrecôte i stället. Inte samma sak, men ändå en fin köttbit.

Till köttet skulle det vara en crème gjord på hackad svamp som smörstekts tillsammans med schalottenlök och vitlök och sedan smaksatts med soja och kalvfond som fått koka in. Lite vermouth skulle det vara med, men någon sådan hade vi inte på lager så det fick gå ändå. Svampen skulle sedan blandas med lite färskost samt finhackat äpple och det blev en riktigt lyckad röra.

Nästa tillbehör var en varm bönsallad med brysselkål, smaksatt med olivolja, limejuice och salt. I vintras lärde jag mig hur man bäst tillagar brysselkål vilket är att först koka dem ett par minuter i rikligt saltat vatten och sedan smörsteka dem, då blir de riktigt goda. Bönor är ingen favorit hos mig, men med rätt sällskap så tycker jag de kan smaka bra, vilket bekräftades av detta recept.

Den sista komponenten i rätten var lite ugnsrostad färskpotatis, vilket ju alltid är gott och passade bra in. Sammantaget blev det en riktigt trevlig matupplevelse som kändes lite innovativ och som jag gärna gör igen.