Sommar på en tallrik

Om jag hade lyckats skriva det här inlägget några dagar tidigare så hade jag möjligen kunnat inspirera någon djärv person att tänka utanför lådan och släppa sillburken till midsommarlunchen, för det här tycker jag verkligen är ett fullgott substitut. Själv höll jag dock på traditionerna och petade pliktskyldigast i mig några sillbitar trots att jag aldrig verkar lära mig att uppskatta varken smak eller konsistens. Men i sällskap med ett par ägghalvor och lilla nubben så går det rätt fint ändå.

Nåväl, åter till det där substitutet. Laxen är inkokt i buljong med lite pressad citron och den så kallade skördesalladen består av potatis, rädisor, sockerärter, champinjoner och cocktailtomater. Dressingen är gräddfil smaksatt med dijonsenap, lite honung och pepparrot. Väldigt svenskt och väldigt gott. Den som vill testa hittar receptet här.

Världens godaste knäckebröd

Nu när sommaren verkar ha kommit för att stanna så kanske inte soppa är vad man först kommer att tänka på när veckans middagar ska planeras. Men i näst senaste numret av den där mattidningen jag nu prenumererar på så var det ett recept jag föll pladask för. Och det var inte soppan i sig som fick snålvattnet att rinna till, utan tillbehöret: ett berg av räkor i pepparrotsmajonnäs, serverat på en bit ljummet knäckebröd. Ojojoj. Soppan, med fänkål och spenat, blev inte tokig alls, men det var förstås räkmackan som stal showen. Man skulle ta vanligt, mjukt tunnbröd och pensla med smör och torka till i ugnen, men nu råkade vi ha en ask med världens godaste knäckebröd stående i köket så jag valde förstås det i stället. Det är tunt, mört och krispigt på samma gång, smaksatt med fänkål, anis, kummin och flingsalt och alldeles, alldeles underbart. Det är verkligen gott nog att äta som snacks utan så mycket som en smörklick, men tillsammans med de där räkorna blev det en macka värdig självaste nobelmiddagen.

Pärlor till svin

Under den fantastiska långhelg som passerat, med fem hela dagar ledigt och massor av sol och värme, passade vi förstås på att sitta ute på altanen och njuta så mycket som möjligt. Det självklara middagsvalet sådana kvällar är förstås grillat. Denna gång hade sambon hittat någon karrévariant som vi grillade tillsammans med halloumi och avnjöt med en halvimproviserad variant på fattoush med moghrabiah, pärlcouscous. Det är tacksamt med den typen av sallader, bara att plocka fram de grönsaker man råkar hitta i kylen, tärna dem fint och hälla på lite olivolja, citronsaft och vitlök eller vad man nu gillar.

Pärlcouscous hade jag bara träffat i min mataffär tidigare, en gång när jag för ovanlighets skull (eftersom jag brukar handla på söndagar) kom mitt i en sådan där laga-mat-i-affären-och-bjuda-på-så-ni-köper-fler-varor -aktivitet. Det var gott, men står det inte på min lista så hamnar det inte i min kundvagn. Oftast. Men nu, så!

Produkten ifråga är alltså rara små kulor av durumvete som nog hade smakat jättebra även denna gång - om man bara hade kokat dem tillräckligt länge. Jag har gjort samma misstag förut: hittat något nytt och roligt i mataffären och kokat det det antal minuter som stått på förpackningen och sedan hällt av vattnet utan att provsmaka först. All dente i all ära, men detta gav lite väl mycket käkträning. Bättre lycka nästa gång.

P.S. De där små kvistarna i förgrunden som ser ut som dill är vår korianderplanta som gått bananas. Den är nu nerklippt och har fått flytta ut på altanen. Får se om den tar sig igen.

Flintastekens bästa vän

När jag blir stor ska jag ha en trädgård med rabarber. Jag gillar verkligen rabarber, de växer (oftast) så det knakar och går ju att göra så mycket gott av. När vi hade stickträff för några veckor sedan så bjöd värdinnan oss på smulpaj gjord på rabarber från den egna trädgården - mycket gott! Jag kunde inte låta bli att fråga om det råkade vara så att de hade gott om rabarber och om man möjligtvis fick plocka med sig några stjälkar, och det gick bra! Så några dagar senare njöt jag min egen rabarberpaj med vaniljvisp. Fina grejer. Men det råkade faktiskt bli några stjälkar över, så efter att ha snubblat över ett recept på rabarberchutney, som visst skulle vara fantastiskt till grillat, var jag tvungen trotsa min chutneyskepsis och prova. Resultatet blev riktigt bra! Inte så dumt att ha lite söt chutney bland alla traditionella grilltillbehör.

Hur man kamouflerar en avokado

Härom veckan unnade jag mig ett exemplar av min favoritmattidning. Jag har tyckt att den varit lite för dyr att prenumerera på, men nu när de lockade med fyra nummer för 98 spänn, eller vad det nu var, så trillade jag förstås dit.

I numret jag nu fick med mig hem från affären så fann jag ett recept på inkokt lax smaksatt med ingefära, potatissallad med ärt-tema samt en avokadosås som också skulle pimpas med ingefära. Och lime. Och jag måste säga att laxen blev riktigt smaskig, så även potatissalladen med gröna ärter, ärtskott, sockerärter och dijonvinägrett. Och avokadomajon var det i ärlighetens namn inget större fel på heller, men det kan ju tyckas lite slöseri med god avokadosmak när man dränker den totalt i ingefära och lime.

Fusilli!

I julas fick jag ett riktigt tjusigt knivställ i julklapp. Problemet var bara att det skulle ha krävt tre gånger fler knivar än det här hushållet kan prestera för att inte se fånigt ut. Och dessutom lyckades jag inte hitta någon bra plats för det i köket, så jag beslutade helt enkelt att lämna tillbaka det. Det dröjde dock några månader innan jag kunde ta mig till butiken ifråga (50 mil från mitt hem) och sedan blev det en tuff uppgift att välja vad jag ville ha i stället. När jag till slut lämnade butiken hade jag lagt en beställning på ett pastatillbehör till min kära Kitchen Aid samt hostat upp en duktig slant i mellanskillnad. Den där pastaprylen hade jag gått och suktat efter i några månader men kommit överens med mig själv om att det var en alltför dyr (man får göra väldigt mycket pasta innan den börjar löna sig, om ens då) och onödig pryl för att skaffa eller ens önska sig - om än ack så lockande. Och plötsligt hade jag beställt den. Sedan fick jag vänta, vänta och vänta lite till innan den till slut kom med posten i måndags. Och ivrig som ett barn att prova min nya, fantastiska pryl så slet jag snabbt fram mjöl, ägg, salt och olja och började pastaexperiment 1A. Det gick väl... hyfsat. Valde "fusilli"-plattan, gasade på med maskinen och började mata in pastadeg. Och ut kom minsann små pastabitar. Frågan var bara - kan min deg har varit lite för torr, eller är det meningen att man måste skruva dem själv?

Bacon is the shit

I lördags gav jag mig på ett nytt recept ur samma kokbok som gösen nedan. Först skulle man svänga ihop en gräddig kantarellstuvning (fick stoppa mig själv från att vräka i mig rubbet direkt ur pannan medelst slickepott). Den skulle man sedan fördela på färska lasagneplattor och rulla ihop till prydliga cannellonirör. Sedan på med en buljong-, vin- och gräddsås samt lite ost och sedan var det gratinering i ugnen. Till detta serverades sedan ugnsstekt kycklingfilé, krispiga grönsaker och bacon. En riktigt värdig lördagmiddag. Men det är faktiskt sant som de säger: allt blir bättre med bacon. (Utom möjligen choklad. För någon månad sedan bjöd en kollega på en bit baconchoklad från det förlovade landet i väst. Det var faktiskt inget vidare.)