Matig nudelsoppa

Vi var på semester i Dubai i slutet av januari, sambon och jag. När vi anlände till hotellet första kvällen var det hög tid för middag så vi gick helt sonika ner och satte oss i den ena av de två hotellrestaurangerna. Där serverades asiatisk mat av olika slag. Köket var beläget i ett runt utrymme med glasväggar i mitten av restaurangen, så gästerna kunde hela tiden följa kockarnas arbete. Inredningen var avskalad och gick i rött och svart. Servicen var verkligen något extra och maten alldeles utmärkt.

Vi delade en portion tempuraräkor till förrätt och till varmrätt valde jag en kycklingrätt samt fried rice och sambon tog laksa. Vi smakade ogenerat av varandras mat och jag drog mig till minnes att det skulle finnas ett recept på laksa i den där nudelkokboken som jag tjatat om. Sedan tog det några veckor efter att vi kommit hem innan jag kom att tänka på det igen, men då blev receptet provlagat i alla fall. Den versionen innehöll bland annat chili, citrongräs, sötpotatis, kyckling, ingefära, kokosmjölk och nudlar. Nu minns jag inte riktigt vad som ingick i den vi fick i Dubai, men så värst smakmässigt lika var de just inte. Gott blev det ändå, men den där sötpotatisen kanske inte kändes alldeles självklar.

Fredagsgrillning och findessert

Äntligen har våren kommit! Krokusarna har kommit upp, cykelvägarna sopats och uteserveringarna håller som bäst på att byggas ihop. Härligt! Jag gillar egentligen vintern också, men då får det allt vara vinter på riktigt och ingen sådan där icke-årstid som det varit i år. Fast jag ska inte gnälla, det är ju faktiskt rätt så skönt och praktiskt att slippa skrapa bilrutor och svära över över oplogade cykelbanor. (Don't get me started on snöröjningen i den här kommunen. Nej, jag behärskar mig och nöjer mig med att milt konstatera att där finns det en del att lära.)

Sambon är av sorten som glatt grillar året om. Även en sådan aktivitet blir ju behagligare under en mes-vinter som denna, men jag tror ändå han föredrar när temperaturen börjar närma sig tiogradersstrecket och han slipper stå med pannlampan på där ute. Så när fredagsmiddagen skulle lagas till härom helgen hade han nog det ganska trevligt ute på altanen tillsammans med grillen och ölen. (Jepp, det är alltid han som grillar. Jämställt va?) Själv stod jag i köket och donade med tillbehören: en sallad med pärlcouscous, blandade salladsblad, rostade mandelspån och lite matyoghurt samt getost som gratinerats i ugnen tillsammans med grillad paprika och basilika. Köttet som låg på grillen var en bit karré som smaksatts med stött kummin, paprikapulver, salt och peppar. Det skulle även vara någon köttig, färsk korv till - det blev ful-chorizo för vår del. Receptet hade jag hittat i min mattidning och skulle föreställa spanskt. Jag kan för lite om spansk mat för att uttala mig om korrektheten i det påståendet, men gott blev det i alla fall!

Denna fredag var en av de få som vi fick något annat än glass eller choklad till dessert. I samma tidning hade jag nämligen råkat på ett recept på Key Lime Pie som verkade väldans enkelt och trevligt, så det skulle provas! Pajbotten utgjordes av digestivekex och smör som mixats ihop till en deg och tryckts ut i en form. Fyllningen bestod av en burk kondenserad mjölk, äggulor samt skal och saft av färsk lime. Jag gjorde mig även till och förberedde det märkliga men goda tillbehöret: limegelé. Kort och gott lime, gelatinblad, socker och vatten. Sötsyrligt läskande blev det, de små gelékuberna var dekorativa på pajen och smälte snabbt på tungan. Själva pajen var inte alls dum den heller. Den kommer jag göra igen!

Populär pasta

Jag kommer allt till lite insikt ibland. Eller åtminstone händer det att jag gör ett och annat konstaterande. Som till exempel att det äts mycket pasta i det här hushållet. Jag tror inte att jag ska försöka mig på någon djupare analys av de bakomliggande orsakerna till det, utan nöja mig med att konstatera att pasta är gott och går att variera i oändlighet.

I förra numret av mitt glossiga dammagasin fanns några pastarecept av Markus Aujalay med på matsidorna. Då vaknade jag till. I samband med att han vann Årets Kock för några år sedan publicerades förstås en hel del recept av honom och jag tilltalades av hans matfilosofi. Gav bort en av hans kokböcker, en om vardagsmat, för något år sedan men hade gärna behållit den själv.

I min tidning fastnade jag dock för ett recept på öppen lasagne med aubergine och mascarponecreme. Ja, ni hör ju själva. Någon lasagne blev det dock inte för min del, jag kokade lite tagliatelle i stället och rörde ihop med cremen som bestod av mascarponeost, grädde och parmesan. Toppade sedan med stekta aubergineskivor, grillad paprika på burk, soltorkade tomater, spenat och färsk oregano. Mums!

Grande finale

Så hade det blivit dags att laga den sista rätten ur den hemlevererade matkassen: lättpanerad kyckling med kamutvete och apelsindressad chèvresallad. "Lättpanerad" innebar i detta fall vänd i mjöl och kycklingen ifråga var delad kycklingfilé - se där, ännu en ny bekantskap. Bra grej, för kycklingfiléerna är ju så himla stora nuförtiden. Jag vill minnas att de i början av mitt matlagningsliv var i lagom portionsstorlek, men nu räcker ju varje filé oftast till två personer. Vilket får mig att tänka på den vidriga kycklingindustrin. Tyvärr är jag för tillfället för snål, lat och bekväm för att varje gång jag ska ha kyckling söka upp ett ställe där man kan köpa sådana uppfödda under vettiga förhållanden. Men jag har det på min mentala att-göra-lista.

Åter till den femte middagen. Kamutvetet hade jag ju gjort mig bekant med föregående dag, det funkade helt OK även denna gång. Den apelsindressade chèvresalladen bestod, förutom ost och citrus, även av sockerärter, babyspenat, äpple samt en påse nötter och tranbär (ja, sådant där som saluförs som mellanmål). Det blev en god rätt, men jag konstaterade raskt att både salladen och kamutvetet vann på att blandas ihop i stället för att serveras var för sig. Tänka sig, att inte receptkreatören kommit på det själv...

Så, dags för reflektion och utvärdering.

Kostnad: prisvärt! 20 portioner mat för prova-på-priset 499 kr måste verkligen anses prisvärt, i synnerhet om man väger in kvaliteten på recept och råvaror samt den arbetsinsats som krävts för att ta fram recepten, provlaga, planera sammansättningen av rätter, packa, leverera och så vidare. Ordinarie pris för kassen är 769 kr om jag inte minns fel, och då börjar det bli lite för dyrt för mig. Fortfarande helt rimligt om man ser till vad man får för pengarna, men när jag kan komma billigare undan genom att göra min egen matplanering och inhandling väljer jag det i stället. Och frukostmat, mellanmål och mat till de återstående två dagarna i veckan måste man ju ändå handla.

Kvalitet: mycket bra. Bortsett från en apelsin som börjat ruttna i ena änden var det mycket hög kvalitet på råvarorna och en sak är säker: jag hade inte fått en kasse med motsvarande varor för 499 kr i min butik.

Variation: lysande. Fisk, kalkonkorv, vilt, vegetariskt och kyckling, med mycket varierad smaksättning och tillbehör.

Inspiration: massor! Jag kände mig fantastiskt ivrig att testa alla recepten när jag packade upp maten och fick se alla råvaror, varav flera var helt nya för mig.

Smak: allt ifrån OK till riktigt gott. De där hjortfärsbiffarna smakade exempelvis inte särskilt mycket alls och smaksättningen på korvgrytan var i underligaste laget. Alla komponenter i den vegetariska rätten var dock överraskande goda och även fiskrätten var riktigt lyckad.

Recept: inga problem! Alla recept var enkla att följa och gav det resultat jag förväntade mig. Klassificeringen "snabb", "medel" respektive "tuff "verkade stämma hyggligt.

Så till sist, skulle jag rekommendera detta? Ja, till det hushåll som består av åtminstone en person som är road av att laga mat, för rätterna kräver ändå lite insats. Och alla i hushållet bör nog vara hyfsat öppensinnade gällande mat och inte rädda för att prova nya rätter. (Jag har en vän som helst bara äter kött, potatis och sås och honom skulle jag inte rekommendera detta för...) Tycker man till sist att 769 kr är väl investerade pengar för att någon annan sköter tänkandet och skjutsar hem råvaror för 20 portioner mat åt en, ja då är det bara att beställa.

Veckans rester?

Hej och hå, så fort tiden går. Schemat har varit rätt så späckat och internettillgången rätt så skakig den senaste tiden, så det blev en lite oavsiktlig cliffhanger till de sista två rätterna i matkasseveckan. Så without further ado, låt mig presentera den näst sista rätten: kalkonkorvgryta med kamutvete. Ja, det här behöver vi reda ut närmare. Kalkonkorv. Ja, det är precis vad det låter som. En helt ny bekantskap för mig. God och med hyggligt näringsinnehåll för att vara en korv, inte alls olik gängse falukorv i smaken men fastare i konsistensen och inte lika fet. Den skulle man skära i bitar och steka tillsammans med rödlök. Sedan i med en burk konserverade cocktailtomater, en gräddskvätt, lite mjölk och buljong. Till sist skulle grytan smakas av med pepparrot, dill, honung och svartpeppar. Låter det lite konstigt?

Till grytan skulle man koka kamutvete, stora gryn av en antik vetesort som visst ursprungligen kommer ifrån Egypten. Också en ny bekantskap för mig. Eller, jag hade faktiskt träffat på det bara några dagar tidigare, på den där brödkursen jag var på där det blötlades och användes i bakningen. Det smakade faktiskt inte så tokigt, ett helt OK substitut till exempelvis ris.

Lite grönsaker adderades sedan i form av krispsallad, snackpaprika och ärtskott.

Dags för en första slutsats av konceptet färdigplanerad matkasse: det lär inte vara helt ovanligt att en av de fem rätterna blir "veckans pytt-i-panna", det vill säga ett hopkok av det som blivit över i förpackningarna efter övriga rätter. Hur kommer man annars på tanken att kombinera kalkonkorv med tomat, pepparrot och dill? Ja, det var inte motbjudande på något sätt, men rätt så märkligt. Men jag gillar verkligen tanken med att det inte ska bli en massa slattar över som står och möglar i kylen, så innebär det en del skumma smakkombinationer må det vara hänt.

Vettigt vegetariskt

Halvvägs in i färdigmatkasseveckan kunde jag konstatera en sak: det var inga dåliga portioner och denna tog nog förstapriset. En vegetarisk rätt där en frittata på potatis, purjolök, broccoli och keso spelade huvudrollen. Först skulle potatisen, purjolöken och broccolin stekas halvmjuka i en panna, därefter skulle keson blandas ner och sedan en blandning på sex(!) ägg och en skvätt mjölk hällas över. Då min stekpanna inte tål ugnsvärme något vidare hällde jag upp blandningen i en pajform som blev synnerligen välfylld och sedan skulle det alltså vara en mastig fjärdedel av den till varje portion.

Till frittatan skulle det vara en klick keso smaksatt med dill och purjolök, en sallad med paprika och gurka samt några rotfruktschips. Sambon tyckte att den där dillkeson förde tankarna till dillchips. Själv associerade jag till skagenröra. God var den i alla fall!

Rotfruktschipsen var också riktigt smaskiga. Just chips är jag väldigt svag för så att få det på middagstallriken drar in många poäng från mig. Men ett hett tips till den som tänkt köpa sådana själv är att se till att få med sig just denna saltade variant för det finns en utan salt med och då blir det plötsligt lite väl mycket åt wellpapphållet.

Jag gillade verkligen den här rätten! Så annorlunda jämfört med vad jag brukar laga. Kul, innovativ och näringsmässigt vettig med hyfsat med grönsaker och högt proteininnehåll tack vare keson och äggen. En rätt helt klart värd att återkomma till.

Till kärlekens ära

Förra tisdagen var det som bekant Alla hjärtans dag. Den dagen har åtminstone fördelen av att jag rycker ur tummen och bjuder min älskling på en trerätters middag. Det sker tyvärr inte så ofta. Ska vi ha gäster så planerar jag så gott som alltid trerätters, men skämmer sällan bort min käre sambo med för- och efterrätt. Hm, jag får nog rycka upp mig lite där.

Den här tisdagkvällen hade jag bestämt mig för att inleda middagen med en rätt jag hittat receptet till på ett paket fryst sparris för någon månad sedan. Den kändes lite crazy, men sambon är ju en van försökskanin så jag slog till. Det skulle vara lättkokt sparris serverad med stekta pilgrimsmusslor och en ganska så speciell sås. Juice från nypressade apelsiner skulle reduceras tillsammans med stjärnanis och kardemummakapsar och sedan smaksättas med färskriven ingefära. Anrättningen garnerades med några granatäppelkärnor och en bit stjärnanis som jag fiskat upp ur såsen. Handen på hjärtat så var det nog mer kul och märkligt än gott, främst beroende på att såsen fått en trist, besk ton som jag inte riktigt kunde förstå var den kommit ifrån. Nåja, det blev ju en ganska snygg rätt i alla fall.

Till varmrätt fick det bli "fredagsrätten" från den levererade matkassen: hjortfärsbiffar med ugnsrostade rotsaker och jordärtskockspuré. Kul med hjortfärs, det kändes lite lyxigt! Men jag tyckte nog att smaksättningen av biffarna blev lite i tamaste laget. Men rotsaker i ugn är ju alltid gott. Jag brukar använda potatis, morötter och palsternacka (och lite lök), men den dagen fick jag i stället för palsternackan stifta en ny bekantskap: persiljerot. Ärligt talat hade jag inte anat något om det stått palsternacka på förpackningen, så lika tyckte jag de var i utseende och smak. Den tredje komponenten, jordärtskockspurén, smakade väl mer eller mindre som en fastare version av den jordärtskockssoppa jag lagar ibland. Gott men kanske inte så uppseendeväckande.

Till dessert blev det en rätt jag hittat receptet till på en mjölkkartong några dagar tidigare: pollyfluff. Det var väldigt enkelt; man skulle smälta ner en drös Polly - ja, godiset - i en skvätt grädde i en kastrull på spisen, kyla ner blandningen och sedan vispa den fluffig. Krämigt och gott blev det - men inte så mycket. Lika bra det, kanske, för det var rätt så mäktigt. Som synes på bilden hade jag återigen fallit för lockelsen att köpa jordgubbar för att göra mig till lite extra. Men det är bara att konstatera en gång för alla: jordgubbar inhandlade i februari smakar verkligen ingenting.