Grillat är godast

Sambon har tyvärr lite dåligt självförtroende gällande matlagning. Dessvärre helt opåkallat då han lagar en helt fantastisk Biff Korma och hans grillande revbensspjäll med cole slaw och vitlöksbröd är bland det godaste man kan äta på denna jord. Han är även en jäkel på att grilla hamburgare. Men i går var det jag som skulle göra hamburgare. Det blev en stekpannetillagad variant som inte alls nådde upp till sambons klass. Men den blev i alla fall snygg!

En terapeut i röd metallic

Testade ett nytt sopprecept häromdagen. Blomkålssoppa toppad med knaperstekt salami, vitlöks-/persiljecrostini och gräslök. (I grundreceptet var det focacciasmulor och prosciutto, men man tager väl vad man haver.) God blev den! Här klämmer vi nog i med fyra skedar av fem. Det blir ofta soppa så här års. Bra mat, helt enkelt! Till just denna soppa blev det morotsbröd som jag hade pimpat med lite solrosfrön. Jo, jag får nog säga att jag har kommit över min brödbakarskräck. Den processen tog sin början på min 30-årsdag när jag fick en assistent i födelsedagspresent av min syster, överlämnad med kommentaren "man kan inte vara 30 år och rädd för jäsdegar". För jag har verkligen skytt jäsdegar. Brödbakning - en kladdig och eländig procedur som tagit flera timmar och resulterat i en drös torra och stenhårda små skapelser som ingen velat äta. Samt mjöl i hela köket. Nåväl, maskinen ifråga var en helt oemotståndlig Kitchen Aid Artisan i läckert metallicröd 90-årsjubileumsutgåva. Så jag satte igång med mina brödbakarexperiment. Med varierande resultat. Ibland har det blivit riktigt hyggliga små brödbullar, ibland otäcka pansarmackor som sambon ändå tappert tuggat i sig. Men nu tror jag minsann jag har fått lite kläm på det här med brödbakning! Jag vet inte om jag har blivit lurad eller om det faktiskt är något av ett mirakelmjöl, men sedan jag börjat använda Manitoba Cream så har det blivit vinst varje gång. Men låt oss ha en sak klar för oss här. Den övervunna brödbakarfobin är inte mjölets förtjänst. Så tack kära syster. Och tack Kitchen Aid.

Ingen kransjävel här inte

Min arbetsplats har drabbats av vetekransens förbannelse. Dessa trista, degiga bakverk i sina fettfläckiga papperspåsar har länge haft fredagsfikat i ett järngrepp. Men på senaste tiden tror jag det börjat vända. Kanske kan det ha något att göra med att vi blivit allt fler som högljutt ondgjort oss över dessa kransar att vi nu får hembakta läckerheter i allt större utsträckning. Och de som inte vill, kan eller ids baka tenderar att välja tosca eller äppelkaka när de står vid konditoridisken.

I morgon är det min tur att bjuda på fikabröd och det fick bli ett långpannebak då min fikavecka råkade sammanfalla med sambons. Hittade ett recept som lät smarrigt och smakprovet på en av hörnbitarna kändes lovande. Gäller bara att komma ihåg att ta med lådan med kakorna i morgon. För på en arbetsplats där första kommentaren till en ny kollega inte är någon välkomstfras eller artigt intresse för ens person eller arbetsuppgifter, utan "Är du med på fikalistan?", där bör man inte glömma fikabrödet om man inte vill falla i evig onåd.

Mexico möter mellanöstern

I går blev det köttgryta till middag. Inte vilken köttgryta som helst utan en marockansk sådan med godsaker som ingefära, spiskummin och saffran. En återkommande favorit i detta hushåll. Grytan innehåller även kikärter. Det blev som vanligt en halv förpackning kikärter kvar och de brukar tyvärr lämnas att självdö i kylen. Jag lurar mig själv varje gång att jag ska använda dem till något, men det händer aldrig. Tills i går! Då överlistade jag mig själv och kom på att jag nog skulle testa att svänga ihop lite hummus (eller hoummos/houmous/hommus för den som så vill. SAOL gillar hummus så då gör jag det också :-)). Tahini hade jag ingen, men det ordnade sig. Sesamfrön fanns det gott om så jag tog ett gäng sådana på en höft, pressade i lite citron och vitlök, pudrade över spiskummin, salt och peppar, ringlade i en slurk olivolja och gasade sedan på med mixern. Det blev inte dumt alls! Så dagens majssoppa fick sällskap av hummusmacka i stället för tortillaklämma. Gott. Eller, hummusmackan var god i alla fall. När jag läste receptet på majssoppan så tänkte jag "både majs och sweet chili, det här måste bli sött". Det blev det. Tror jag ger den 2,5 skedar av 5.

Smörgåssurpris

På vardagarna äter jag alltid frukost, lunch och middag. Lagad middag. Förstår inte hur man kan äta fil och mackor till kvällsmat varje dag. När jag kommer hem från jobbet är jag HUNGRIG! Och det är ju så gott med mat! Och så får man ju stå i köket och pyssla, bara en sådan sak! :-) En lat hemmasöndag, som i dag, blir det dock inget av med frukost, lunch och middag. Då blir det brunch, fika och middag. Det där fikat är viktigt. Det brukar kunna bli en macka och kanske en liten kaka. Det senaste året eller så har det ofta blivit en räkmacka till fikat av någon anledning, så jag anser mig numera ha samlat på mig tillräckligt med erfarenhet för att kunna kalla mig något av en räkmackekonnässör. Bästa räkmackan hittills mumsade jag i mig på ett kafferosteri/konditori på norra Öland i somras - den hade allt! Färskt, mustigt bröd (ingen trött tekaka här inte), krämig majonnäs och ett berg av spänstiga, handskalade räkor. Priset var väl inte lika festligt, men det har jag förträngt. Nåväl, efter en promenad i vintersolen i dag så var det hög tid för fika och då kom jag på att jag nog skulle lyxa till med att göra en egen räkmacka i stället för den där svettiga ostmacka som det nog annars hade blivit. Jag meddelande sambon att han minsann skulle få en smörgåssurpris (kan man säga surpris på svenska?) om han bara gav sig till tåls en liten stund. Sedan stängde jag in mig i köket och pysslade på någon halvtimme. Det blev ett par riktigt smarriga mackor om jag får säga det själv. Dock råkade räkorna vara lite för få (är inte räkor alltid för få?), så de där ölandsmackorna hade hånskrattat om de hade kunnat. Men brödet gick inte av för hackor (bokstavligen - seg men god kant), äntligen har jag kommit över min brödbakarskräck! Återkommer till det vid tillfälle.

Den anspråkslösa matbloggen

Jag satt hemma i fredags kväll och drabbades av en plötslig inspiration att laga dessert. Det händer inte så ofta. Dessert brukar i det här hushållet utgöras av en chokladbit, espresso och någon finsprit (gärna lagrad rom eller cognac för min del). Eller kanske ett par skopor glass. Men nu kom det alltså ett kreativitetsryck så jag slet fram kokböckerna men hittade inget där. (Grundförutsättning 1A var att ingredienserna redan skulle finnas hemma.) Då kom jag plötsligt på det: chokladfondant! Det ska jag minsann testa! Surfade upp ett recept och skred till verket. Jag hade inga höga förväntningar på slutresultatet, men blev så nöjd att jag var tvungen att ta en bild. I den stunden föddes tanken på denna matblogg. Jag har inga ambitioner att göra den till något stilistiskt mästerverk. Den kommer inte få några priser för vackra, frestande bilder. Den kommer bara att bli en plats där jag får möjlighet att dokumentera mina experiment i köket. Kanske kommer någon att läsa den om jag lyckas hålla den levande. Kanske lyckas jag till och med inspirera någon, det vore ju fantastiskt roligt! Men nu smyger jag igång i all hemlighet. Och håller tummarna för att det ska bli något av detta projekt.