En terapeut i röd metallic

Testade ett nytt sopprecept häromdagen. Blomkålssoppa toppad med knaperstekt salami, vitlöks-/persiljecrostini och gräslök. (I grundreceptet var det focacciasmulor och prosciutto, men man tager väl vad man haver.) God blev den! Här klämmer vi nog i med fyra skedar av fem. Det blir ofta soppa så här års. Bra mat, helt enkelt! Till just denna soppa blev det morotsbröd som jag hade pimpat med lite solrosfrön. Jo, jag får nog säga att jag har kommit över min brödbakarskräck. Den processen tog sin början på min 30-årsdag när jag fick en assistent i födelsedagspresent av min syster, överlämnad med kommentaren "man kan inte vara 30 år och rädd för jäsdegar". För jag har verkligen skytt jäsdegar. Brödbakning - en kladdig och eländig procedur som tagit flera timmar och resulterat i en drös torra och stenhårda små skapelser som ingen velat äta. Samt mjöl i hela köket. Nåväl, maskinen ifråga var en helt oemotståndlig Kitchen Aid Artisan i läckert metallicröd 90-årsjubileumsutgåva. Så jag satte igång med mina brödbakarexperiment. Med varierande resultat. Ibland har det blivit riktigt hyggliga små brödbullar, ibland otäcka pansarmackor som sambon ändå tappert tuggat i sig. Men nu tror jag minsann jag har fått lite kläm på det här med brödbakning! Jag vet inte om jag har blivit lurad eller om det faktiskt är något av ett mirakelmjöl, men sedan jag börjat använda Manitoba Cream så har det blivit vinst varje gång. Men låt oss ha en sak klar för oss här. Den övervunna brödbakarfobin är inte mjölets förtjänst. Så tack kära syster. Och tack Kitchen Aid.