Vettigt vegetariskt

Halvvägs in i färdigmatkasseveckan kunde jag konstatera en sak: det var inga dåliga portioner och denna tog nog förstapriset. En vegetarisk rätt där en frittata på potatis, purjolök, broccoli och keso spelade huvudrollen. Först skulle potatisen, purjolöken och broccolin stekas halvmjuka i en panna, därefter skulle keson blandas ner och sedan en blandning på sex(!) ägg och en skvätt mjölk hällas över. Då min stekpanna inte tål ugnsvärme något vidare hällde jag upp blandningen i en pajform som blev synnerligen välfylld och sedan skulle det alltså vara en mastig fjärdedel av den till varje portion.

Till frittatan skulle det vara en klick keso smaksatt med dill och purjolök, en sallad med paprika och gurka samt några rotfruktschips. Sambon tyckte att den där dillkeson förde tankarna till dillchips. Själv associerade jag till skagenröra. God var den i alla fall!

Rotfruktschipsen var också riktigt smaskiga. Just chips är jag väldigt svag för så att få det på middagstallriken drar in många poäng från mig. Men ett hett tips till den som tänkt köpa sådana själv är att se till att få med sig just denna saltade variant för det finns en utan salt med och då blir det plötsligt lite väl mycket åt wellpapphållet.

Jag gillade verkligen den här rätten! Så annorlunda jämfört med vad jag brukar laga. Kul, innovativ och näringsmässigt vettig med hyfsat med grönsaker och högt proteininnehåll tack vare keson och äggen. En rätt helt klart värd att återkomma till.

Till kärlekens ära

Förra tisdagen var det som bekant Alla hjärtans dag. Den dagen har åtminstone fördelen av att jag rycker ur tummen och bjuder min älskling på en trerätters middag. Det sker tyvärr inte så ofta. Ska vi ha gäster så planerar jag så gott som alltid trerätters, men skämmer sällan bort min käre sambo med för- och efterrätt. Hm, jag får nog rycka upp mig lite där.

Den här tisdagkvällen hade jag bestämt mig för att inleda middagen med en rätt jag hittat receptet till på ett paket fryst sparris för någon månad sedan. Den kändes lite crazy, men sambon är ju en van försökskanin så jag slog till. Det skulle vara lättkokt sparris serverad med stekta pilgrimsmusslor och en ganska så speciell sås. Juice från nypressade apelsiner skulle reduceras tillsammans med stjärnanis och kardemummakapsar och sedan smaksättas med färskriven ingefära. Anrättningen garnerades med några granatäppelkärnor och en bit stjärnanis som jag fiskat upp ur såsen. Handen på hjärtat så var det nog mer kul och märkligt än gott, främst beroende på att såsen fått en trist, besk ton som jag inte riktigt kunde förstå var den kommit ifrån. Nåja, det blev ju en ganska snygg rätt i alla fall.

Till varmrätt fick det bli "fredagsrätten" från den levererade matkassen: hjortfärsbiffar med ugnsrostade rotsaker och jordärtskockspuré. Kul med hjortfärs, det kändes lite lyxigt! Men jag tyckte nog att smaksättningen av biffarna blev lite i tamaste laget. Men rotsaker i ugn är ju alltid gott. Jag brukar använda potatis, morötter och palsternacka (och lite lök), men den dagen fick jag i stället för palsternackan stifta en ny bekantskap: persiljerot. Ärligt talat hade jag inte anat något om det stått palsternacka på förpackningen, så lika tyckte jag de var i utseende och smak. Den tredje komponenten, jordärtskockspurén, smakade väl mer eller mindre som en fastare version av den jordärtskockssoppa jag lagar ibland. Gott men kanske inte så uppseendeväckande.

Till dessert blev det en rätt jag hittat receptet till på en mjölkkartong några dagar tidigare: pollyfluff. Det var väldigt enkelt; man skulle smälta ner en drös Polly - ja, godiset - i en skvätt grädde i en kastrull på spisen, kyla ner blandningen och sedan vispa den fluffig. Krämigt och gott blev det - men inte så mycket. Lika bra det, kanske, för det var rätt så mäktigt. Som synes på bilden hade jag återigen fallit för lockelsen att köpa jordgubbar för att göra mig till lite extra. Men det är bara att konstatera en gång för alla: jordgubbar inhandlade i februari smakar verkligen ingenting.

Bröd i stora lass

Sambon skämde bort mig ordentligt i julas. Ja, jag måste ha varit väldans snäll hela 2011 för att ha gjort mig förtjänt av julklappen jag fick av honom. Något jag gått och suktat efter länge men inte önskat mig för jag tyckte det var för dyrt: en tvådagars brödbakningskurs med branschlegenden Jan Hedh. Oj, så glad jag blev (och lite bestört över att han kostat på mig så).

För två veckor sedan var det så dags. Sambon och jag trasslade oss ut till ett industriområde i Tyresö där lokalen låg och han lämnade av mig. Vi kursdeltagare samlades först i ett rum ovanpå själva bagerilokalen där Jan höll en liten introduktion och vi bjöds på kaffe med nybakade hallonmuffins. Framför oss på bordet låg ett signerat exemplar av kursboken, ett förkläde och en kökshandduk (eller "släng" verkar det heta i restaurangvärlden). Efter en stund kliade det i fingrarna av iver att sätta igång och skapa. Jan parade ihop oss och delade ut uppgifter. Jag hamnade tillsammans med trevliga Maria från Dalarna som närde drömmar om att starta en egen bakstuga, och vårt första uppdrag blev pain au levain samt pain au levain blanc. Snart blev det ett härligt kaos i köket när 14 kursdeltagare for runt och vägde upp mjöl, letade termometrar och kladdade med surdegar, alltmedan kursledaren och hans hjälpredor försökte stå till tjänst, svara på frågor och vara behjälpliga. Det var inga små satser vi skulle göra; det första receptet gånger åtta och det andra gånger fem.

Som varandes total novis på "naturliga starters", det vill säga surdeg, levain och dylikt, var det lite extra spännande att i stället för jäst mäta upp en hygglig laddning av den vetelevain som hade förberetts åt oss. När vi äntligen lyckats väga upp alla ingredienser och knåda dem i den stora maskinen (dessa degknådare blev det ständiga köer till) så hade vi fått oss en stor och otroligt seg deg. Vi fick ta i för kung och fosterland för att få den ur degskålen och sedan skulle den ligga och jäsa i en oljad plastlåda.

På samma sätt gjorde vi med den andra degen och när vi väl lyckats få båda på jäsning funderade vi på vad vi skulle satsa på härnäst. Maria var sugen på något med nötter och jag instämde att det vore gott, så Jan skrev ihop ett recept åt oss på stående fot. Det baserades på rågsurdeg, rågmjöl, högproteinvetemjölet Manitoba Cream, russin och valnötter. Konsistensen på den degen blev en helt annan än de första två, mycket kladdigare och inte alls lika seg.

Ständigt under dagen kallade Jan samman gruppen för att visa olika moment. Och tänk så enkelt det såg ut när han gjorde de olika handgreppen medan det förstås gick betydligt fumligare och klumpigare när vi amatörer skulle försöka oss på samma sak.

Efter en härlig lunch bestående av rödbetssallad, kallskuret, sås och quesadillas, var det dags att baka ut alla degarna. Det var mängder av blivande bröd som formades till och lades på plåtar och i korgar. När allt var klart skjutsades rubbet in i kylen för att stå där över natten. Strax efter fyra började vi dra oss hemåt - trötta, mjöliga och fyllda av intryck.

När vi kom nästa dag var assistenterna redan i full gång med att grädda brödet i de enorma stenugnarna. Jan började även denna dag med en samling och därefter tog Maria och jag oss an ett citronbröd som verkade relativt snabbakat och visst skulle vara perfekt att fylla med skagenröra. Därmed gjorde vi också slut på alla citroner så en av assistenterna blev tvungen att åka iväg och handla så berlinermunkarna som ett annat par höll på med inte skulle fallera (hoppsan). Denna dag fick vi oss genomgångar i hur man bakar de perfekta bullarna och croissanterna samt hur det går till när man formar en brioche.

Till lunch njöt vi av en krämig soppa med strimlad, rökt lax och örtcreme tillsammans med nybakat tunnbröd och baguetter. Mums! Till dessert blev det nybakade semlor - mycket läckert.

Efter lunchen hjälptes vi åt att baka ut, jäsa och grädda de sista degarna och sedan tog ett digert uppdelningsarbete vid. Det var kryddbröd, rågbröd, baguetter, levainbröd, nöt- och russinbröd, croissanter, semlebullar och kanelbullar, citronbröd, briocher och berlinermunkar och nu har jag ändå inte kommit ihåg allt. Vi gick därifrån med kassvis med bröd och surdegar, trötta fötter och ryggar och mängder med inspiration.

Mödan värt

Nu är det bokrea igen, och jag har inte ens kollat igenom katalogerna på nätet. Otroligt. Men, det är klart, jag ska ju inte ha fler böcker. Men om jag inte har något bättre för mig på lördag så kanske jag går ner på stan en sväng och bara tittar lite. Bara titta går ju bra.

Apropå bokrean så satt jag och bläddrade lite bland gamla bilder nyss och hittade ett foto på en rätt ur ett tidigare kokboksfynd. Det har jag minsann glömt att blogga om! Så nu sket det sig med den kronologiska ordningen, men det må vara hänt för den här rätten förtjänar lite uppmärksamhet. Jag har sneglat på den ända sedan jag köpte boken, men inte riktigt vågat mig på den då den verkade fordra en del pilljobb som i sin tur sannolikt skulle generera en hel del frustration om det inte gick enligt plan. Men en dag när jag kände mig djärv så skrev jag upp rätten på veckans matsedel och några dagar senare stod jag plötsligt där i köket och blancherade grönsaker. Jag hade kommit till the point of no return. Det kritiska momentet. Nu skulle kokta lasagneplattor viras runt de där grönsakerna i form av en strut. Hög koncentration. Och jodå, jag fick ihop ett par hyggliga strutar till slut! Till detta lilla konstverk skulle det vara en bit lax som först snabbgravats i salt och socker, därefter kryddats med peppar och fänkålsfrö och sedan stekts (eller egentligen grillats, men jag orkade inte diska grillpannan så jag tog den vanliga). Som om inte detta vore nog skulle man även vispa ihop en raffinerad sås med schalottenlök, vitlök, tomatpuré, vitt vin, grädde, saffran och kycklingfond.

Jag var lite orolig att rätten skulle bli mer snygg än god, men den överträffade förväntningarna även smakmässigt. Laxen hade fått mycket smak av gravningen och fänkålsfröna vilket gjorde pasta- och grönsaksstrutarna med sina milda smaker till ett välmatchat tillbehör. Saffranssåsen var inte alls dum heller, om än lite i saltaste laget kanske. Jag ska nog våga mig på detta igen, till och med!

En kasse inspiration

Ända sedan jag först fick nys om dem har jag varit sugen på att testa någon av de där tjänsterna då man får en matkasse med recept och alla varor levererad hem till dörren. Inte så mycket för att slippa planera mat och handla, som för att få lite nya uppslag och för att det är så roligt att testa nya recept.

Till sist ryckte jag äntligen ur tummen och bokade en prova-på-kasse och i måndags var det dags för leverans! Mellan klockan 17 och 22 skulle den komma och det kan ju tyckas vara en tidsangivelse som är lite väl oprecis, särskilt för den som hoppats på att laga första rätten samma kväll. Men tur hade jag, för prick klockan fem ringde det på dörren och tio sekunder senare stod jag i köket och packade upp den ena roliga varan efter den andra, ivrig som ett barn på julafton. För det var allt lite spännande att se vad som fanns däri. Jag plockade upp rödspätta, kalkonkorv, kycklingfiléer, hjortfärs, keso, kamutvete, massor med rot- och grönsaker och en hel del annat. Längst ner i kassen fanns ett litet häfte med recept för veckan - fem middagar för fyra personer. Eller för vår del fem middagar och fem matlådor för två personer.

Jag kände mig fantastiskt hugad och inspirerad när jag satte igång att laga det första receptet – spättafiléer i citron- och persiljesås. Då fisken redan var tinad föll det sig naturligt att starta med just den rätten. Man skulle börja med att koka potatis och under tiden fräsa lite skivad purjolök i en panna, i vilken man därefter kokade ihop en enkel men god sås på fiskbuljong, grädde och mjölk. Fisken kryddades, rullades ihop och lades ner att sjuda färdig i såsen. Anrättningen toppades sedan med rivet citronskal och hackad persilja. Till detta skulle det vara en sallad på riven morot och dito gurka samt ärtskott. Som pricken över i en citronklyfta och lite riven pepparrot.

Det blev en positiv upplevelse - gott, roligt att laga och näringsmässigt välbalanserat. En riktigt bra start på en spännande matvecka.

Märkligt men mättande

Vissa saker ändras aldrig. Lika säkert som frosseriet över jul och nyår är det faktum att landet varje januari månad drabbas av hälsohysteri. Då översköljs vi av reklam från träningsanläggningar och bantningsföretag och recepten i alla medier går i nyttighetens tecken. Jag föll för ett sådant häromsistens. Inte så mycket för att det var just nyttigt som för att det lät så gott och kul. Som varandes en vän av sushi blev jag tilltalad av smaksättningen med wasabi, soja och ingefära. Men vi tar det från början: laxfiléer skulle marinera i en blandning av chili, lime, soja, ingefära och honung och sedan bakas färdiga i ugnen. Till fisken skulle det vara en avokadokräm smaksatt med wasabi, lime och salt samt en "sallad" på fint skivad gurka, blomkål och sesamfrön och en dressing på risvinäger, lime, socker, salt och peppar. Jag vet inte hur många ingredienser man behöver blanda för att få kalla något för sallad, och jag tänkte att denna gurk- och blomkålsvariant kanske skulle upplevas vara i fattigaste laget som tillbehör till laxen, men det funkade över förväntan! En annorlunda men riktigt fräsch och välsmakande rätt att välja när man söker en lättare måltid.

Fett tung kaka

Jag tror jag har lyckats sätta någon sorts världsrekord genom kakan på bilden nedan. Den måste helt enkelt vara bakverket med högst densitet någonsin. Jag började ana oråd när receptet bland annat sa två hundra gram smör och tre deciliter vätska men bara en halv tesked bakpulver. Jaja, hur misslyckat kan det bli med en chokladkaka med massor av smör, mandel och mörk rom, tänkte jag. Och tja, jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Konsistensen blev i ärlighetens namn inte så lyckad, långt mer kompakt och mastig än gängse kladdkaka. Men det medför å andra sidan den trevliga bieffekten att den räcker desto längre. Och smaken kompenserade mer än väl!

Stans dyraste fisktimbal

I går hade jag en kollega på tröskeln, han hade en fråga till mig. I min roll är det i och för sig inte alls ovanligt att folk står i dörren och undrar olika saker, men just den här frågan var ny. Kollegan undrade om jag möjligen skulle vara intresserad av att joina deras innebandygäng då de hade tappat folk och behövde förstärkning. Jag försökte förklara att jag i innebandysammanhang på intet sätt skulle vara att betrakta som någon som helst typ av förstärkning. "Tro mig, ingen vill ha mig med i sitt lag", sa jag. Han kom med några halvhjärtade övertalningsförsök, bland annat på temat att det aldrig är fel med en ny hobby. Fel taktik, för just det ser jag mig alls inte vara i behov av. Jag började räkna upp mina fritidssysselsättningar och när jag kom till "matblogg" fick han ett frågande ansiktsuttryck. Jag förklarade att jag gillar att testa nya maträtter, "och så skriver jag om det". Då såg han plötsligt ut som om jag just hade förklarat att jag brukar samla snöflingor i en ask och dokumentera på webben. Så konstigt är det väl ändå inte? Och är det lite knäppt så är vi åtminstone ganska många stollar i båten.

Den här stollen hade i alla fall hittat ett kul recept i sin mattidning. Att "fodra" muffinsformar med fiskfilé och fylla dem med lax- och kräftfärs lät både kul och piffigt*. Det ville jag gärna prova. Så jag skickade sambon till fiskbutiken för att jaga bergtunga. Och jodå, han kom hem med ett byte. Kan ni gissa vad han hade fått betala för 150 gram bergtunga? Etthundratre spänn! Vilket skämt! Och jag som tyckte den där abborren för trehundranånting kronor kilot var dyr. Ja ja, jag ska sluta gnälla över matpriserna och i stället tänka på produktionskostnader, dåliga löner och miljöförstöring. De där fisktimbalerna blev både goda och fina i alla fall. Vitvinssåsen smakade också bra, om än lite i saltaste laget. Och nästa gång får det nog bli potatismos (eller puré kanske man ska säga om det ska vara lite tjusigt) till i stället för kokt potatis. Men knappast någon bergtunga, tror jag satsar på rödspätta då. Lär inte märka någon skillnad.

* Nu citerar jag en annan kollega här. "Piffigt" ingår vanligen inte i min vokabulär, men nu tyckte jag liksom att det passade.