Mödan värt

Nu är det bokrea igen, och jag har inte ens kollat igenom katalogerna på nätet. Otroligt. Men, det är klart, jag ska ju inte ha fler böcker. Men om jag inte har något bättre för mig på lördag så kanske jag går ner på stan en sväng och bara tittar lite. Bara titta går ju bra.

Apropå bokrean så satt jag och bläddrade lite bland gamla bilder nyss och hittade ett foto på en rätt ur ett tidigare kokboksfynd. Det har jag minsann glömt att blogga om! Så nu sket det sig med den kronologiska ordningen, men det må vara hänt för den här rätten förtjänar lite uppmärksamhet. Jag har sneglat på den ända sedan jag köpte boken, men inte riktigt vågat mig på den då den verkade fordra en del pilljobb som i sin tur sannolikt skulle generera en hel del frustration om det inte gick enligt plan. Men en dag när jag kände mig djärv så skrev jag upp rätten på veckans matsedel och några dagar senare stod jag plötsligt där i köket och blancherade grönsaker. Jag hade kommit till the point of no return. Det kritiska momentet. Nu skulle kokta lasagneplattor viras runt de där grönsakerna i form av en strut. Hög koncentration. Och jodå, jag fick ihop ett par hyggliga strutar till slut! Till detta lilla konstverk skulle det vara en bit lax som först snabbgravats i salt och socker, därefter kryddats med peppar och fänkålsfrö och sedan stekts (eller egentligen grillats, men jag orkade inte diska grillpannan så jag tog den vanliga). Som om inte detta vore nog skulle man även vispa ihop en raffinerad sås med schalottenlök, vitlök, tomatpuré, vitt vin, grädde, saffran och kycklingfond.

Jag var lite orolig att rätten skulle bli mer snygg än god, men den överträffade förväntningarna även smakmässigt. Laxen hade fått mycket smak av gravningen och fänkålsfröna vilket gjorde pasta- och grönsaksstrutarna med sina milda smaker till ett välmatchat tillbehör. Saffranssåsen var inte alls dum heller, om än lite i saltaste laget kanske. Jag ska nog våga mig på detta igen, till och med!