Förra tisdagen var det som bekant Alla hjärtans dag. Den dagen har åtminstone fördelen av att jag rycker ur tummen och bjuder min älskling på en trerätters middag. Det sker tyvärr inte så ofta. Ska vi ha gäster så planerar jag så gott som alltid trerätters, men skämmer sällan bort min käre sambo med för- och efterrätt. Hm, jag får nog rycka upp mig lite där.
Den här tisdagkvällen hade jag bestämt mig för att inleda middagen med en rätt jag hittat receptet till på ett paket fryst sparris för någon månad sedan. Den kändes lite crazy, men sambon är ju en van försökskanin så jag slog till. Det skulle vara lättkokt sparris serverad med stekta pilgrimsmusslor och en ganska så speciell sås. Juice från nypressade apelsiner skulle reduceras tillsammans med stjärnanis och kardemummakapsar och sedan smaksättas med färskriven ingefära. Anrättningen garnerades med några granatäppelkärnor och en bit stjärnanis som jag fiskat upp ur såsen. Handen på hjärtat så var det nog mer kul och märkligt än gott, främst beroende på att såsen fått en trist, besk ton som jag inte riktigt kunde förstå var den kommit ifrån. Nåja, det blev ju en ganska snygg rätt i alla fall.
Till varmrätt fick det bli "fredagsrätten" från den levererade matkassen: hjortfärsbiffar med ugnsrostade rotsaker och jordärtskockspuré. Kul med hjortfärs, det kändes lite lyxigt! Men jag tyckte nog att smaksättningen av biffarna blev lite i tamaste laget. Men rotsaker i ugn är ju alltid gott. Jag brukar använda potatis, morötter och palsternacka (och lite lök), men den dagen fick jag i stället för palsternackan stifta en ny bekantskap: persiljerot. Ärligt talat hade jag inte anat något om det stått palsternacka på förpackningen, så lika tyckte jag de var i utseende och smak. Den tredje komponenten, jordärtskockspurén, smakade väl mer eller mindre som en fastare version av den jordärtskockssoppa jag lagar ibland. Gott men kanske inte så uppseendeväckande.
Till dessert blev det en rätt jag hittat receptet till på en mjölkkartong några dagar tidigare: pollyfluff. Det var väldigt enkelt; man skulle smälta ner en drös Polly - ja, godiset - i en skvätt grädde i en kastrull på spisen, kyla ner blandningen och sedan vispa den fluffig. Krämigt och gott blev det - men inte så mycket. Lika bra det, kanske, för det var rätt så mäktigt. Som synes på bilden hade jag återigen fallit för lockelsen att köpa jordgubbar för att göra mig till lite extra. Men det är bara att konstatera en gång för alla: jordgubbar inhandlade i februari smakar verkligen ingenting.
Den här tisdagkvällen hade jag bestämt mig för att inleda middagen med en rätt jag hittat receptet till på ett paket fryst sparris för någon månad sedan. Den kändes lite crazy, men sambon är ju en van försökskanin så jag slog till. Det skulle vara lättkokt sparris serverad med stekta pilgrimsmusslor och en ganska så speciell sås. Juice från nypressade apelsiner skulle reduceras tillsammans med stjärnanis och kardemummakapsar och sedan smaksättas med färskriven ingefära. Anrättningen garnerades med några granatäppelkärnor och en bit stjärnanis som jag fiskat upp ur såsen. Handen på hjärtat så var det nog mer kul och märkligt än gott, främst beroende på att såsen fått en trist, besk ton som jag inte riktigt kunde förstå var den kommit ifrån. Nåja, det blev ju en ganska snygg rätt i alla fall.
Till varmrätt fick det bli "fredagsrätten" från den levererade matkassen: hjortfärsbiffar med ugnsrostade rotsaker och jordärtskockspuré. Kul med hjortfärs, det kändes lite lyxigt! Men jag tyckte nog att smaksättningen av biffarna blev lite i tamaste laget. Men rotsaker i ugn är ju alltid gott. Jag brukar använda potatis, morötter och palsternacka (och lite lök), men den dagen fick jag i stället för palsternackan stifta en ny bekantskap: persiljerot. Ärligt talat hade jag inte anat något om det stått palsternacka på förpackningen, så lika tyckte jag de var i utseende och smak. Den tredje komponenten, jordärtskockspurén, smakade väl mer eller mindre som en fastare version av den jordärtskockssoppa jag lagar ibland. Gott men kanske inte så uppseendeväckande.
Till dessert blev det en rätt jag hittat receptet till på en mjölkkartong några dagar tidigare: pollyfluff. Det var väldigt enkelt; man skulle smälta ner en drös Polly - ja, godiset - i en skvätt grädde i en kastrull på spisen, kyla ner blandningen och sedan vispa den fluffig. Krämigt och gott blev det - men inte så mycket. Lika bra det, kanske, för det var rätt så mäktigt. Som synes på bilden hade jag återigen fallit för lockelsen att köpa jordgubbar för att göra mig till lite extra. Men det är bara att konstatera en gång för alla: jordgubbar inhandlade i februari smakar verkligen ingenting.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar