söndag 25 november 2012

Ett sommarminne

Jag har ju alldeles tappat farten i bloggandet så detta inlägg blir lite årstidsskevt. Rätten lagades nämligen medan det fortfarande var grillsäsong. Eller nej, jag tar tillbaka, grillsäsong är det ju året runt i det här hushållet. Jag menade att rätten lagades medan det ännu var behagligt att stå ute på altanen och grilla. Det var en av de ganska få dagarna i somras när det faktiskt även var behagligt att sitta ute på altanen och äta.

Inspirationen kom från min mattidning: grillad kycklingfilé med blomkålspuré och knaperstekt bacon. Sambon tilldelades som vanligt grillansvaret så min enda insats var att koka blomkålspuré och steka lite bacon. Det finns ju några olika sätt att laga blomkålspuré på och i detta recept skulle kålen först kokas mjuk i vatten innan den mixades slät tillsammans med crème fraîche, salt och peppar. Det blev inte alls dumt och det salta baconet matchade den sötaktiga purén fint. Några stjälkar sparris och en grillad blomkålsbukett gjorde rätten komplett. Snabbt, enkelt och gott!

lördag 20 oktober 2012

Kalljäst till frukost

Sist suget att baka bröd smög sig på satt jag min vana trogen en lång stund och letade recept innan jag hittade ett som verkade bra. Jag vill oftast ha något baserat på mer än vetemjöl och det får gärna även innehålla lite fröer eller nötter. Receptet jag valde bestod utöver vatten, salt, jäst och mjöl även av linfrön, solrosfrön, olja och honung, samt lite kummin och fänkål för den som ville.

Degen sattes på vanligt vis och sedan formade jag runda bullar av den som jag lade i en oljad ugnsform och ställde i kylen, för gräddning morgonen därpå. Jag kan inte påminna mig att jag bakat kalljäst bröd tidigare, men jag hade nog förväntat mig att den där jäsningen skulle vara långt mer blygsam än vad som skedde i min kyl. Ett tag började jag fundera på om jag skulle behöva byta form, men valde att strunta i det. Det gick bra, men jag vet faktiskt inte om bullarna jäste så mycket mer när de väl kom in i ugnen nästa morgon. Men vad gjorde det, om man får nygräddat bröd till frukost behöver det inte vara så perfekt. Och jag tyckte faktiskt att bullarna blev riktigt goda; krispiga utanpå och saftiga inuti och med en härlig smak av kummin och fänkål. Men sambon hade nog helst sluppit kryddorna, han tycker inte sådana riktigt passar i frukostbröd, visade det sig. Det var ju synd, men då blev det mer bröd till mig!

tisdag 11 september 2012

Jubileumsrätten

En stor dag i dag, för här kommer blogginlägg nummer 100! Det är inte någon snajdig tårta som jag först hade en idé om att göra speciellt för denna tilldragelse, däremot en smarrig laxrätt som bara råkade bli nummer hundra eftersom jag vid det laget inte hade någon vidare koll på räkningen. Tur att det blev en värdig jubilarsrätt då!

Receptet hittade jag i min mattidning och jag föll för att det lät så somrigt och fräscht och innehöll några nya, spännande smakkombinationer. Laxfilé skulle strykas med en glaze bestående av soja, sweet chilisås, farinsocker, balsamvinäger, salt och peppar och därefter grillas (ugnsbakning funkade fint med, kan jag rapportera). Till fisken skulle det vara ett aromsmör smaksatt med salvia, chili, vitlök, citron och lime.

Nästa tillbehör var en potatissallad bestående av sockerbönor, färskpotatis, dill, citronskal, pressad lime, parmesan, olivolja och salt. Jag vände ner lite sallad och lök också, som egentligen skulle ha blandats med jordgubbar, mozzarella och hasselnötter i en egen sallad, men då jag var i avsaknad av både jordgubbar och ork att göra en sådan sallad fick det bli en slövariant med enbart den lätt pimpade potatissalladen i stället.

Blev jag nöjd med resultatet? Absolut! Man kan tro att det skulle vara lite väl djärvt att blanda de kraftiga smakerna från glazen med de relativt kontrasterande aromerna från smöret, men det blev faktiskt inte tokigt alls. Och hur fel kan det bli med så mycket gott i en och samma potatissallad?

lördag 8 september 2012

Finglass

Oj, inga inlägg under hela augusti! Nu får det bli bot och bättring. Semestern är slut sedan länge och vardagens rutiner rullar på som vanligt igen.

Den vecka jag började jobba igen var det fortfarande väldigt lugnt, så jag slutade lite tidigare en dag, cyklade hem och bytte kläder och gav mig sedan ut i den lilla skog som ligger några hundra meter från vårt hem. I fjol fanns där ganska gott om blåbär, så det var med förhoppningar om en liknande skörd som jag trampade ut bland tuvorna. Jag vet inte om någon annan hunnit före eller om det bara var dålig tillgång i år, men antalet plockade blåbär per minut var i ynkligaste laget, så efter någon timme gav jag upp och vände hemåt med min lilla burk. Den lilla mängd jag lyckats samla ihop skulle i alla fall räcka till den blåbärsglass jag tänkt göra.

Min erfarenhet av att göra glass är ganska liten, trots att jag haft en glassmaskin i många år. Jag hade i alla fall fått för mig att slutresultatet skulle bli bättre med sjuden smet, så jag letade upp ett sådant recept och satte i gång. Mjölk, grädde och vaniljstång skulle kokas upp och sedan blandas med äggulor och socker. Sedan skulle blandningen värmas till 85ºC igen, därefter silas och kylas. Denna gång skulle jag vara noggrann med kylningen för att inte göra om ett tidigare misstag att hälla för varm smet i glassmaskinen, för se då blir det ingen glass oavsett hur länge man kör maskinen. Så medan smeten stod i kylen rotade jag igenom frysen på jakt efter frysblocket. Hittade det till slut - i glassmaskinen. Nähäpp, ingen glass i dag. Att vänta är nog min sämsta gren, men nu var det ju inte så mycket annat att göra. Men enligt receptet skulle glassen i alla fall bli "krämig och fin" av att smeten fått mogna i kyl över natten. Alltid något.

På't igen nästa kväll. Jag monterade glatt ihop maskinen, startade den och hällde i smeten. De mosade blåbären skulle tillsättas "mot slutet", så jag funderade på efter hur lång tid det kunde tänkas vara. Uppenbarligen längre än jag trodde, för resultatet blev snarare en jämnlila vaniljglass med blåbärstouch än den blåbärsripplade vaniljglass som det ser ut som på receptbilden. Men konsistensen blev i alla fall riktigt bra!

onsdag 25 juli 2012

Röding på en spik

Vi tillbringade några härliga semesterdagar förra veckan uppe i fjällen, sambon och jag. Vi hade inte planerat mathållningen så värst noggrant när vi gjorde inköpen på vägen upp, så när vi stod i den lokala matbutiken och skulle kompletteringshandla någon dag senare så föreslog jag att vi skulle köpa lite fisk eftersom jag hade sett en förpackning risottoris i stugan. Med fisk och risotto har man en bra början, tänkte jag. Några tillbehör skulle vi säkert kunna rota fram ur skåpen.

Jag fann portionsförpackad rödingfilé i en av frysdiskarna i affären. Väldigt lockande, men priset fick mig att tveka. Äsch, på semestern måste man få lyxa lite, och vad ska man äta i fjällen om inte röding?

När det blev dags att laga till den rotade jag igenom kylskåp och frysar på jakt efter lite grönsaker eller annat att komplettera och piffa till rätten med. Jag fann en påse torkade trattkantareller som jag själv plockat och gett till mina föräldrar. Kanske lite fräckt att själv lägga beslag på det man gett bort, men hellre det än att det förblir oanvänt. Jag hittade även schalottenlök och grönsaksfond i kylen, som tillsammans med en överbliven slatt mousserande vin samt lite vällagrad cheddar säkrade risotton.

Några stjälkar sparris hade varit fint till, tänkte jag, men några sådana hittade jag inte i frysarna. Däremot fann jag en liten påse delikatessrödbetor längst in i kylen. Gott! De fick sällskap av några sojabönor som jag rotade fram ur frysen, mest för syns skull.

Som pricken över i rörde jag ihop en rejäl klick av vårt smörgås"smör" med en nypa dill som fanns på påse i frysen, samt lite finhackad rödlök. Sambon tyckte att han hade hamnat på en riktig finmiddag och jag måste säga att jag själv blev rätt nöjd över vad det gick att trolla ihop när man finkammat skåpen.

fredag 20 juli 2012

Uppdaterad favorit

För några år sedan var pannacotta en riktig favoritdessert för mig. Då var det fortfarande lite nytt och de gäster som inte kände hur enkelt det var att laga kunde till och med låta sig imponeras en smula. Sedan kom dagen då jag lagade crème brûlée för första gången och då föll pannacottan snabbt i glömska. Visst krävde brylépuddingen lite mer arbetsinsats, men det uppvägdes alla gånger av smaken och konsistensen hos den lena vaniljkrämen och det knäckiga täcket av karamelliserat socker. Stelnad, sockrad gräddes kändes plötsligt väldigt 2007 och nästan i onyttigaste laget.

Så när syrran föreslog pannacotta som dessert vid familjemiddagen i lördags propsade jag på att göra den med gräddfil i. En sådan variant hade jag fått smaka några veckor tidigare och det kändes fräscht och gott. Jag visste inte riktigt vilka proportioner som skulle ge det bästa resultatet men surfade runt lite och bestämde mig till slut för ett med lika delar grädde och gräddfil. Tillagningen gick till på nästan samma sätt som för "vanlig" pannacotta, med skillnaden att man blandar i gräddfilen efter att grädd- socker- och gelatinblandningen svalnat.

Till pannacottan tyckte syrran det kunde passa med en rabarberkompott, så jag letade fram ett recept och kokade ihop en sådan med. Hushållet saknade dock jordgubbssaft så jag tog några färska jordgubbar och lite extra socker i stället.

Slutresultatet uppfyllde förväntningarna. Pannacottan kändes så fräsch som jag hade hoppats på och var inte så söt som den annars kan vara. Möjligen kunde den fått vara lite fastare i konsistensen, men det är nog en smaksak. Rabarberkompotten blev lyckad och passade fint till. Det blev en hel del kompott över, men den var inte alls dum att ha i frukostfilen dagen därpå.

söndag 8 juli 2012

Femma för fröknäcke

Jag satt och slösurfade lite i veckan och vaknade till när jag i ett blogginlägg hittade ett recept på knäckebröd som lät väldigt intressant. Det innebar nämligen ingen kavling, vilket tilltalade mig eftersom jag av någon anledning inte alls tycker det är särskilt lattjo. (Det har nog något med bångstyrig pizzadeg att göra.) Nej, i detta recept skulle man bara blanda ihop ingredienserna, breda ut dem på ett bakplåtspapper, strö över lite flingsalt och grädda. Klart! Jag råkade dessutom ha alla ingredienser hemma, så i dag när jag hade lite tid över var det dags för provbakning.

Först skulle sesam- och linfrön samt pumpa- och solroskärnor blandas samman med ett par deciliter majsmjöl och lite salt. (Jag hade inte tillräckligt med sesamfrön men fyllde upp med lite extra kärnor, det gick fint.) Sedan skulle en halv deciliter olivolja blandas ner och till sist skulle två och en halv deciliter kokhett vatten tillsättas vilket förvandlade blandningen till en riktig gegga. Den skulle sedan smetas ut i ett tunt lager på en pappersklädd plåt, ända ut i kanterna. Det tog en stund att få det jämnt och snyggt, men det var helt överkomligt med tanke på den minimala insats som krävdes i övrigt. Efter utsmetningen skulle sedan lite flingsalt strös över innan gräddningen tog vid, sjuttio minuter i etthundrafemtio grader. Slutresultatet blev en tuff konkurrent till min tidigare favorit i kampen om titeln världens godaste knäckebröd. Härligt krispigt och med en ljuvlig smak från nötterna och fröna som fått en rostad ton i ugnen. Tveklöst gott nog att äta som snacks, men kan nog även passa fint tillsammans med en krämig brie eller någon annan lite mildare ost som inte stjäl för mycket uppmärksamhet från knäcket. En solklar femma i betyg!

måndag 2 juli 2012

En ny vardagsfavorit

Inför mitt livs första försök att laga gnocchi så letade jag ju fram två recept som båda kändes som starka kandidater för en fin gnocchiupplevelse. Sambon valde det ena och det andra satte jag in i receptpärmen och glömde bort tills när förra veckans middagar skulle planeras. Då bläddrade jag förbi det och bestämde mig för att prova.

Denna gång satsade jag på färsk gnocchi från kyldisken. (Det hade jag nog gjort första gången också om jag bara vetat att det funnits, för den där vakuumpackade varianten som fanns i pastahyllan var sannerligen inte särskilt kul.) När jag spolat av den nykokta potatispastan i durkslaget och tog mig ett smakprov fann jag till min glädje att den motsvarade mina förhoppningar. Konsistensen var perfekt och smaken likaså, med en tydlig ton av potatis. Inte alls som de där degiga, kompakta och syrliga klumparna jag köpte sist.

Till gnocchin skulle det vara ett "bacon- och pinjeströssel" som inte var krångligare än att steka ihop fläsket och fröna tillsammans med färsk spenat, champinjoner och vitlök. Sedan skulle gnocchin blandas ner i pannan. Jag hade dock läst receptet lite slarvigt och missade detta moment, men det är möjligt att slutresultatet hade blivit ännu lite bättre med lite stekyta på pastan. Jag hade i stället helt enkelt fördelat strösslet över gnocchin i tallrikarna och sedan toppat med lite färsk parmesan. I receptet rekommenderades en enkel tomatsallad som tillbehör, så jag följde detta råd och hackade en tomat och en halv rödlök som jag sedan smaksatte med lite olivolja, balsamvinäger, flingsalt och nymalen svartpeppar.

Slutresultatet blev en rätt helt i min smak; enkelt, snabbt, hyfsat billigt och väldigt gott. Helt klart en ny stjärna på min vardagsmatshimmel.

söndag 1 juli 2012

Kött och potatis

Sambon uppskattar verkligen en fin köttbit, men tyvärr blir det inte av att vi äter sådant så ofta då jag sällan tycker priserna på kött står i proportion till upplevelsen (och det är ju oftast jag som handlar). Men häromdagen kände jag att det var dags att lyxa till det lite och hade letat upp ett recept med oxfilé. När jag stod i butiken så slutade det ändå med att jag tyckte priset för två portionsbitar blev alltför orimligt och plockade åt mig en förpackning entrecôte i stället. Inte samma sak, men ändå en fin köttbit.

Till köttet skulle det vara en crème gjord på hackad svamp som smörstekts tillsammans med schalottenlök och vitlök och sedan smaksatts med soja och kalvfond som fått koka in. Lite vermouth skulle det vara med, men någon sådan hade vi inte på lager så det fick gå ändå. Svampen skulle sedan blandas med lite färskost samt finhackat äpple och det blev en riktigt lyckad röra.

Nästa tillbehör var en varm bönsallad med brysselkål, smaksatt med olivolja, limejuice och salt. I vintras lärde jag mig hur man bäst tillagar brysselkål vilket är att först koka dem ett par minuter i rikligt saltat vatten och sedan smörsteka dem, då blir de riktigt goda. Bönor är ingen favorit hos mig, men med rätt sällskap så tycker jag de kan smaka bra, vilket bekräftades av detta recept.

Den sista komponenten i rätten var lite ugnsrostad färskpotatis, vilket ju alltid är gott och passade bra in. Sammantaget blev det en riktigt trevlig matupplevelse som kändes lite innovativ och som jag gärna gör igen.

onsdag 27 juni 2012

Torsdagsfika

Jag tyckte att det var min tur nyss, men så var det plötsligt dags igen: fredagsfika. (Eller well, torsdagsfika denna gång eftersom fredagen var midsommarafton.) Jag har ju snöat in lite på cupcakes och tänkte först i de banorna, men sedan slog jag det ur hågen när jag kom att tänka på de tre midsommartårtor som knipit pallplatserna i den tävling som min matkedjas stamkundstidning utlyst. Det kändes helt rätt att bjuda på tårta dagen innan midsommarafton. Och med en brownietårta med hallonmousse borde jag kunna få de mest förhärdade kransälskare att mjukna.

Rikliga mängder med både smör och choklad i browniebotten säkrade såväl smak som konsistens och den fluffiga, syrliga hallonmoussen tillsammans med topparna av vispad grädde gjorde sig utmärkt till. De färska hallon som tårtan skulle garneras med förmådde dock min kvartersbutik inte att uppbåda, så det blev jordgubbar i stället. Men ingen verkade bli ledsen för det.

tisdag 26 juni 2012

Cupcake challenge

Efter framgången med de ljuvliga chokladcupcakesen surfade jag runt lite på upphovsbloggen på jakt efter nya läckerheter. Jag föll pladask för dessa små underverk med vit choklad och hallonfrosting. Jag bestämde mig för att bara göra minicupcakes denna gång (vilket liksom gjorde sig själv då inga nya muffinsformar av vanlig storlek materialiserat sig i lådan sedan jag bakat upp de sista, märkligt nog). Själva muffinssmeten liknade gängse sockerkakssmet men med hackad vit choklad i, inga konstigheter. Frostingen bjöd däremot på en desto större utmaning. Äggvita och socker skulle blandas och, under ständig vispning, värmas över vattenbad till en temperatur av 65ºC. Därefter skulle blandningen vispas i maskin till en fluffig marängsmet, ända tills den blev helt sval. Det tog en stund men jag lyckades hålla otåligheten stången. Sedan skulle en betydande mängd smör vispas i, och här hade jag faktiskt varit ovanligt förutseende och kommit ihåg att ta fram smöret i god tid, så när allt smör hade gått i kändes det fortfarande som att jag var på rätt spår. Sedan gick det åt skogen. När hallonpurén skulle tillsättas så bar det sig inte bättre än att blandningen skar sig. I receptet fanns det dock betryggande instruktioner om hur man skulle rädda sin frosting vid en sådan incident, nämligen att värma den lite om den blivit för kall eller ställa den en stund i kylen om den blivit för varm. Så jag tog tempen på min katastrofröra och försökte bestämma mig för om 23ºC var för varmt eller för kallt. Det är rumstemperatur i detta hem och det var vad jag trodde att jag ville uppnå. Jag chansade på att kyla blandningen, men det hjälpte föga. Då värmde jag den och då gick den förvisso ihop, men fick samtidigt en rinnig konsistens som jag inte alls ville ha. Så då ställde jag bunken i kylen en stund igen och beslutade att det fick bli sista försöket att rädda situationen, hjälpte inte det så fick det bli frostinglösa cupcakes. Men jodå, efter en stund i kylen och några minuter i assistenten så hade massan antagit en spritsbar konsistens så då fick den duga. Den smakade i alla fall bra även om den inte blev riktigt som det var tänkt. Och de blev allt ganska söta ändå, cupcakesen.

onsdag 20 juni 2012

Önskemat

När jag satt och planerade middagsmaten för förra veckan frågade jag sambon om han var sugen på något särskilt, och då önskade han sig lufttorkad skinka och mozzarella. Den självklara följeslagaren till dessa två är ju pasta, tänkte jag. När jag stod i affären och valde bland de färska pastasorterna hittade jag en för mig ny variant, med fyllning av pinjenötter och basilika. Det tyckte jag lät gott och välmatchat till osten och skinkan, så en sådan förpackning fick det bli. När så maten skulle tillagas i onsdags lade jag märke till att det även var en bild på en ostbit på förpackningen. Ordet "pesto" såg jag dock ingenstans trots att det verkade luta kraftigt åt det hållet.

Jag tärnade en tomat och finhackande en halv rödlök som jag sedan fräste mjuka i en rejäl skvätt olivolja och därefter smaksatte med balsamvinäger, flingsalt, nymalen svartpeppar och en nypa socker. Blandade ihop röran med den nykokta pastan och ett par nävar ruccola samt klickade över lite pesto. Toppade sedan anrättningen med bitar av mozzarella och serranoskinka samt lite riven parmesan, och pyntade till sist med några basilikablad från plantan på altanen. Jodå, sambon blev nöjd och jag med.

torsdag 14 juni 2012

Full rulle

Nu har jag återigen plågat sambon med vegetarisk mat. Eller, han kanske inte såg så värst lidande ut ändå, och möjligen mumlade han faktiskt någonting uppskattande när jag tänker efter. Men han tycker nog allt att det är något som saknas. När jag konstaterade att vi hade dåligt med grejer att komplettera rätten med så tänkte han genast i termer av kött medan jag var inne på sallad eller färska grönsaker, såsom i receptet. Jag hade hittat det i min mattidning under sektionen med vardagsrätter med få ingredienser. Delizie, det var nytt för mig men lät gott! En kollega hade pratat om det vid lunchbordet en dag vilket väckt mitt intresse.

Squash skulle skivas tunt, saltas lätt och stekas helt kort i lite olivolja. (Jag lät osthyveln göra jobbet och då blev det väldigt många skivor. Tur att jag bara gjorde två portioner för jag hann tröttna på att steka squash halvvägs igenom traven.) Därefter skulle squashskivorna fördelas på färska lasagneplattor och toppas med lite parmesan, sedan skulle plattorna rullas ihop och skäras i bitar. Efter det tog det svåraste momentet vid: att hitta en ugnsform som var tillräckligt stor för att alla rullarna skulle få plats, men trång nog så de inte skulle kunna rulla upp sig igen. Jag lyckades nästan, som framgår av bilden. Värre blev det vid nästa moment; att hälla över en tetra färdig tomatsoppa, för då borde jag ha hejdat mig lite tidigare än jag gjorde. Men jag tyckte att allt skulle få plats med effekten att en inte oansenlig mängd av soppan droppade ner på botten av ugnen under gratineringen. Jaja, det man inte ids skrubba bort förkolnar ju så småningom... Det blev till sist en riktigt smaskig rätt, tyckte jag. Trots avsaknaden av såväl sallad som kött.

onsdag 13 juni 2012

Chokladälskarens dröm

Det skulle komma ett par kompisar på besök häromdagen och jag hade utlovat fika. Jag funderade och surfade runt ett slag innan jag bestämde mig för dessa maffiga cupcakes. Receptet hittade jag först på en annan matsajt än den blogg det ursprungligen kommer ifrån, och att jag råkade snubbla över just det på nätet var knappast någon slump för upphovskvinnan har fått massor av uppmärksamhet i media på senaste tiden. Detta tack vare den läckra bok om tårtor som hon inte bara skrivit och förstås bakat sig igenom på egen hand, hon har även stylat och tagit alla vackra foton själv. Djupt imponerande. Jag blir alltid lite extra impad när det är någon som är yngre än jag själv som är så begåvad. Jag kanske helt enkelt får inse att jag inte är så himla ung längre...

Det skulle vara rikligt med choklad i dessa bakverk: En deciliter kakao i kaksmeten och två hundra gram mörk choklad i frostingen. Man kanske kan tro att ett bakverk med så mycket choklad skulle bli i mäktigaste laget, men faktiskt inte. Själva muffinsarna är fjäderlätta i konsistensen och chokladsmörkrämen är helt ljuvlig. Tillsammans utgör de det ultimata bakverket för chokladälskaren.

Smeten skulle räcka till tolv stycken cupcakes. Jag upptäckte att jag inte hade tillräckligt med muffinsformar så det blev ett gäng minicupcakes av smeten som blev över. Perfekta att skämma bort sig med framför TV:n en regnig onsdagkväll.

tisdag 12 juni 2012

Gratinera mera

Nu har jag gjort det igen: fallit för ett recept i en tidningsannons. Måste säga att det är ett ganska så listigt sätt att sälja in sin nya produkt; att locka med ett läckert recept som är snabbt och enkelt men ändå har det lilla extra. Produkten ifråga var denna gång gratängcrème, någon sorts blandning av grädde, mjölk och ost som finns naturell eller med pepparsmak. Jag visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig och blev nyfiken att prova. I receptet skulle crèmen bredas över laxfiléer som man sedan toppade med lite pumpakärnor och gratinerade i ugnen tillsammans med babyspenat, bönor och tomater. Jag ugnsrostade några potatisar till vilket smakade bra, men lite mos hade nog gjort sig ännu bättre.

Snabb, enkel och överraskande god tyckte jag att denna rätt var, trots att jag inte är något stort fan av bönor. Det blev dock ganska mycket crème över då jag bara gjorde två portioner, men den gjorde sig utmärkt i en rotsaksgratäng några dagar senare.

söndag 3 juni 2012

Lyxpippi

Syrrans sambo fyllde år nyligen och då han är lika matlagningsintresserad som jag ville jag gärna ge honom något matrelaterat i present. Vi skulle åka upp till dem och vara barnvakt ett par veckor efter bemärkelsedagen och då kom jag på att vi kunde slå två flugor i en smäll. Det ligger en strutsfarm på vägen till dem och den har jag varit nyfiken på att besöka. Med ett färdstopp där skulle vi både kunna spana in stället och handla present.

Sagt och gjort. Väl på plats fann vi att det inte bara är strutsar som föds upp på gården, utan även kalkoner, grisar och får. Därmed blev det en trälåda med både struts- och kalkonfilé samt delikatessknäcke och lite lokalframställd rapsolja som present. Vi passade även på att köpa en bit strutsfilé åt oss själva för det kunde jag inte påminna mig att jag ens hade smakat tidigare.

Veckan därpå blev det dags att tillaga fågeln. Jag hade valt ett gammalt favoritrecept med kantarellrisoni och rödlöksmarmelad. Det är tournedos i originalreceptet men nu när vi hade en bit kvalitetspippi så tänkte jag att den skulle göra sig minst lika bra i sammanhanget. Och det gjorde den! Märkligt att fågel kan vara så likt nötkött eller lamm i både utseende, smak och konsistens, och så olikt kyckling. Jag brynte först köttet i pannan och stekte färdigt det i ugnen på låg temperatur. Det blev saftigt och gott och passade fint ihop med tillbehören. Kantarellrisonin är precis som risotto fast med risformad pasta i stället för ris och förhöjd med lite sallads- eller purjolök samt kantareller blir den riktigt delikat. Rödlöksmarmeladen är lika enkel som god; tunt skivad rödlök som får puttra mjuk tillsammans med farinsocker och balsamvinäger och sedan smakas av med lite salt. Den smakar sötsyrligt och passar utmärkt ihop med det övriga.

Det blev ett angenämt första möte med strutsen så den utvecklar jag gärna bekantskapen med vid fler tillfällen.

lördag 2 juni 2012

Galet lyckad kombo

Det framgångsrika premiärförsöket att laga polenta gav mersmak, så jag blev sugen att prova någon mer rätt med denna majsgröt. Satte mig vid datorn och surfade runt en stund innan jag hittade detta recept som lät väldigt spännande. Polentan skulle smaksättas med getost, soltorkade tomater och basilika vilket lät väldigt gott, men sedan blev det desto mer crazy. Över den grillade entrecôten skulle man droppa någon matsked whisky innan servering, och såsen verkade utgöra en väldigt djärv blandning av ingredienser. Eller vad sägs om att koka ihop vitlök, tomatpuré, kalvfond, vatten, sweet chilisås, balsamvinäger, smör, basilika och whisky? Men det inte bara funkade, det blev riktigt gott! En rätt som var väldigt tacksam att förbereda också; polentan kan stå färdig i kylen flera timmar innan middagsdags och även såsen kan göras nästan helt klar i förväg. När det börjar dra ihop sig ställer man sedan en grillglad individ ute på altanen och förser honom med både kött, majsgröt, tomater och sparris medan man själv värmer såsen och tillsätter de sista ingredienserna. Och vips har man en både god och innovativ middag med riktigt spännande smaker.

torsdag 31 maj 2012

Man tager vad man haver

I senaste kokboksfyndet finns det ett hyggligt antal recept som står i kö att provas, men nu är det i alla fall ett mindre. Denna rätt lagade jag en fredagkväll nyligen och den var riktigt god! Laxen är täckt med en blandning av citronskal och -saft, calamondinmarmelad, lätt mortlade bruna och gula senapsfrön samt salt och peppar. Risotton är en klassisk sådan men som fått lite nytt sällskap i form av brynta kronärtskockshjärtan och toppats med bitar av soltorkad tomat och lite persilja. Det skulle egentligen vara lufttorkad, rökt skinka som bakats knaprig i ugnen, men jag kostade inte på oss en hel sådan förpackning för att använda en skiva utan tänkte ta lite bacon i stället. Den råkade vi dock äta upp tidigare i veckan, så då fick det blir tomater. Rätt färg i alla fall. Och persilja skulle det inte heller vara, utan gräslök. Men den låg inte alls där i frysen som den borde, det gjorde däremot persiljan.

Det blev inte alls någon dum rätt, detta. Men jag hade nog förväntat mig lite mer sting av senapsfröna, de smakade förvånande nog inte särskilt mycket alls. Det söta i marmeladen tog faktiskt överhanden trots syran från citronen. Toppingen gjorde å andra sidan laxen extra snygg och det ska inte underskattas. Risotton smakade som risotto bör och tillbehören gjorde rätten både estetiskt tilltalande och tillförde det lilla extra. Perfekt fredagsmat!

onsdag 30 maj 2012

Valborgsknytis

Valborg var ju en hel månad sedan och jag skyller det sena bloggandet om denna högtid på den klena internetuppkoppling vi lidit av ett par månader. Men nu har vi fininternet igen, så nu ska det bli ordning!

Vi bjöd in kompisgänget till valborgsgrillning på altanen då vädret såg ut att bli hyfsat. Valborgsmässoafton är ju vanlig arbetsdag, så jag gjorde det enkelt för mig. Var och en fick ta med sig eget kött och dryck, och ansvarsområdena tilltugg till fördrink, sås(er), potatis, sallad och snacks fördelade jag bland gästerna. Fördrink och dessert tog vi på oss själva. Sambon tog ansvar för drinken och slog till med att koka sin mormors goda citronsaft som gjorde succé som drinkingrediens. Själv valde jag att baka den tårta som syrran, med god support från den 3,5-åriga dottern, bakat till dessert i påskas: en härlig cheesecake med massor av färskost och grädde samt krossad choklad, på en kexbotten täckt med lemon curd.

Enligt receptet skulle kakan ställas kallt i några timmar innan servering, hur kallt framgick dock inte. Syrran hade nöjt sig med kylskåpet medan sambon (som är väldigt förtjust i glass) förordade frysen. Så frysen blev det. Och det blev gott med fryst (eller lite halvtinad) cheesecake med, men den bit som blev över ställde jag i kylen och när vi åt av den dagen därpå måste jag nog säga att jag föredrog den konsistensen, och framförallt smaken, ändå.

I receptet föreslås det att tårtan ska serveras med granatäpple, ananas och passionsfrukt, men på bilden ser det mer ut som vattenmelon och granatäpple. För vår del blev det röda druvor, jordgubbar och granatäpple, både vackert och gott.

tisdag 29 maj 2012

Wokflopp

Jag var på ett seminarium i Stockholm för någon månad sedan och blev då bjuden på någon sorts nudelsallad, eller kanske nudelwok, till lunch. Den var tyvärr både lite för kall och lite för smaklös i mitt tycke, dessutom var det alldeles för mycket nudlar i förhållande till kyckling och grönsaker. Det här kan jag göra bättre själv, tänkte jag. Funderade lite på saken och kom fram till att om jag blandade nudlar med wokgrönsaker, kyckling, ägg och den där goda vårrullesåsen från en av
mina kokböcker, då måste det bli bra! Det blev det inte. Jag vet inte riktigt var det gick snett för den där såsen, med soja, sesamolja, vitlök, chili och annat smaskens, är verkligen god och resten av ingredienserna är ju synnerligen oförargliga. Men vissa kombinationer blir helt enkelt inte så lyckade som man tänkt sig.

Kladdkaka i ny tappning

Det kom ett ovanligt trevligt mail från en kollega häromdagen, för det innehöll något så tilltalande som ett recept på citronkladdkaka! Hon hade visst bjudit på sådan en dag, men då vi sitter på olika orter missade jag denna tilldragelse. Fick dock tillfälle att provbaka den själv lite senare och den blev riktigt god! Det är alltså precis som vanlig kladdkaka fast man smaksätter med citron i stället för kakao. Tyvärr uppstod ett litet läckage för mig vid gräddningen så det droppade smet från formen ner på botten av ugnen, inte så kul... Möjligen ska jag prova att tillsätta lite mer mjöl nästa gång för att förhindra detta och även för att få den lite fastare i konsistensen, för nu fick den stå inne rätt så länge för att överhuvudtaget hålla ihop och konsistensen kändes då inte riktigt rätt. Men god blev den som sagt i alla fall, i synnerhet tillsammans med hallon och grädde!

måndag 28 maj 2012

Stekt gröt, mums!

Jag har varit lite nyfiken på att prova polenta ett tag. Det fanns ett par recept med polenta i en av favoritkokböckerna som jag sneglat på och och intresset tilltog när sambon och jag fick smaka friterad polenta vid en lyxig sjurätters middag på stans finkrog för ett tag sedan. Så en fredag ryckte jag äntligen ur tummen och ställde mig i köket att koka majsgryn. Det visade sig vara precis som att koka mannagrynsgröt, fast med skillnaden att man i den här gröten hällde i en ogenerad mängd smaskig ost när den var klar. Sedan skulle den smetas ut i en oljad form och ställas kallt att stelna. Så långt låter det ju inte som någon riktig höjdare, men det tog sig när det började närma sig serveringsdags, för då skulle den kalla, stela majsgröten skäras i bitar och stekas. Med den frasiga, gyllengula ytan förvandlades den potentiellt läskiga gröten till något riktigt läckert och smaken av vällagrad ost, västerbotten- i mitt fall, gjorde sig ypperligt i sammanhanget.

Polentan var inte den enda nya bekantskapen den kvällen då det även skulle vara chimichurri i rätten. Kan inte påminna mig att jag råkat på det tidigare, men det verkade vara närbesläktat med pico de gallo och då kunde det ju inte gärna vara dåligt. Grunden med bland annat finhackad tomat och lök var densamma, men det skulle även vara lite paprika och koriandern fick maka på sig till förmån för andra örter.

Till detta skulle det vara en bit grillad entrecôte, men någon sådan fanns det inte i vårt hem den kvällen - däremot ett par små karrébitar som kompletterades med chorizo. Funkade bra det med.

Så vad vad blir utlåtandet om denna rätt? Tja, den som tycker att bulgur eller couscous är i galnaste laget och håller hårt i burken med potatissallad kanske inte skulle uppskatta polenta som tillbehör till sin köttbit, det ska sägas. Men till alla andra rimligt öppensinnade individer skulle jag varmt rekommendera denna rätt, för det här tyckte jag var riktigt gott.

Matvetepudding - check!

När jag går och handlar brukar jag ibland plocka på mig sådana där gratishäften med recept som finns lite här och där i affären. Från ett sådant kommer det här receptet, och vad som fick mig att vilja prova det var inte att det lät så gott, för det vet jag i ärlighetens namn inte om det gjorde egentligen, utan att jag blev omåttligt nyfiken att se vad "matvetepudding" kunde innebära. Ja, vad skulle man få om man blandade matvete, ricotta, tärnad aubergine, ägg och lite annat och gräddade det i ugnen i 40 minuter? Svaret är... Ja, jag vet inte riktigt vad jag ska säga, men något helt nytt var det för mig i alla fall. Det smakade inte illa men var kanske inte jättegott heller. Möjligen kräver det lite tillvänjning.

De övriga delarna i rätten var dock inget som stack ut åt något håll: italienska (det vill säga inklusive parmesan) köttbullar i tomatsås. Tämligen oprovocerande.

Totalt sett var nog detta ingen rätt som kommer att ligga högt upp på listan över de vanligast förekommande i detta hushåll, men det var helt klart kul att ha testat!

onsdag 23 maj 2012

Ett säkert kort

Jag har noterat en trend i de tidningar jag prenumererar på: det verkar bli allt vanligare med annonser som utformas så att de ser ut som reportage. Det kan vara recept och kockintervjuer i mattidningen och sminktips eller catwalkbilder i dammagasinet. Det är klart, sådant kanske väcker mer intresse än en vanlig annons som ju ofta bara är en bild på produkten.

I en sådan "reportageannons" hittade jag i alla fall detta recept. Huvudprodukten i annonsen var den crème fraîche som årets kock (eller fjolårets tror jag minsann) valt smaksättningen till. Den ingick i ett potatismos som hade sällskap av färsbiffar och ugnsrostade rödbetor med fetaost. Kalvfärs skulle det vara egentligen, men det kostade vi inte på oss och det gick förstås bra med vanlig blandfärs med. Smaksättningen var vitlök, fetaost och persilja och det kan ju inte gärna bli fel. Moset blev också gott men lite i fastaste laget, nästan lite torrt. Men rödbetorna med fetaost var ett fint tillbehör. Som sambon sa: färsbiffar och potatismos - hur fel kan det bli?

lördag 5 maj 2012

Sprits-bonanza

Det var min tur att bjuda på bröd till fredagsfikat på jobbet nyligen, ett faktum jag insåg av ren tur när jag satt och bläddrade i min kalender dagen innan. Oj, så jobbigt det kändes. Huvudet var helt tomt på idéer. Men som jag deklarerat tidigare är det mot mina principer att bjuda på köpebröd så det var tur för mig att jag kom att tänka på de söta minicupcakes som min stickkompis bjudit på dagen innan. Sådana skulle jag göra! Kanske även sådana där whoopies som hon bjudit på tidigare, det kunde väl vara ett lysande tillfälle att prova det receptet! Plötsligt kände jag mig omåttligt inspirerad. Jag cyklade ner på stan direkt efter jobbet och inhandlade muffinsplåt och ingredienser.

I det cupcakerecept jag fastnat för skulle det vara blåbär och vit choklad i själva kaksmeten, och mer blåbär blev det i cream cheese-frostingen. Och jag måste säga att det blev precis så gott som det låter. Men den sats jag rört ihop skulle räcka till 14-18 cupcakes, så efter att jag fyllt de 24 små hålen i min nyinköpta form hade jag förstås massor av smet över. Då åkte den gamla muffinsplåten fram så det blev åtta stycken i den storleken med!

Jag gillar att spritsa men tycker det är otroligt tråkigt att diska spritspåsen, så det var tur att jag var så väldigt inspirerad den där torsdagkvällen eftersom jag behövde diska den tre gånger. (Förstår inte varför jag inte skaffat engångspåsar?) Till mina whoopies skulle alltså först smeten till kakorna spritsas ut på bakplåtspapper och sedan skulle frostingen spritsas ut på kakorna. Man hade så klart kunnat breda ut den med, men då hade det ju inte blivit lika fint! Men jag måste säga att de var värda allt jobb. Själva kakorna var chokladiga, ganska mjuka i konsistensen och mycket läckra. Frostingen, bestående av Marshmallow Fluff, smör, flor- och vaniljsocker var riktigt ljuvlig.

Det blev till min stora glädje och stolthet idel lovord från de snälla kollegorna, någon tyckte till och med att kakorna såg köpta ut vilket jag tar som en komplimang. Det är en fördel med den där spritsen - den får det att se proffsigt ut!

söndag 29 april 2012

Poäng till moster

Jag tror nästan att påsken är min favorithögtid. Den är en tuff konkurrent till julen i alla fall. När det gäller mys vinner nog julen, men å andra sidan innebär den högtiden kanske lite för mycket stress och överkonsumtion av både mat och prylar i största allmänhet för att jag ska känna mig riktigt bekväm. Å andra sidan får jag tid att umgås med mina nära vilket förstås är det allra bästa med julen. Den stora fördelen med påsken är att den är som en lightversion av julen: samma människor, samma mat men inte lika överdådigt, lite presenter men långt ifrån julens överflöd – och dessutom massor av sol, för det är det ju alltid på påsk.

Min mattidning hade i sitt påsknummer verkligen lyckats fånga essensen av högtiden med vårfräscha rätter och glada pastellfärger i dukningarna. I avdelningen ägnad påskbaket fann jag ett recept jag inte kunde motstå: små morotskakemuffins dekorerade som söta kaniner. Eller kanske snarare harar – påskharar. Eller? ”Easter bunny” säger de ju på andra sidan Atlanten. Jaja.

Med de där muffinsarna tänkte jag att jag kunde ställa mig in lite hos kidsen i familjen. Det gick väl hyfsat: ”öronen”, bestående av ituklippta marshmallows doppade i jordgubbskulor, slank i alla fall ner rätt så snabbt. Men halvvägs genom bakverket hade den lilla (1,5 år) lyckats förvandla sitt till en hög smulor (varav hälften låg på golvet till retrieverns stora förtjusning), och den stora (3,5 år) bara lutade sig tillbaka och deklarerade ”nu orkar jag inget mer!”. Jag tar det som godkänt!

måndag 23 april 2012

Smak av vår

Den där våren som jag gladde mig så åt för några veckor sedan, den verkar ha bestämt sig för att ta en liten paus. Vi hade ett par härliga dagar då vi hann njuta av sol och värme och till och med ta ut motorcyklarna på ett par vändor, men sedan dess har det mest varit mulet, regn, snöblandat regn, blåst och några enstaka plusgrader. Men medan vårkänslorna fortfarande satt i hann vi med att smaka på den nya årstiden i form av denna ljuvliga sallad med varmlökt lax, delikatesspotatis och primörer. I receptet skulle det vara egenrökt abborre, men det verkade ju vara onödigt att gå över ån efter vatten när jag hade prima färdigrökt lax i frysen. Potatisen vi använde är en ny favorit i hushållet. Den säljs i små påsar om 900 gram och finns i lite olika sorter men med det gemensamt att de är riktiga små lyxpotatisar med tunt, fint skal och en fantastisk smak och konsistens. Jag trodde aldrig jag skulle tycka det var värt att betala tre gånger priset för vanlig potatis, men det är det faktiskt. Vi äter inte så mycket potatis så när vi väl gör det är denna finpotatis väl värd de extra kronorna.

Passande nog hade mataffären gjort i ordning en sektion med primörer när jag var där och på jakt efter just sådana, så där hittade jag fina rädisor, morötter och sparris. Tillsammans med laxen och potatisen samt lite sallad, röd lök och ägg blev det en riktigt god, mättande och framförallt väldigt vårig rätt. Den fräscha dressingen med pressad citron, dijonsenap, olja och salt passade utmärkt till. ”Förrätt” stod det i mattidningen, men den funkade förstås utmärkt som huvudrätt och då fick vi dessutom njuta desto mera!

söndag 22 april 2012

Finmarmelad

I somras när sambon och jag var i färd med att göra fint ute på altanen så gick vi på trädgårdsbutiken och fingrade på de små citrusträden som fanns att köpa. Ett sådant skulle ha varit trevligt att pryda uteplatsen med! Men vi kom till sist fram till att vi kanske skulle försöka oss på att träna upp våra trädgårds-skills med något lite mer lättskött, eller framförallt billigare. Så inget citrusträd i fjol, men på sambons födelsedag för ett par månader sedan så fick han ett i present av sina föräldrar. Det var av typen Calamondin, vilket jag aldrig hört talas om tidigare. Det var inte mer än en halvmeter högt och hade massor av små frukter som såg ut som mini-satsumas. Snart började de mogna och vi skalade ett par och provsmakade de gulliga små klyftorna. De var hysteriskt sura. Men så slogs sambon av snilleblixten att prova att göra marmelad på dem. Så vi plockade loss de som såg mogna ut och så satte jag i gång mitt livs första marmeladkok. Då receptet jag hittat var för tio gånger mer frukt så var det svårt att veta vad som kunde vara lagom koktid för min lilla sats, och med facit i hand kunde jag nog ha tagit kastrullen av plattan lite tidigare. Marmeladen blev kort sagt ganska fast i konsistensen och det var inte så mycket till bitar kvar i den. Men smaken blev inte tokig alls, lite sådär bitter som jag gillar när citrusmarmelad är.

Sambon och jag har en härligt töntig tradition av att äta nybakta scones och lösa melodikrysset varje lördagförmiddag och att toppa sconesen med hemkokt calamondinmarmelad, det var grejer det!

Flippar och floppar

Samtidigt som jag råkade på den där tomatsoppan nedan, lade jag även märke till ett annat recept som verkade intressant: gremolatakyckling med fruktig bulgursallad och getostkräm. Gremolata är något jag sett i många recept men aldrig provat att göra själv eller ens lärt mig vad det innehåller. I detta recept skulle det i alla fall vara persilja, citron och vitlök. Det kanske inte låter så märkvärdigt, men blev riktigt gott!

Den där bulgursalladen var väl däremot ganska menlös. Den bestod utöver bulgur även av morötter, rödlök, aprikoser, bladspenat och lite pressad citron. Inte otäckt på något vis, men sallad går ju att göra så mycket roligare. Fast receptmakaren kanske tyckte att han eller hon hade spexat till det tillräckligt med de där aprikosbitarna.

Getostkrämen (eller kräm och kräm, sås skulle jag säga) smakade som man kunde förvänta sig av att blanda getost med matyoghurt (gräddfil i mitt fall). Gott för den som gillar getost.

Av den här rätten tror jag helt enkelt att jag tar till mig konceptet gremolata men resten lämnar jag nog därhän.

torsdag 19 april 2012

Trist ris

En av de bästa sakerna med min mattidning är att recepten genomgående håller hög kvalitet och att allt är testlagat. Låter det gott, så blir det i regel gott. Därför blev besvikelsen desto större när jag högg in på den här rätten, fried rice med räkor. Den lät så god – utöver riset och räkorna var det bland annat wokgrönsaker, ägg, sambal badjak, soja och koriander – men det smakade ingenting. Eller ingenting kanske inte var riktigt rättvist, men jag hade väntat mig något helt annat. I synnerhet när jag äntligen hade lyckats få tag på den där sambal badjaken. Den hade de inte på min mataffär (och personen jag frågade verkade aldrig ha hört talas om den heller), men lyckligtvis hade de den på dyra-mataffären-mitt-i-stan när jag hade vägarna förbi. Sanningen att säga var denna vara ny för mig med, jag var tvungen att googla mig till insikt. Och efter att ha läst en hyllning av den i något webforum så var förväntningarna höga, men jag måste helt enkelt ha använt för lite, för smaken av den var ytterst vag. Jag vräkte i alla fall över lite sesamolja över mitt stekta ris i stället, det smakar i alla fall något även om det inte riktigt var så det var tänkt. Ska nog leta upp något annat recept på fried rice när andan faller på, för när det blir rätt blir det riktigt, riktigt gott.

Snygg soppa, fantasilös frittata

Jag som tyckte att det äts lite vegetariskt i det här hushållet får kanske ändra mig på den punkten. Det sker allt lite då och då. Nu senast hade jag råkat på en tomatsoppa med tillhörande frittata som jag ville prova. Soppan i sig visade sig inte vara något märkvärdigt, en helt vanlig tomatsoppa utan några krusiduller. Men med tillbehören; en örtolja med salvia samt lite mozzarella i bitar, blev den en smula festligare – och riktigt snygg.

Frittatan innehöll utöver de obligatoriska potatisskivorna och äggen även lite lök och röd paprika. Den blev helt OK smakmässigt men i ärlighetens namn ganska trist. På det hela taget högst funktionell vardagsmat, men inget som lämnar några bestående intryck.

söndag 15 april 2012

Vågat vegetariskt

Åsynen av halloumi i ett recept kan få mig att prova de mest märkliga kombinationer. Jag tror i alla fall det var så det gick till när jag skrev upp den här rätten på veckans matlista. Men går man genom livet med ett öppet sinne så blir ens dagar desto rikare, vilket ju inte minst gäller upplevelser av det kulinariska slaget. Så jag provade. Rätten bestod av spaghetti med ugnsrostade rotsaker, pesto på ruccola och valnötter och stekt halloumi och oliver på toppen. Själv skulle jag aldrig ha kommit på tanken att blanda pasta och rotsaker, det är för mig nästan lika galet som att blanda ris och potatis i en rätt. Gällande den där peston så skulle man hacka ihop salladen och nötterna och sedan blanda med pressad citron och olivolja. Det blir väl ingen pesto av det, tänkte jag och körde allt i mixern i stället. Det var nog ett misstag för det blev rätt så beskt.

När allt blandats samman så hade vi en ganska intressant komposition på våra tallrikar. Men det funkade faktiskt! Beskan från ruccolan, syran från citronen, sötman från rotsakerna och sältan från osten och oliverna lirade oväntat bra ihop. Så vad lär vi oss av det här? Jo, låter det konstigt, så blir det oftast konstigt. Men det kan bli gott ändå!

Fiskgryta de luxe

Vi åkte och hälsade på mamma och pappa för några helger sedan, sambon och jag. Det skulle bli en riktig familjemiddag på lördagen då syrran med familj passerade på väg hem från fjällen och vi även lyckades få mammas närmaste väninna, vår "moster", att komma. Jag hade matansvaret och passade på att prova den fisk- och skaldjursgryta av Pontus Frithiof som min mattidning lockat med för något nummer sedan. Det var en riktigt lyxig variant med både torsk och lax samt räkor, blåmusslor, pilgrimsmusslor och även hummer för den som ville slå på stort. Den ekonomiskt sinnade delen av mig tyckte att vi kunde hejda oss med den, det skulle nog bli gott ändå. Och det blev det! Inte nog med all fisk och skaldjuren, det var även en hel del grönsaker i grytan som tillsammans med bland annat vin, kokosmjölk, chili, lime och vitlök blev en både vacker och smakrik anrättning som till och med gick hem hyggligt hos småttingarna i familjen.

lördag 31 mars 2012

Matig nudelsoppa

Vi var på semester i Dubai i slutet av januari, sambon och jag. När vi anlände till hotellet första kvällen var det hög tid för middag så vi gick helt sonika ner och satte oss i den ena av de två hotellrestaurangerna. Där serverades asiatisk mat av olika slag. Köket var beläget i ett runt utrymme med glasväggar i mitten av restaurangen, så gästerna kunde hela tiden följa kockarnas arbete. Inredningen var avskalad och gick i rött och svart. Servicen var verkligen något extra och maten alldeles utmärkt.

Vi delade en portion tempuraräkor till förrätt och till varmrätt valde jag en kycklingrätt samt fried rice och sambon tog laksa. Vi smakade ogenerat av varandras mat och jag drog mig till minnes att det skulle finnas ett recept på laksa i den där nudelkokboken som jag tjatat om. Sedan tog det några veckor efter att vi kommit hem innan jag kom att tänka på det igen, men då blev receptet provlagat i alla fall. Den versionen innehöll bland annat chili, citrongräs, sötpotatis, kyckling, ingefära, kokosmjölk och nudlar. Nu minns jag inte riktigt vad som ingick i den vi fick i Dubai, men så värst smakmässigt lika var de just inte. Gott blev det ändå, men den där sötpotatisen kanske inte kändes alldeles självklar.

torsdag 29 mars 2012

Fredagsgrillning och findessert

Äntligen har våren kommit! Krokusarna har kommit upp, cykelvägarna sopats och uteserveringarna håller som bäst på att byggas ihop. Härligt! Jag gillar egentligen vintern också, men då får det allt vara vinter på riktigt och ingen sådan där icke-årstid som det varit i år. Fast jag ska inte gnälla, det är ju faktiskt rätt så skönt och praktiskt att slippa skrapa bilrutor och svära över över oplogade cykelbanor. (Don't get me started on snöröjningen i den här kommunen. Nej, jag behärskar mig och nöjer mig med att milt konstatera att där finns det en del att lära.)

Sambon är av sorten som glatt grillar året om. Även en sådan aktivitet blir ju behagligare under en mes-vinter som denna, men jag tror ändå han föredrar när temperaturen börjar närma sig tiogradersstrecket och han slipper stå med pannlampan på där ute. Så när fredagsmiddagen skulle lagas till härom helgen hade han nog det ganska trevligt ute på altanen tillsammans med grillen och ölen. (Jepp, det är alltid han som grillar. Jämställt va?) Själv stod jag i köket och donade med tillbehören: en sallad med pärlcouscous, blandade salladsblad, rostade mandelspån och lite matyoghurt samt getost som gratinerats i ugnen tillsammans med grillad paprika och basilika. Köttet som låg på grillen var en bit karré som smaksatts med stött kummin, paprikapulver, salt och peppar. Det skulle även vara någon köttig, färsk korv till - det blev ful-chorizo för vår del. Receptet hade jag hittat i min mattidning och skulle föreställa spanskt. Jag kan för lite om spansk mat för att uttala mig om korrektheten i det påståendet, men gott blev det i alla fall!

Denna fredag var en av de få som vi fick något annat än glass eller choklad till dessert. I samma tidning hade jag nämligen råkat på ett recept på Key Lime Pie som verkade väldans enkelt och trevligt, så det skulle provas! Pajbotten utgjordes av digestivekex och smör som mixats ihop till en deg och tryckts ut i en form. Fyllningen bestod av en burk kondenserad mjölk, äggulor samt skal och saft av färsk lime. Jag gjorde mig även till och förberedde det märkliga men goda tillbehöret: limegelé. Kort och gott lime, gelatinblad, socker och vatten. Sötsyrligt läskande blev det, de små gelékuberna var dekorativa på pajen och smälte snabbt på tungan. Själva pajen var inte alls dum den heller. Den kommer jag göra igen!

torsdag 22 mars 2012

Populär pasta

Jag kommer allt till lite insikt ibland. Eller åtminstone händer det att jag gör ett och annat konstaterande. Som till exempel att det äts mycket pasta i det här hushållet. Jag tror inte att jag ska försöka mig på någon djupare analys av de bakomliggande orsakerna till det, utan nöja mig med att konstatera att pasta är gott och går att variera i oändlighet.

I förra numret av mitt glossiga dammagasin fanns några pastarecept av Markus Aujalay med på matsidorna. Då vaknade jag till. I samband med att han vann Årets Kock för några år sedan publicerades förstås en hel del recept av honom och jag tilltalades av hans matfilosofi. Gav bort en av hans kokböcker, en om vardagsmat, för något år sedan men hade gärna behållit den själv.

I min tidning fastnade jag dock för ett recept på öppen lasagne med aubergine och mascarponecreme. Ja, ni hör ju själva. Någon lasagne blev det dock inte för min del, jag kokade lite tagliatelle i stället och rörde ihop med cremen som bestod av mascarponeost, grädde och parmesan. Toppade sedan med stekta aubergineskivor, grillad paprika på burk, soltorkade tomater, spenat och färsk oregano. Mums!

tisdag 20 mars 2012

Grande finale

Så hade det blivit dags att laga den sista rätten ur den hemlevererade matkassen: lättpanerad kyckling med kamutvete och apelsindressad chèvresallad. "Lättpanerad" innebar i detta fall vänd i mjöl och kycklingen ifråga var delad kycklingfilé - se där, ännu en ny bekantskap. Bra grej, för kycklingfiléerna är ju så himla stora nuförtiden. Jag vill minnas att de i början av mitt matlagningsliv var i lagom portionsstorlek, men nu räcker ju varje filé oftast till två personer. Vilket får mig att tänka på den vidriga kycklingindustrin. Tyvärr är jag för tillfället för snål, lat och bekväm för att varje gång jag ska ha kyckling söka upp ett ställe där man kan köpa sådana uppfödda under vettiga förhållanden. Men jag har det på min mentala att-göra-lista.

Åter till den femte middagen. Kamutvetet hade jag ju gjort mig bekant med föregående dag, det funkade helt OK även denna gång. Den apelsindressade chèvresalladen bestod, förutom ost och citrus, även av sockerärter, babyspenat, äpple samt en påse nötter och tranbär (ja, sådant där som saluförs som mellanmål). Det blev en god rätt, men jag konstaterade raskt att både salladen och kamutvetet vann på att blandas ihop i stället för att serveras var för sig. Tänka sig, att inte receptkreatören kommit på det själv...

Så, dags för reflektion och utvärdering.

Kostnad: prisvärt! 20 portioner mat för prova-på-priset 499 kr måste verkligen anses prisvärt, i synnerhet om man väger in kvaliteten på recept och råvaror samt den arbetsinsats som krävts för att ta fram recepten, provlaga, planera sammansättningen av rätter, packa, leverera och så vidare. Ordinarie pris för kassen är 769 kr om jag inte minns fel, och då börjar det bli lite för dyrt för mig. Fortfarande helt rimligt om man ser till vad man får för pengarna, men när jag kan komma billigare undan genom att göra min egen matplanering och inhandling väljer jag det i stället. Och frukostmat, mellanmål och mat till de återstående två dagarna i veckan måste man ju ändå handla.

Kvalitet: mycket bra. Bortsett från en apelsin som börjat ruttna i ena änden var det mycket hög kvalitet på råvarorna och en sak är säker: jag hade inte fått en kasse med motsvarande varor för 499 kr i min butik.

Variation: lysande. Fisk, kalkonkorv, vilt, vegetariskt och kyckling, med mycket varierad smaksättning och tillbehör.

Inspiration: massor! Jag kände mig fantastiskt ivrig att testa alla recepten när jag packade upp maten och fick se alla råvaror, varav flera var helt nya för mig.

Smak: allt ifrån OK till riktigt gott. De där hjortfärsbiffarna smakade exempelvis inte särskilt mycket alls och smaksättningen på korvgrytan var i underligaste laget. Alla komponenter i den vegetariska rätten var dock överraskande goda och även fiskrätten var riktigt lyckad.

Recept: inga problem! Alla recept var enkla att följa och gav det resultat jag förväntade mig. Klassificeringen "snabb", "medel" respektive "tuff "verkade stämma hyggligt.

Så till sist, skulle jag rekommendera detta? Ja, till det hushåll som består av åtminstone en person som är road av att laga mat, för rätterna kräver ändå lite insats. Och alla i hushållet bör nog vara hyfsat öppensinnade gällande mat och inte rädda för att prova nya rätter. (Jag har en vän som helst bara äter kött, potatis och sås och honom skulle jag inte rekommendera detta för...) Tycker man till sist att 769 kr är väl investerade pengar för att någon annan sköter tänkandet och skjutsar hem råvaror för 20 portioner mat åt en, ja då är det bara att beställa.

torsdag 15 mars 2012

Veckans rester?

Hej och hå, så fort tiden går. Schemat har varit rätt så späckat och internettillgången rätt så skakig den senaste tiden, så det blev en lite oavsiktlig cliffhanger till de sista två rätterna i matkasseveckan. Så without further ado, låt mig presentera den näst sista rätten: kalkonkorvgryta med kamutvete. Ja, det här behöver vi reda ut närmare. Kalkonkorv. Ja, det är precis vad det låter som. En helt ny bekantskap för mig. God och med hyggligt näringsinnehåll för att vara en korv, inte alls olik gängse falukorv i smaken men fastare i konsistensen och inte lika fet. Den skulle man skära i bitar och steka tillsammans med rödlök. Sedan i med en burk konserverade cocktailtomater, en gräddskvätt, lite mjölk och buljong. Till sist skulle grytan smakas av med pepparrot, dill, honung och svartpeppar. Låter det lite konstigt?

Till grytan skulle man koka kamutvete, stora gryn av en antik vetesort som visst ursprungligen kommer ifrån Egypten. Också en ny bekantskap för mig. Eller, jag hade faktiskt träffat på det bara några dagar tidigare, på den där brödkursen jag var på där det blötlades och användes i bakningen. Det smakade faktiskt inte så tokigt, ett helt OK substitut till exempelvis ris.

Lite grönsaker adderades sedan i form av krispsallad, snackpaprika och ärtskott.

Dags för en första slutsats av konceptet färdigplanerad matkasse: det lär inte vara helt ovanligt att en av de fem rätterna blir "veckans pytt-i-panna", det vill säga ett hopkok av det som blivit över i förpackningarna efter övriga rätter. Hur kommer man annars på tanken att kombinera kalkonkorv med tomat, pepparrot och dill? Ja, det var inte motbjudande på något sätt, men rätt så märkligt. Men jag gillar verkligen tanken med att det inte ska bli en massa slattar över som står och möglar i kylen, så innebär det en del skumma smakkombinationer må det vara hänt.

måndag 27 februari 2012

Vettigt vegetariskt

Halvvägs in i färdigmatkasseveckan kunde jag konstatera en sak: det var inga dåliga portioner och denna tog nog förstapriset. En vegetarisk rätt där en frittata på potatis, purjolök, broccoli och keso spelade huvudrollen. Först skulle potatisen, purjolöken och broccolin stekas halvmjuka i en panna, därefter skulle keson blandas ner och sedan en blandning på sex(!) ägg och en skvätt mjölk hällas över. Då min stekpanna inte tål ugnsvärme något vidare hällde jag upp blandningen i en pajform som blev synnerligen välfylld och sedan skulle det alltså vara en mastig fjärdedel av den till varje portion.

Till frittatan skulle det vara en klick keso smaksatt med dill och purjolök, en sallad med paprika och gurka samt några rotfruktschips. Sambon tyckte att den där dillkeson förde tankarna till dillchips. Själv associerade jag till skagenröra. God var den i alla fall!

Rotfruktschipsen var också riktigt smaskiga. Just chips är jag väldigt svag för så att få det på middagstallriken drar in många poäng från mig. Men ett hett tips till den som tänkt köpa sådana själv är att se till att få med sig just denna saltade variant för det finns en utan salt med och då blir det plötsligt lite väl mycket åt wellpapphållet.

Jag gillade verkligen den här rätten! Så annorlunda jämfört med vad jag brukar laga. Kul, innovativ och näringsmässigt vettig med hyfsat med grönsaker och högt proteininnehåll tack vare keson och äggen. En rätt helt klart värd att återkomma till.

lördag 25 februari 2012

Till kärlekens ära

Förra tisdagen var det som bekant Alla hjärtans dag. Den dagen har åtminstone fördelen av att jag rycker ur tummen och bjuder min älskling på en trerätters middag. Det sker tyvärr inte så ofta. Ska vi ha gäster så planerar jag så gott som alltid trerätters, men skämmer sällan bort min käre sambo med för- och efterrätt. Hm, jag får nog rycka upp mig lite där.

Den här tisdagkvällen hade jag bestämt mig för att inleda middagen med en rätt jag hittat receptet till på ett paket fryst sparris för någon månad sedan. Den kändes lite crazy, men sambon är ju en van försökskanin så jag slog till. Det skulle vara lättkokt sparris serverad med stekta pilgrimsmusslor och en ganska så speciell sås. Juice från nypressade apelsiner skulle reduceras tillsammans med stjärnanis och kardemummakapsar och sedan smaksättas med färskriven ingefära. Anrättningen garnerades med några granatäppelkärnor och en bit stjärnanis som jag fiskat upp ur såsen. Handen på hjärtat så var det nog mer kul och märkligt än gott, främst beroende på att såsen fått en trist, besk ton som jag inte riktigt kunde förstå var den kommit ifrån. Nåja, det blev ju en ganska snygg rätt i alla fall.

Till varmrätt fick det bli "fredagsrätten" från den levererade matkassen: hjortfärsbiffar med ugnsrostade rotsaker och jordärtskockspuré. Kul med hjortfärs, det kändes lite lyxigt! Men jag tyckte nog att smaksättningen av biffarna blev lite i tamaste laget. Men rotsaker i ugn är ju alltid gott. Jag brukar använda potatis, morötter och palsternacka (och lite lök), men den dagen fick jag i stället för palsternackan stifta en ny bekantskap: persiljerot. Ärligt talat hade jag inte anat något om det stått palsternacka på förpackningen, så lika tyckte jag de var i utseende och smak. Den tredje komponenten, jordärtskockspurén, smakade väl mer eller mindre som en fastare version av den jordärtskockssoppa jag lagar ibland. Gott men kanske inte så uppseendeväckande.

Till dessert blev det en rätt jag hittat receptet till på en mjölkkartong några dagar tidigare: pollyfluff. Det var väldigt enkelt; man skulle smälta ner en drös Polly - ja, godiset - i en skvätt grädde i en kastrull på spisen, kyla ner blandningen och sedan vispa den fluffig. Krämigt och gott blev det - men inte så mycket. Lika bra det, kanske, för det var rätt så mäktigt. Som synes på bilden hade jag återigen fallit för lockelsen att köpa jordgubbar för att göra mig till lite extra. Men det är bara att konstatera en gång för alla: jordgubbar inhandlade i februari smakar verkligen ingenting.

fredag 24 februari 2012

Bröd i stora lass

Sambon skämde bort mig ordentligt i julas. Ja, jag måste ha varit väldans snäll hela 2011 för att ha gjort mig förtjänt av julklappen jag fick av honom. Något jag gått och suktat efter länge men inte önskat mig för jag tyckte det var för dyrt: en tvådagars brödbakningskurs med branschlegenden Jan Hedh. Oj, så glad jag blev (och lite bestört över att han kostat på mig så).

För två veckor sedan var det så dags. Sambon och jag trasslade oss ut till ett industriområde i Tyresö där lokalen låg och han lämnade av mig. Vi kursdeltagare samlades först i ett rum ovanpå själva bagerilokalen där Jan höll en liten introduktion och vi bjöds på kaffe med nybakade hallonmuffins. Framför oss på bordet låg ett signerat exemplar av kursboken, ett förkläde och en kökshandduk (eller "släng" verkar det heta i restaurangvärlden). Efter en stund kliade det i fingrarna av iver att sätta igång och skapa. Jan parade ihop oss och delade ut uppgifter. Jag hamnade tillsammans med trevliga Maria från Dalarna som närde drömmar om att starta en egen bakstuga, och vårt första uppdrag blev pain au levain samt pain au levain blanc. Snart blev det ett härligt kaos i köket när 14 kursdeltagare for runt och vägde upp mjöl, letade termometrar och kladdade med surdegar, alltmedan kursledaren och hans hjälpredor försökte stå till tjänst, svara på frågor och vara behjälpliga. Det var inga små satser vi skulle göra; det första receptet gånger åtta och det andra gånger fem.

Som varandes total novis på "naturliga starters", det vill säga surdeg, levain och dylikt, var det lite extra spännande att i stället för jäst mäta upp en hygglig laddning av den vetelevain som hade förberetts åt oss. När vi äntligen lyckats väga upp alla ingredienser och knåda dem i den stora maskinen (dessa degknådare blev det ständiga köer till) så hade vi fått oss en stor och otroligt seg deg. Vi fick ta i för kung och fosterland för att få den ur degskålen och sedan skulle den ligga och jäsa i en oljad plastlåda.

På samma sätt gjorde vi med den andra degen och när vi väl lyckats få båda på jäsning funderade vi på vad vi skulle satsa på härnäst. Maria var sugen på något med nötter och jag instämde att det vore gott, så Jan skrev ihop ett recept åt oss på stående fot. Det baserades på rågsurdeg, rågmjöl, högproteinvetemjölet Manitoba Cream, russin och valnötter. Konsistensen på den degen blev en helt annan än de första två, mycket kladdigare och inte alls lika seg.

Ständigt under dagen kallade Jan samman gruppen för att visa olika moment. Och tänk så enkelt det såg ut när han gjorde de olika handgreppen medan det förstås gick betydligt fumligare och klumpigare när vi amatörer skulle försöka oss på samma sak.

Efter en härlig lunch bestående av rödbetssallad, kallskuret, sås och quesadillas, var det dags att baka ut alla degarna. Det var mängder av blivande bröd som formades till och lades på plåtar och i korgar. När allt var klart skjutsades rubbet in i kylen för att stå där över natten. Strax efter fyra började vi dra oss hemåt - trötta, mjöliga och fyllda av intryck.

När vi kom nästa dag var assistenterna redan i full gång med att grädda brödet i de enorma stenugnarna. Jan började även denna dag med en samling och därefter tog Maria och jag oss an ett citronbröd som verkade relativt snabbakat och visst skulle vara perfekt att fylla med skagenröra. Därmed gjorde vi också slut på alla citroner så en av assistenterna blev tvungen att åka iväg och handla så berlinermunkarna som ett annat par höll på med inte skulle fallera (hoppsan). Denna dag fick vi oss genomgångar i hur man bakar de perfekta bullarna och croissanterna samt hur det går till när man formar en brioche.

Till lunch njöt vi av en krämig soppa med strimlad, rökt lax och örtcreme tillsammans med nybakat tunnbröd och baguetter. Mums! Till dessert blev det nybakade semlor - mycket läckert.

Efter lunchen hjälptes vi åt att baka ut, jäsa och grädda de sista degarna och sedan tog ett digert uppdelningsarbete vid. Det var kryddbröd, rågbröd, baguetter, levainbröd, nöt- och russinbröd, croissanter, semlebullar och kanelbullar, citronbröd, briocher och berlinermunkar och nu har jag ändå inte kommit ihåg allt. Vi gick därifrån med kassvis med bröd och surdegar, trötta fötter och ryggar och mängder med inspiration.