Jag har varit lite nyfiken på att prova polenta ett tag. Det fanns ett par recept med polenta i en av favoritkokböckerna som jag sneglat på och och intresset tilltog när sambon och jag fick smaka friterad polenta vid en lyxig sjurätters middag på stans finkrog för ett tag sedan. Så en fredag ryckte jag äntligen ur tummen och ställde mig i köket att koka majsgryn. Det visade sig vara precis som att koka mannagrynsgröt, fast med skillnaden att man i den här gröten hällde i en ogenerad mängd smaskig ost när den var klar. Sedan skulle den smetas ut i en oljad form och ställas kallt att stelna. Så långt låter det ju inte som någon riktig höjdare, men det tog sig när det började närma sig serveringsdags, för då skulle den kalla, stela majsgröten skäras i bitar och stekas. Med den frasiga, gyllengula ytan förvandlades den potentiellt läskiga gröten till något riktigt läckert och smaken av vällagrad ost, västerbotten- i mitt fall, gjorde sig ypperligt i sammanhanget.
Polentan var inte den enda nya bekantskapen den kvällen då det även skulle vara chimichurri i
rätten. Kan inte påminna mig att jag råkat på det tidigare, men det verkade vara närbesläktat med pico de gallo och då kunde det ju inte gärna vara dåligt. Grunden med bland annat finhackad tomat och lök var densamma, men det skulle även vara lite paprika och koriandern fick maka på sig till förmån för andra örter.
Till detta skulle det vara en bit grillad entrecôte, men någon sådan fanns det inte i vårt hem den kvällen - däremot ett par små karrébitar som kompletterades med chorizo. Funkade bra det med.
Så vad vad blir utlåtandet om denna rätt? Tja, den som tycker att bulgur eller couscous är i galnaste laget och håller hårt i burken med potatissallad kanske inte skulle uppskatta polenta som tillbehör till sin köttbit, det ska sägas. Men till alla andra rimligt öppensinnade individer skulle jag varmt rekommendera denna rätt, för det här tyckte jag var riktigt gott.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar