söndag 25 november 2012

Ett sommarminne

Jag har ju alldeles tappat farten i bloggandet så detta inlägg blir lite årstidsskevt. Rätten lagades nämligen medan det fortfarande var grillsäsong. Eller nej, jag tar tillbaka, grillsäsong är det ju året runt i det här hushållet. Jag menade att rätten lagades medan det ännu var behagligt att stå ute på altanen och grilla. Det var en av de ganska få dagarna i somras när det faktiskt även var behagligt att sitta ute på altanen och äta.

Inspirationen kom från min mattidning: grillad kycklingfilé med blomkålspuré och knaperstekt bacon. Sambon tilldelades som vanligt grillansvaret så min enda insats var att koka blomkålspuré och steka lite bacon. Det finns ju några olika sätt att laga blomkålspuré på och i detta recept skulle kålen först kokas mjuk i vatten innan den mixades slät tillsammans med crème fraîche, salt och peppar. Det blev inte alls dumt och det salta baconet matchade den sötaktiga purén fint. Några stjälkar sparris och en grillad blomkålsbukett gjorde rätten komplett. Snabbt, enkelt och gott!

lördag 20 oktober 2012

Kalljäst till frukost

Sist suget att baka bröd smög sig på satt jag min vana trogen en lång stund och letade recept innan jag hittade ett som verkade bra. Jag vill oftast ha något baserat på mer än vetemjöl och det får gärna även innehålla lite fröer eller nötter. Receptet jag valde bestod utöver vatten, salt, jäst och mjöl även av linfrön, solrosfrön, olja och honung, samt lite kummin och fänkål för den som ville.

Degen sattes på vanligt vis och sedan formade jag runda bullar av den som jag lade i en oljad ugnsform och ställde i kylen, för gräddning morgonen därpå. Jag kan inte påminna mig att jag bakat kalljäst bröd tidigare, men jag hade nog förväntat mig att den där jäsningen skulle vara långt mer blygsam än vad som skedde i min kyl. Ett tag började jag fundera på om jag skulle behöva byta form, men valde att strunta i det. Det gick bra, men jag vet faktiskt inte om bullarna jäste så mycket mer när de väl kom in i ugnen nästa morgon. Men vad gjorde det, om man får nygräddat bröd till frukost behöver det inte vara så perfekt. Och jag tyckte faktiskt att bullarna blev riktigt goda; krispiga utanpå och saftiga inuti och med en härlig smak av kummin och fänkål. Men sambon hade nog helst sluppit kryddorna, han tycker inte sådana riktigt passar i frukostbröd, visade det sig. Det var ju synd, men då blev det mer bröd till mig!

tisdag 11 september 2012

Jubileumsrätten

En stor dag i dag, för här kommer blogginlägg nummer 100! Det är inte någon snajdig tårta som jag först hade en idé om att göra speciellt för denna tilldragelse, däremot en smarrig laxrätt som bara råkade bli nummer hundra eftersom jag vid det laget inte hade någon vidare koll på räkningen. Tur att det blev en värdig jubilarsrätt då!

Receptet hittade jag i min mattidning och jag föll för att det lät så somrigt och fräscht och innehöll några nya, spännande smakkombinationer. Laxfilé skulle strykas med en glaze bestående av soja, sweet chilisås, farinsocker, balsamvinäger, salt och peppar och därefter grillas (ugnsbakning funkade fint med, kan jag rapportera). Till fisken skulle det vara ett aromsmör smaksatt med salvia, chili, vitlök, citron och lime.

Nästa tillbehör var en potatissallad bestående av sockerbönor, färskpotatis, dill, citronskal, pressad lime, parmesan, olivolja och salt. Jag vände ner lite sallad och lök också, som egentligen skulle ha blandats med jordgubbar, mozzarella och hasselnötter i en egen sallad, men då jag var i avsaknad av både jordgubbar och ork att göra en sådan sallad fick det bli en slövariant med enbart den lätt pimpade potatissalladen i stället.

Blev jag nöjd med resultatet? Absolut! Man kan tro att det skulle vara lite väl djärvt att blanda de kraftiga smakerna från glazen med de relativt kontrasterande aromerna från smöret, men det blev faktiskt inte tokigt alls. Och hur fel kan det bli med så mycket gott i en och samma potatissallad?

lördag 8 september 2012

Finglass

Oj, inga inlägg under hela augusti! Nu får det bli bot och bättring. Semestern är slut sedan länge och vardagens rutiner rullar på som vanligt igen.

Den vecka jag började jobba igen var det fortfarande väldigt lugnt, så jag slutade lite tidigare en dag, cyklade hem och bytte kläder och gav mig sedan ut i den lilla skog som ligger några hundra meter från vårt hem. I fjol fanns där ganska gott om blåbär, så det var med förhoppningar om en liknande skörd som jag trampade ut bland tuvorna. Jag vet inte om någon annan hunnit före eller om det bara var dålig tillgång i år, men antalet plockade blåbär per minut var i ynkligaste laget, så efter någon timme gav jag upp och vände hemåt med min lilla burk. Den lilla mängd jag lyckats samla ihop skulle i alla fall räcka till den blåbärsglass jag tänkt göra.

Min erfarenhet av att göra glass är ganska liten, trots att jag haft en glassmaskin i många år. Jag hade i alla fall fått för mig att slutresultatet skulle bli bättre med sjuden smet, så jag letade upp ett sådant recept och satte i gång. Mjölk, grädde och vaniljstång skulle kokas upp och sedan blandas med äggulor och socker. Sedan skulle blandningen värmas till 85ºC igen, därefter silas och kylas. Denna gång skulle jag vara noggrann med kylningen för att inte göra om ett tidigare misstag att hälla för varm smet i glassmaskinen, för se då blir det ingen glass oavsett hur länge man kör maskinen. Så medan smeten stod i kylen rotade jag igenom frysen på jakt efter frysblocket. Hittade det till slut - i glassmaskinen. Nähäpp, ingen glass i dag. Att vänta är nog min sämsta gren, men nu var det ju inte så mycket annat att göra. Men enligt receptet skulle glassen i alla fall bli "krämig och fin" av att smeten fått mogna i kyl över natten. Alltid något.

På't igen nästa kväll. Jag monterade glatt ihop maskinen, startade den och hällde i smeten. De mosade blåbären skulle tillsättas "mot slutet", så jag funderade på efter hur lång tid det kunde tänkas vara. Uppenbarligen längre än jag trodde, för resultatet blev snarare en jämnlila vaniljglass med blåbärstouch än den blåbärsripplade vaniljglass som det ser ut som på receptbilden. Men konsistensen blev i alla fall riktigt bra!

onsdag 25 juli 2012

Röding på en spik

Vi tillbringade några härliga semesterdagar förra veckan uppe i fjällen, sambon och jag. Vi hade inte planerat mathållningen så värst noggrant när vi gjorde inköpen på vägen upp, så när vi stod i den lokala matbutiken och skulle kompletteringshandla någon dag senare så föreslog jag att vi skulle köpa lite fisk eftersom jag hade sett en förpackning risottoris i stugan. Med fisk och risotto har man en bra början, tänkte jag. Några tillbehör skulle vi säkert kunna rota fram ur skåpen.

Jag fann portionsförpackad rödingfilé i en av frysdiskarna i affären. Väldigt lockande, men priset fick mig att tveka. Äsch, på semestern måste man få lyxa lite, och vad ska man äta i fjällen om inte röding?

När det blev dags att laga till den rotade jag igenom kylskåp och frysar på jakt efter lite grönsaker eller annat att komplettera och piffa till rätten med. Jag fann en påse torkade trattkantareller som jag själv plockat och gett till mina föräldrar. Kanske lite fräckt att själv lägga beslag på det man gett bort, men hellre det än att det förblir oanvänt. Jag hittade även schalottenlök och grönsaksfond i kylen, som tillsammans med en överbliven slatt mousserande vin samt lite vällagrad cheddar säkrade risotton.

Några stjälkar sparris hade varit fint till, tänkte jag, men några sådana hittade jag inte i frysarna. Däremot fann jag en liten påse delikatessrödbetor längst in i kylen. Gott! De fick sällskap av några sojabönor som jag rotade fram ur frysen, mest för syns skull.

Som pricken över i rörde jag ihop en rejäl klick av vårt smörgås"smör" med en nypa dill som fanns på påse i frysen, samt lite finhackad rödlök. Sambon tyckte att han hade hamnat på en riktig finmiddag och jag måste säga att jag själv blev rätt nöjd över vad det gick att trolla ihop när man finkammat skåpen.

fredag 20 juli 2012

Uppdaterad favorit

För några år sedan var pannacotta en riktig favoritdessert för mig. Då var det fortfarande lite nytt och de gäster som inte kände hur enkelt det var att laga kunde till och med låta sig imponeras en smula. Sedan kom dagen då jag lagade crème brûlée för första gången och då föll pannacottan snabbt i glömska. Visst krävde brylépuddingen lite mer arbetsinsats, men det uppvägdes alla gånger av smaken och konsistensen hos den lena vaniljkrämen och det knäckiga täcket av karamelliserat socker. Stelnad, sockrad gräddes kändes plötsligt väldigt 2007 och nästan i onyttigaste laget.

Så när syrran föreslog pannacotta som dessert vid familjemiddagen i lördags propsade jag på att göra den med gräddfil i. En sådan variant hade jag fått smaka några veckor tidigare och det kändes fräscht och gott. Jag visste inte riktigt vilka proportioner som skulle ge det bästa resultatet men surfade runt lite och bestämde mig till slut för ett med lika delar grädde och gräddfil. Tillagningen gick till på nästan samma sätt som för "vanlig" pannacotta, med skillnaden att man blandar i gräddfilen efter att grädd- socker- och gelatinblandningen svalnat.

Till pannacottan tyckte syrran det kunde passa med en rabarberkompott, så jag letade fram ett recept och kokade ihop en sådan med. Hushållet saknade dock jordgubbssaft så jag tog några färska jordgubbar och lite extra socker i stället.

Slutresultatet uppfyllde förväntningarna. Pannacottan kändes så fräsch som jag hade hoppats på och var inte så söt som den annars kan vara. Möjligen kunde den fått vara lite fastare i konsistensen, men det är nog en smaksak. Rabarberkompotten blev lyckad och passade fint till. Det blev en hel del kompott över, men den var inte alls dum att ha i frukostfilen dagen därpå.

söndag 8 juli 2012

Femma för fröknäcke

Jag satt och slösurfade lite i veckan och vaknade till när jag i ett blogginlägg hittade ett recept på knäckebröd som lät väldigt intressant. Det innebar nämligen ingen kavling, vilket tilltalade mig eftersom jag av någon anledning inte alls tycker det är särskilt lattjo. (Det har nog något med bångstyrig pizzadeg att göra.) Nej, i detta recept skulle man bara blanda ihop ingredienserna, breda ut dem på ett bakplåtspapper, strö över lite flingsalt och grädda. Klart! Jag råkade dessutom ha alla ingredienser hemma, så i dag när jag hade lite tid över var det dags för provbakning.

Först skulle sesam- och linfrön samt pumpa- och solroskärnor blandas samman med ett par deciliter majsmjöl och lite salt. (Jag hade inte tillräckligt med sesamfrön men fyllde upp med lite extra kärnor, det gick fint.) Sedan skulle en halv deciliter olivolja blandas ner och till sist skulle två och en halv deciliter kokhett vatten tillsättas vilket förvandlade blandningen till en riktig gegga. Den skulle sedan smetas ut i ett tunt lager på en pappersklädd plåt, ända ut i kanterna. Det tog en stund att få det jämnt och snyggt, men det var helt överkomligt med tanke på den minimala insats som krävdes i övrigt. Efter utsmetningen skulle sedan lite flingsalt strös över innan gräddningen tog vid, sjuttio minuter i etthundrafemtio grader. Slutresultatet blev en tuff konkurrent till min tidigare favorit i kampen om titeln världens godaste knäckebröd. Härligt krispigt och med en ljuvlig smak från nötterna och fröna som fått en rostad ton i ugnen. Tveklöst gott nog att äta som snacks, men kan nog även passa fint tillsammans med en krämig brie eller någon annan lite mildare ost som inte stjäl för mycket uppmärksamhet från knäcket. En solklar femma i betyg!