Fusilli!

I julas fick jag ett riktigt tjusigt knivställ i julklapp. Problemet var bara att det skulle ha krävt tre gånger fler knivar än det här hushållet kan prestera för att inte se fånigt ut. Och dessutom lyckades jag inte hitta någon bra plats för det i köket, så jag beslutade helt enkelt att lämna tillbaka det. Det dröjde dock några månader innan jag kunde ta mig till butiken ifråga (50 mil från mitt hem) och sedan blev det en tuff uppgift att välja vad jag ville ha i stället. När jag till slut lämnade butiken hade jag lagt en beställning på ett pastatillbehör till min kära Kitchen Aid samt hostat upp en duktig slant i mellanskillnad. Den där pastaprylen hade jag gått och suktat efter i några månader men kommit överens med mig själv om att det var en alltför dyr (man får göra väldigt mycket pasta innan den börjar löna sig, om ens då) och onödig pryl för att skaffa eller ens önska sig - om än ack så lockande. Och plötsligt hade jag beställt den. Sedan fick jag vänta, vänta och vänta lite till innan den till slut kom med posten i måndags. Och ivrig som ett barn att prova min nya, fantastiska pryl så slet jag snabbt fram mjöl, ägg, salt och olja och började pastaexperiment 1A. Det gick väl... hyfsat. Valde "fusilli"-plattan, gasade på med maskinen och började mata in pastadeg. Och ut kom minsann små pastabitar. Frågan var bara - kan min deg har varit lite för torr, eller är det meningen att man måste skruva dem själv?