Frikadeller v/s köttbullar

Någon gång på högstadiet - eller var det kanske ännu tidigare? - gjorde jag PRAO i ett sjukhuskök. Det var en intressant upplevelse! De små PRAO-barnen brukar ju mest åsamka sina stackars handledare irritation och dåligt samvete då de mest är i vägen och det inte finns något vettigt att sätta i händerna på dem. Men i sjukhusköket fick jag faktiskt göra lite nytta. Minns inte så himla mycket, men jag höll mest till i kallskänken. Fick bland annat fylla upp sådana där små medicinkoppar med någon dunderblandning med linfrö och plommon eller vad det nu var. Ingen trög mage efter en shot av den geggan! Jag kommer även ihåg att jag fick hjälpa till med att dekorera smörgåstårtor med prydliga diagonala ränder av finhackad äggvita och -gula som passerats genom en sil. Sådana kunde man beställa från sjukhusköket som från vilket konditori som helst.

Och så minns jag frikadellerna. Med stor förundran tittade jag på när en tant i rasande fart klickade ner färssmet i det sjudande vattnet (eller var det buljong?) i den gigantiska stålgrytan. Eller gryta och gryta, jag vet inte riktigt vad de där där stora behållarna kallas. Ni vet, sådana de har i storkök och som liksom sitter fast men går att tippa. Ja, det här var ju en klockren beskrivning. Ni som varit i ett storkök förstår nog vad jag menar.

Nåväl, tanten förklarade i alla fall för mig att frikadellerna var avsedda för personer med känslig mage som inte klarade stekt mat något vidare. OK, det fick väl anses vara ett godtagbart skäl, för varför skulle man i allsindar annars komma på tanken att koka sina köttbullar? Man skulle kunna tro att jag aldrig skulle få för mig att göra det själv, men jodå. I dag har jag kokat köttbullar. Det var ett recept på temat "schyssta halvfabrikatsmiddagar" från en flitigt använd kokbok ur samlingen. Man skulle blanda valfri färs med sweet chilisås, fisksås och vitlök, forma till små bollar och koka dem i några minuter. Och så skulle man strimla paprika och champinjoner, koka dem i färdig grön currybas på burk, tillsätta frikadellerna och sedan servera med äggnudlar och några korianderblad. Vet ni, det blev inte så himla gott. Inte dåligt heller, men frikadellerna var, föga förvånande, torra och trista och såsen smakade mest fuskig burkmix (precis vad det var, alltså). Nej, jag vill nog helst ha mina köttbullar på klassiskt vis; fluffiga och saftiga av ägg och ströbröd och med en knaprig stekyta. Och helst med stuvade gammaldags makaroner och kokta grönsaker till. Det är riktigt gott.

Svårt, det här med krasse

När förra veckans matsedel skulle planeras satt jag och bläddrade i en av kokböckerna på jakt efter något enkelt som inte hade en spaltkilometer med ingredienser, men ändå var lite festligt. Fastnade för den här sesampanerade fläskfilén med krassesås, ugnsrostad potatis och sparris. Fast någon krassesås blev det nu inte. Jag letade en stund på frukt & grönt-avdelningen i min butik innan jag gav upp och frågade en man i personalen. Han hade nog aldrig hört talas om kryddkrasse (det hade i och för sig inte jag heller), men tog mig till hyllan där det brukade finnas vanlig krasse. Den var tom. Är krasse och kryddkrasse verkligen samma sak? Jag undrar det jag. Krasse innebär för mig några frön som man strör på en fuktig terrakottagris och som sedan gror snabbt och därefter växter utav bara tusan. Man kunde även så sina frön på lite bomull som man stänkt några droppar vatten på och sedan placerat i ett äggskal med ditritat ansikte, och efter ett par dagar hade äggubben fått snyggt, grönt krassehår. Smörgåskrasse, vill jag minnas att det kallades. Ganska gott att klippa över en macka med lite färskost. Lite pepprigt, sådär. Finns det inte också någon sorts blomma som heter krasse?

I vilket fall som helst så lade jag ner krassejakten och tänkte att det säkert skulle funka bra med timjan (egenodlad!) i stället. Så vi kan kalla den där såsen konjaks- och dijonsenapssås med timjan. God, blev den!

Fläskfilén skulle skäras i tjocka skivor, saltas och peppras och sedan vändas i sesamfrön innan de fick åka ner i pannan. Potatisen tyckte receptmakaren att man skulle förkoka några minuter innan ugnsrostningen, men det tyckte jag var slöseri med disk. Så bråttom hade jag inte.

Det blev en trevlig fredagsrätt till sist det här. Och ganska snygg! Ett par sparrisar till hade ju inte skadat, men två per person var vad huset förmådde att prestera denna afton.

Fina fisken

Jag har konstaterat en sak: nästan allt som presenteras i mattidningar verkar gott, men vissa recept bara måste man prova. Som det här: stekt abborre med färskpotatis, rödbetor och morötter samt en färskostcreme med bacon och gräslök. Jag lyckades tajma in veckohandlingen medan den bemannade fiskdisken på stormarknaden var öppen, och visst hade de abborrfiléer. För 329 kronor kilot. Jösses! Överlägset dyraste firren i fiskdisken. Suck! Och det är inte bara fisk man kan ruinera sig på i min matbutik, även nötkött är anstötligt dyrt. Mellan 250 och 500(!) kronor kilot får man ge för en anständigt mör köttbit. Nu har jag inte alls något emot högrev och annat som kräver lite längre tillagningstid, men ibland är det helt enkelt inte det man är ute efter.

Nåja, det var en utvikning. Jag konstaterade i alla fall att de fick behålla sin hutlöst dyra abborre och åkte hem med fryst hällefilé i stället. Är det förresten någon som vet om hälle och hälle-flundra är samma sak? Jag är alltför dålig på fisk. Den blev i alla fall god den med efter att ha snabbrimmats en kvart och sedan åkt stekpanna några minuter. Kombinationen med de sötaktiga rotsakerna, det salta, knapriga baconet och den krämiga färskosten var riktigt lyckad!

Italienskt

Det är inte bara kokböcker som väcker habegär hos mig, jag konsumerar även skönlitteratur i hyfsade kvantiteter. Pocket ska det vara. Jag tycker inbundna böcker är för klumpiga att ha med sig både på resa och i sängen, och det är där jag oftast läser. Och så gillar jag känslan av en tummad pocketbok... Läsplattor är nog inte min tekopp. Alls, faktiskt. Nu låter jag som värsta teknikmotståndaren, men någon sådan är jag verkligen inte. Snarare tvärtom. Men ingen läsplatta, tack.

Den bok jag läser för tillfället har fått mycket uppmärksamhet och kom även som film för inte så länge sedan. I den tillbringar huvudpersonen fyra månader i Italien och gör då just inte så mycket annat än sätter i sig fantastiska mängder av den bästa italienska maten. Att läsa dessa detaljerade beskrivningar av de fantastiska matupplevelser hon är med om väckte ett starkt sug efter italiensk mat. En trerätters meny praktiskt taget formulerade sig själv i huvudet, och när sambons närmaste vän kom på besök uppenbarade sig ett bra tillfälle att testa. Till förrätt blev det en bruschetta-möter-insalata-caprese på våra egna tomater (plus en köpetomat, de egna räckte inte riktigt) samt mozzarella och basilika. Mmm... Därefter bjöd jag på hemmagjord rigatoni med en härlig gegga av ricotta, spenat, lök och vitlök, toppat med prosciutto, parmesan och pinjenötter. De där pastarören blev inte fullt lika torra som sist när jag försökte mig på att göra fusilli, däremot blev de ganska tjocka - kanske lite i tjockaste laget. Och så kokade jag nog dem lite för kort tid. Men på det hela taget blev det rätt bra ändå.

Till efterrätt blev det klassikern tiramisu. Märkligt nog kan jag inte påminna mig att jag lagat en riktig tiramisu tidigare, bara någon fuskvariant. Men med detta recept, som jag hittade i en av mina kokböcker, blev det riktigt lyckat. Fast nästa gång ska jag nog vänta tills kaffet kallnat innan jag doppar savoiardikexen i det så kanske de inte blir lika blöta och geggiga. Men själva mascarponekrämen blev riktigt bra, måste jag säga. (Ingen falsk blygsamhet här inte! ;-))

FYRA sorters ost i en och samma middag. Det är inte konstigt att den italienska maten har så gott rykte.

Skördetid

Det var i fjol sommar som vi flyttade in i vår lägenhet. Ganska omgående skaffade vi fina utemöbler så vi kunde njuta av den ljuvligt rymliga altanen, men sedan lade vi krutet på att försöka komma i ordning inne. Mängden växter på vår uteplats begränsade sig därmed till den tjusiga kruka med salvia, citrontimjan och citrongräs som vi fick av syrrans familj i inflyttningspresent. Men när sommaren 2011 började närma sig så kände jag stor lust att pyssla och göra fint ute med blommor och örter. Det blev ett ganska omfattande projekt, men till slut hade vi ett par snygga lådor och några krukor med blommor av olika slag, samt en hylla med diverse kryddväxter och som kronan på verket en stor kruka med två körsbärstomatplantor i. Det här kanske kan tyckas vara lite dumdristigt eftersom jag har hysteriskt dålig hand med växter (till skillnad från min mor som alltid haft en oerhört prunkande trädgård). Men jag skulle ge det ett försök i alla fall. Fast jag tvivlade på att det skulle bli något av de där ynkliga tomatplantorna som inte mätte mer än ett par decimeter. Så fel jag hade. De har vuxit så det knakat, nästan så man kunnat se det med blotta ögat. Och som jag har duttat med dessa plantor. Jag har dagligen - ja, ibland flera gånger per dag - klappat om dem, känt på jorden, vattnat, tagit bort tjuvskott, tittat efter nya blommor, kollat hur tomaterna vuxit och så vidare. Och så har jag drömt om att äntligen få skörda de första små tomaterna. Den där skörden fick jag dock oväntad hjälp med när syrrans familj var här och lilla treåringen kommer och sträcker fram handen och säger "titta moster!" och vad ligger där om inte mina första två små skyddslingar som jag suktat så efter att få plocka. Nu var det ju tur att det just var mosters lilla älskling som plockat dem och inte någon annan, för nu gjorde det ju inte så mycket.

Men i torsdags var det äntligen vår tur. Då hade vi kommit hem från en vecka vid Medelhavet och funnit att mängder av de rara små tomaterna hade mognat. Som vanligt efter en utlandsvistelse så var jag oerhört sugen på grönsaker. Vet inte om jag egentligen äter mer grönsaker till vardags, men det är i varje fall det första jag vill ha när jag kommer hem till Sverige. Så det blev en latmansmiddag med färdigmarinerad entrecôte som sambon grillade på, färdig crème fraîche-sås med fetaost och soltorkade tomater samt ett berg med krispiga grönsaker som jag wokat lätt och smaksatt med lite vitlök, olivolja, vinäger och kryddor. Några av våra egna små tomater krönte anrättningen. Fantastiskt söta och goda var de förstås.

Födelsedagsmiddag med karibiska smaker

Jag fyllde år nyligen och hade då förmånen att ha alla mina närmaste närvarande, det vill säga sambon, mamma och pappa samt syrran med familj. Därmed var vi även tillräckligt många kockar för att jag äntligen skulle få prova den karibiska buffé som jag hittat recept på för länge sedan och varit sugen på att testa sedan dess. Tror att det var julen 2009 som svärmor gav mig en prenumeration på en trevlig mattidning, och det var i ett av de numren som jag funnit recepten. Och allt lät så väldigt gott! Så dagen innan hela familjen skulle braka in rotade jag fram den där tidningen och tog fram några pappersark, en sax och en rulle tejp och fördelade glatt. Ingen kom undan, men jag försökte dela upp recepten så att varje person fick något som krävde grad av insats motsvarande sitt matlagningsintresse, på ett ungefär.

Det blev ett härligt kaos i vårt lilla kök (och även i den anslutande tvättstugan där jag själv lyckades hitta en bit fri bänkyta åt min skärbräda). Det hackades lök, pressades lime, bakades bröd och mortlades kryddor parallellt med att det langades in sjömansgryta på burk i ettåringen i sällskapet samtidigt som treåringen tömde skåpen på plastbehållare. Retrievern höll sig förståeligt nog ute på altanen.

Till sist hade vi fått ihop en läcker buffé bestående av karibisk lax med het kryddblandning, kycklingkuber med lime- och kokostäcke, mangosås med chili, rostad sötpotatissallad med tropiska frukter och koriander (mitt bidrag), räk- och avokadosallad med kokos- och limedressing, tomatsalsa med mynta samt ett saftigt majsbröd. Till dessert blev det grillad rommarinerad ananas med lime- och kanelcreme.

Det blev en riktigt trevlig matupplevelse och det var väldigt mysigt (och lite rörigt) att laga mat tillsammans. Och så tyckte jag allt att jag var lite listig som satte alla mina gäster i arbete i stället för att göra allting själv. :-)