Offer för reklamen

Jag lät mig luras av en reklamfilm nyligen. Eller luras kanske är synd att säga, lurad blir man väl egentligen bara om man lockas att köpa något som man inte behöver eller att produkten inte motsvarar förväntningarna. För den här produkten, tunnskivad kycklingfilé, var nog ganska precis som jag tänkt mig. Den ekonomiskt sinnade kanske undrar varför man inte köper vanlig kycklingfilé och skivar den själv, men jag tänkte att jag nog skulle ha svårt att få till så där perfekta skivor själv med risk för ett mindre raseriutbrott som följd.

Syftet med de perfekta kycklingskivorna var att lägga på en fyllning, rulla ihop dem och trä upp dem på spett - precis som i reklamen. I fyllningen skulle det vara bacon, lök, senap och lite oväntat mycket persilja, men det blev gott! Rulladerna skulle sedan brynas på i pannan för att sedan gå färdiga i en sås på kyckingfond, crème fraîche och grädde, i sällskap med några morotsbitar.

Till detta rekommenderades ett potatismos smaksatt med parmesan och nästan skamliga mängder grädde och smör. Och här gick det alldeles på tok. Jag vet inte om det var min köksvåg som behagade skämta med mig aprillo eller om det kort och gott berodde på skit bakom spakarna, men jag gjorde misstaget att vräka i hela smör-, grädde- (och jo, mjölk-, samvetet lade sig i där) blandningen i potatisen på en gång, sedan hade jag en kastrull med potatissoppa. Sambon räddade upp situationen genom att raskt skala ytterligare ett par potatisar, skära dem i mycket små bitar och koka dem snabbt.

Rätten blev ganska bra till slut. Smakerna var det inget fel på alls. Det man möjligen kunde ha synpunkter på var att morotsbitarna kanske kändes lite väl rustika i sammanhanget och att såsen var i blaskigaste laget för min smak, men helhetsbetyget blev fullt godkänt. Den som vill prova själv hittar receptet här.