Pepparkaka - bokstavligen

För några veckor sedan lunchade jag med ett par kollegor som delar mitt intresse för bakning. Det blev också det stora samtalsämnet för dagen. Den ena berättade om hur hon ställt till med ett riktigt tårt- och kakkalas till dotterns födelsedag, och den andra talade om att hon redan börjat baka julens alla kakor (det skulle bli en ansenlig mängd) och stoppa i frysen. Någon sådan storbakare har jag själv aldrig varit, det brukar på sin höjd bli två sorter åt gången. Eller förresten, det där året jag var au-pair och hade flera veckors julledigt blev det nog faktiskt sju sorters kakor. Drabbades av helt otroliga mått av julstämning och huslighet det året. Men det var då det. Nu bakar jag lite åt gången när andan faller på eller behov uppstår. Och härom lördagen uppstod det ett behov! Två goda vänner skulle komma på besök med sina barn och jag hade inget roligt att bjuda på. Då slog det mig att jag kanske skulle testa det lite annorlunda recept som kollegan med julkakorna pratat om: en sockerkaka smaksatt med ingefära, citron och svartpeppar(!). Receptet kom från en kokbok som jag faktiskt själv redan hade i samlingen men som gått mig helt förbi. Kollegan tyckte att pepparn gav en kul och god twist till kakan och jag blev nyfiken att prova. Kan inte annat än att hålla med henne, det blev en oväntad och lite crazy men god smakkombination som även verkade gå hem hos gästerna.

Testlagat

I min matvarukedjas stamkundstidning har de kört ett återkommande inslag där "månadens testlagare" fått provlaga och betygsätta tre olika recept. Testlagarna är läsare av tidningen, vanliga privatpersoner som helt enkelt anmält sitt intresse och sedan valts ut av redaktionen. Tre personer åt gången återkommer några gånger i tidningen, sedan är det tre nya personers tur. Som tack för besväret ersätts man för sina utlägg för matvarorna till rätterna.

Jag har tilltalats av konceptet och funderat på att anmäla mig varje år när de sökt nya testlagare, men aldrig fått tummen ur. Och nu har de plötsligt gjort om konceptet! "Alla kan bli testlagare!" Den som är intresserad anmäler sitt intresse, får några recept mailade till sig en gång i månaden, väljer själv vilka man vill laga och bland de testlagare som kommenterar recepten väljs några ut som publiceras i tidningen eller på webben och honoreras med matcheckar eller lotter. Listigt! Med detta nya grepp får de simsalabim massor av folk att handla varor de aldrig annars skulle kommit på att köpa, mängder av (förhoppningsvis) positiva omdömen om recepten på sin sajt och snudd på gratis material till sin tidning. Det är bara att gratulera. Och jag, jo jag tänkte att jag minsann skulle testlaga OCH se till att bli publicerad. Det gick över ganska snabbt. Inget fel på recepten, de såg allt rätt så tilltalande ut - men jag kände att jag ids nog inte. Det blev plötsligt krav, deadline och prestige av alltihop och då fick det vara. Men jag testade i alla fall ett av recepten i den första omgången. Det var en vegetarisk rätt, bulgur blandad med stekta grönsaker, nötter och fetaost, som skulle serveras med ajvar samt en kikärtsröra. Återigen kom mina fördomar om vegetarisk mat på skam; det var varken smaklöst eller fattigt utan köttråvara. Men jag hajar inte grejen med att göra kikärtsröra utan vitlök, det är ju som att göra béarnaise utan dragon. Så sorglig kunde jag inte låta min kikärtsröra bli.

80 cm³ energi

Jag är ganska rastlös av mig. Det har jag ärvt från pappa. Jag måste alltid hålla mig sysselsatt och känna att jag tar tillvara på min tid, annars kan jag bli rätt så vresig. Men det har ju en del positiva effekter också, såsom att jag ser till att planera in resor och aktiviteter som jag tycker är roliga, provar på nya saker, får utlopp för min skaparglädje och alltid har en handfull böcker på gång samtidigt. Vad myrorna i brallan dock inte lyckats frammana är någon vidare träningslust. Tyvärr. Jag avundas de som längtar till träningen och som njuter av den, för det gör inte jag. Det är en kamp varje gång. Men som med så mycket annat så är tricket för mig att göra träningen till en rutin. Och det har den blivit nu. Typ. Jag har en ambition att ta mig iväg och träna två gånger i veckan och det har jag faktiskt (nästan) lyckats med ända sedan höstterminen drog igång i slutet av augusti. En stor bidragande faktor till framgången har nog varit att träningsanläggningen ligger längs vägen till jobbet, samt att jag hittat roliga (tja, så roliga de nu blir) pass som börjar precis efter jobbet. För att tro att jag ska lyckas masa mig iväg och träna om jag en gång kommit hem på kvällen är rent självbedrägeri. Soffans dragningskraft är förbluffande stor då.

Men när jag, som är panikartat hungrig när jag kommer hem vid fem de träningsfria dagarna, i stället står i en svettig träningslokal den tiden och ska försöka prestera, ja då gäller det att ha fyllt på med energi. Frukt i all ära, med det är liksom lite av en fis i rymden. Knäckemacka? Inte dumt, men jag är rädd att jag skulle okynnesäta om jag hade det tillgängligt på jobbet. Keso? Gott men lite trist utan topping, typ frukt och nötter, och då blev det jobbigt. Så jag tänkte energibars. De flesta sådana som finns på marknaden innehåller ju mängder av socker och jag tänkte att jag kunde göra mina egna om jag bara hittade ett recept som verkade vettigt. Och det gjorde jag! Massor av gryn, fröer, nötter och frukt som man skulle binda ihop med lite äggvita och fruktjuice. Massan skulle sedan tryckas ut i en form och gräddas en stund innan man bredde på lite mörk choklad. Choklad!? Jaja, jag vet. Men det ska ju vara så himla nyttigt och motverka allt ifrån karies till hjärtinfarkt. Ett tunt lager fick allt gå an (lite kul måste man ju få ha). Resultatet påminde lite om sådana där kakor med fågelfrö som våra undulater fick när syrran och jag var små. Dock inte så knapriga som jag hade hoppats, men helt OK ändå. Kändes rätt så nyttiga. Och jag tyckte nog att de både dämpade kurret i magen och gav lite extra kraft i benen till träningen. Godkänt!

Bästa grytan

Om du bara fick laga en enda sorts köttgryta under resten av livet, så skulle jag föreslå den här. Jag gav den en chans efter att ha konstaterat att jag hade fyra portioner grytbitar i en påse i frysen och gott om svamp kvar i burkarna. En klassisk köttgryta var vad jag var ute efter, men gärna med någon liten twist. I detta recept skulle man marinera köttet länge, gärna ett dygn, i vin, olja och kryddor. Det skulle göra köttet mört och förkorta koktiden. Jag brukar låta mina köttgrytor stå och puttra sådär en och en halv timme, men denna fick nog bara stå på spisen i runt en timme. Det var nog lite för kort tid, om man ska vara petnoga. Köttet hade hunnit bli anständigt mört, men inte så där sönderfallande ljuvligt som man kanske helst vill ha det. (Nästa gång!)

Köttet kokades färdigt, tillsammans med lite lök och kantareller (trattvarianten i mitt fall, förstås), i marinaden och sedan tillsattes lite grädde, redning, gelé, soja, salt och peppar. Smaken blev riktigt bra! Fyllig och god, inte för mycket vinsmak utan med karaktär av de klassiska kryddorna i köttgryta: lagerblad, enbär och timjan.

Som tillbehör till grytan rekommenderades ett mos på potatis och palsternacka. Det var lite alls dumt med den lite sötaktiga palsternackan i moset, och denna gång undvek jag nogsamt att göra en repris på fadäsen att vara för frikostig med vätskan. På det hela taget ett lyckat långkok och ett prima tillskott till receptsamlingen.

Filmjölkslimpa extra allt

Jag blev bjuden på ett riktigt kick ass -bröd för några helger sedan. Det var fullt med fröer, frukt och spannmål av alla de slag och riktigt gott och mättande. Jag blev sugen på att testa att baka något liknande själv och tror jag hittade samma recept som brödet jag blev bjuden på hade bakats efter. Ingredienslistan var synnerligen diger och jag fick ställa mig i mataffären och leta efter varor som jag aldrig tidigare köpt. En ny bakform fick jag lov att kosta på mig med. Jag tycker nog att mitt kök är ganska välutrustat, men en vanlig avlång bakform har jag märkligt nog saknat.

Väl hemma var det bara att slå på ugnen, klä formen med bakplåtspapper och ställa sig och mäta upp alla ingredienser. Det tog sin lilla tid, men efter att ha rört ihop allt, smetat ut blandningen i formen och gräddat den i 45 minuter så kom belöningen i form av en limpa prima fullkornsbröd. Och även om ingredienserna var många så får man nog kalla detta bröd både lätt- och snabbakat eftersom det bara är att röra ihop allt och grädda - ingen jäsning, ingen knådning, ingen utbakning. Gott, mättande och hyfsat nyttigt är det också. Bra grejer, helt enkelt!

Offer för reklamen

Jag lät mig luras av en reklamfilm nyligen. Eller luras kanske är synd att säga, lurad blir man väl egentligen bara om man lockas att köpa något som man inte behöver eller att produkten inte motsvarar förväntningarna. För den här produkten, tunnskivad kycklingfilé, var nog ganska precis som jag tänkt mig. Den ekonomiskt sinnade kanske undrar varför man inte köper vanlig kycklingfilé och skivar den själv, men jag tänkte att jag nog skulle ha svårt att få till så där perfekta skivor själv med risk för ett mindre raseriutbrott som följd.

Syftet med de perfekta kycklingskivorna var att lägga på en fyllning, rulla ihop dem och trä upp dem på spett - precis som i reklamen. I fyllningen skulle det vara bacon, lök, senap och lite oväntat mycket persilja, men det blev gott! Rulladerna skulle sedan brynas på i pannan för att sedan gå färdiga i en sås på kyckingfond, crème fraîche och grädde, i sällskap med några morotsbitar.

Till detta rekommenderades ett potatismos smaksatt med parmesan och nästan skamliga mängder grädde och smör. Och här gick det alldeles på tok. Jag vet inte om det var min köksvåg som behagade skämta med mig aprillo eller om det kort och gott berodde på skit bakom spakarna, men jag gjorde misstaget att vräka i hela smör-, grädde- (och jo, mjölk-, samvetet lade sig i där) blandningen i potatisen på en gång, sedan hade jag en kastrull med potatissoppa. Sambon räddade upp situationen genom att raskt skala ytterligare ett par potatisar, skära dem i mycket små bitar och koka dem snabbt.

Rätten blev ganska bra till slut. Smakerna var det inget fel på alls. Det man möjligen kunde ha synpunkter på var att morotsbitarna kanske kändes lite väl rustika i sammanhanget och att såsen var i blaskigaste laget för min smak, men helhetsbetyget blev fullt godkänt. Den som vill prova själv hittar receptet här.

Svensk höst

Inte nog med att jag lyckats plocka mina första svampar på sådär 20 år helt nyligen, jag fick dessutom en rejäl burk med torkade trattkantareller samt en mer normalstor dito med torkad svart trumpetsvamp av mammas närmaste väninna, tillika min gudmor och ”moster”, när jag var på besök häromsistens. Jag brukar känna mig rik när jag har kylen och frysen full med mat, men när skåpen är fyllda med älgkött, bär och svamp som familj och vänner jagat och plockat, ja då är man verkligen lyckligt lottad. Så med så mycket svamp i hemmet var jag helt enkelt tvungen att fortsätta på det spåret. En viltskavssoppa fick det bli. Och om detta recept var svensk sommar på en tallrik så är det här verkligen svensk höst i en soppskål. Potatis, lingon, renskav och trattkantareller – svenskt, höstigt, gott. Receptet hittade jag i en av mina kokböcker, den innehåller bara recept på soppor, bröd och röror. Röran som rekommenderades till denna soppa innehöll svamp, färskost, blåmögelost, rödlök och gräslök. Jag var tvungen att prova. Soppan i sig tyckte jag nog inte blev så värst märkvärdig, men röran! Ett tjockt lager av den på en bit knaprigt fintunnbröd! Mmm...

En gammal julklapp

Jag var på besök hos mina föräldrar för några helger sedan. Det blev som alltid stort fokus på mat, för även om alla i familjen inte är lika roade av att laga mat, så är intresset av att äta den desto större.

Till denna helg hade mor och far utnyttjat ett presentkort på lite lyxigare matvaror som de fått förra julen och turligt nog hittade strax innan utgångsdatumet. Konceptet var att mottagaren själv får välja tre produkter som levereras hem till en, och som man sedan kan bygga en trerätters middag kring. De hade valt sikrom, ankbröst och chokladpraliner. Jag tog på mig förrättsansvaret och satte mig och surfade lite efter inspiration. Små västerbottenpajer - yes, där har vi det. Eller tja, så mycket västerbottenost blev det nu inte i de små pajerna för någon sådan fanns inte i hushållet för tillfället - däremot en annan vällagrad, mustig och mycket potent ost som funkade minst lika bra. Vi hittade några tartelettformar i ett skåp, precis lagom storlek. Jag tänkte först göra det enkelt för mig med smördeg, men någon sådan fanns inte heller hemma så jag gjorde en vanlig pajdeg i stället.

Till serveringen formade jag sikrom och crème fraîche till ägg, finhackade lite rödlök och lade upp det tillsammans med de ljumma pajerna. Hade tänkt mig några gräslöksstrån eller en dillvippa som garnering, men nu var det dill på påse som bjöds, så dill på påse fick det bli. Och det spelade nu inte så stor roll, för gott blev det ändå om jag får vara lite förmäten. Och det var en rejäl burk med rom, trots att jag tagit fyra stora portioner var det mer än hälften kvar.

Ankbrösten som pappa bräserade till perfekt stekgrad och serverade tillsammans med hasselbackspotatis, skysås och rödlöksmarmelad utgjorde sedan en fantastisk varmrätt. Chokladpralinerna blev därefter, tillsammans med en kopp kaffe och lite konjak, den perfekta avslutningen på middagen.

Svamplycka

Jag var en hyfsat aktiv scout under min barndom och tonårstid, men trots att jag under den tiden var ganska skogsmullig av mig så har jag aldrig blivit någon svampplockare. Det beror nog helt enkelt på att intresset inte har funnits i familjen. Jag kan bara dra mig till minnes ett enda tillfälle då jag plockat svamp. Det var på en hajk för länge sedan, jag kanske var i tolvårsåldern och vi var ute i skogen och vandrade - och hittade mängder med murklor! Någon hade en matkasse med sig - den plockade vi proppfull, hängde upp på en stör och bar med oss alltmedan vi smidde planer om att sälja svampen dyrt till någon restaurang. Men ävenyret slutade lite snöpligt med att vi tömde ut all svamp i skogen igen när vi tröttnat på att bära.

Två svampplockningslösa decennier har gått sedan dess, men hösten 2011 skulle det bli dags att bryta trenden. Sambon, jag och ett till par hade bestämt oss för att göra en liten höstvandring på drygt en mil runt en sjö några mil från stan. Det var en ljuvlig höstdag: vattnet låg spegelblankt på sjön, solen sken och höstfärgerna sprakade. Vi gick i kortärmat större delen av vägen. Både jag och min väninna hade tagit med oss påsar ifall vi skulle råka på lite svamp. Väninnan är en rutinerad svampplockare och hade det inte varit för henne så hade jag varken sett eller känt igen dem, trattkantarellerna. Men plötsligt bara stod de där, mitt på stigen. Och när vi väl sänkt blicken och slagit på svampradarn så var det bara att skörda. Till slut var både hennes och min påse, inte särskilt stora någon av dem, fulla. Vilken härlig känsla, som att gå med en påse guld i handen!

Väl tillbaka i civilisationen fick jag en genomgång i svamprensning av min väninna och en liten stund senare njöt vi av färsk pasta med bacon och nyplockade trattkantareller i en gräddig sås. Fantastiskt! Väninnan tyckte sig ha så mycket svamp redan att vi fick ta med oss allt som blev över hem sedan. Så på kvällen satt sambon och jag mitt emot varandra vid köksbordet och rensade svamp och hade riktigt trevligt. En del torkades, en del frästes i pannan, kryddades och frystes in och en del sparade jag i kylen till efterföljande dag. Då blev det trattkantarellsoppa till middag, med utgångspunkt från detta recept som väninnan skickat med oss. Det kan man kalla vardagslyx! Mums!

Den motvilliga frukostbullen

En Kitchen Aid gör ingen mästerbagare, det har jag motvilligt tvingats inse. Jag har nog någonstans tänkt att bara jag slipper knåda degeländet själv så kan jag bemästra vilket brödrecept som helst. Så är det inte. Det blev jag varse när dessa brödbullar skulle bakas. De innehöll bland annat grahamsmjöl, havregryn och ganska så lite vetemjöl. Lite för lite. Degen blev hyperkladdig och vi hann bli ganska osams, degen och jag, innan jag hade lyckats tvinga den till formen av runda små kluttar. Sedan fick jag grädda dem både länge och väl innan de hade torkat till så pass att de ens förtjänade ett försök till att få bli till mackor. Sedan slog de mig med förvåning då de visade sig bli riktigt anständiga och faktiskt till och med lyckades impa på ett par kompisar som fick smaka dem i form av utflyktsmackor. Ser man på.

I brist på smör

Det råder smörbrist i konungariket Sverige. Eller, åtminstone gjorde det det för några veckor sedan. Det hade jag nog inte trott skulle hända i detta land år 2011. På TV auktionerades vad som påstods vara landets sista smörpaket ut och var uppe i ett pris på några tusenlappar sista gången jag kollade. Nu var det väl i och för sig inte så illa att det faktiskt var det allra sista paketet, inte heller så illa att någon på fullaste allvar var i så desperat smörbehov att han eller hon skulle hosta upp flera tusen för det. Däremot tror jag det hela var någon sorts välgörenhetsjippo. Lite uppmärksamhet, bekräftelse och duktighetskänsla kan ju få vilken krösus som helst att bli generös.

Nåväl, medan smörhyllorna i mataffären fortfarande gapade tomma var det jag som skulle stå för värdskapet på veckans stickkväll. Jag bjuder ju ogärna på köpebröd till fikat, men konstaterade snart att andelen fikabrödsrecept som inte innehåller smör är mindre än man kan ana. Så jag satte mig helt enkelt vid datorn och sökte efter något med flytande margarin i, vilket var vad som råkade finnas i kylen. Hittade ett recept på äppelmuffins som verkade lovande. Det fanns fortfarande gott om äpplen i hushållet och höst är det onekligen, så den smaksättningen kändes passande. Och jodå, de blev riktigt goda och gick hem bra hos gästerna. Trots avsaknaden av smör. Jag såg förresten en ny produkt i mataffären häromdagen: handkärnat smör, prydligt inrullat i smörgåspapper till en smällkaramell för den rätta gammaldags, rustika känslan. Priset för ett kilo smörkorv? 269 riksdaler. Vänta nu, vad är det för ord jag tänker på...? Just ja: ocker.

På kurs med Magnus

Jag vet inte om det har något samband med den här bloggen, men när jag fyllde år i somras fick jag en hel del köks- och matrelaterade presenter. Kalasbra Margretheskålar, läckra kryddblandningar, ett snyggt set med förkläde och kökshandduk, en Smartbox innehållandes middag för två på White Guide-restaurang samt en matlagningskurs. Vad då bortskämd?

Jo, den där matlagningskursen. Den var egentligen ett presentkort på valfri kurs ur Restaurangakademiens utbud för privatpersoner, och jösses så svårt det var att välja! Till nästa födelsedag ska jag nog önska mig en av varje. Det var kurser med betoning på fisk, på fransk matlagning, på italiensk, på mat och vin i kombination... Och en massa annat som allt lät lika roligt och intressant. Men efter mycket vånda beslutade jag mig till sist för det jag kände mig kunna minst om: styckning. Kursen skulle bland annat omfatta filéande av både rundfisk och plattfisk, styckning av helt lamm samt ”styckning” och tillagning av hummer. Nu blev det vissa modifieringar i upplägget, för något lamm såg vi inte till, däremot styckningsdelar av rådjur. Hummern lyste också med sin frånvaro, men i stället hade de fått in några fina pilgrimsmusslor i skal. Dessutom fick vi en genomgång av hur man styckar en hel kyckling.

Magnus Albrektsson var ledare för kursen. Vi var tolv deltagare, tre kvinnor och resten män, i blandade åldrar. Alla med brinnande matlagningsintresse förstås - och OJ så mycket vi fick prova på! Först fileades några fina gösar och ett par maffiga exemplar av piggvar. Pilgrimsmusslorna skars loss ur sina skal och putsades. En liten aptitretare lagades till på finstrimlad gurka som smaksatts med soja, ingefära och sesamolja, toppad med en tartar av pilgrimsmussla.

Piggvaren rimmades lätt, röktes helt kort på alspån och bakades färdig på låg temperatur, 90ºC, i ugnen. Parallellt kokades blåmusslor i vin med lök, vitlök, fänkål, selleri och kryddor, kyldes sedan snabbt och putsades. Till kokspadet, buljongen, tillsattes reducerad grädde och smakades sedan av med salt till en fantastisk sås. Fänkål strimlades tunt, tunt på mandolin och fick ligga sig riktigt krispig i en skål med isvatten innan den smaksattes med pressad citron, olivolja, salt och peppar. Till uppläggningen togs små skålar fram som bottnades med fänkålscruditén, därefter lades piggvaren och en blåmussla på och sedan hälldes såsen på efter att ha skummats upp med stavmixer. Mycket gott!

Gösen halstrades med skinnsidan ner i en het panna med olja och salt. Här lärde Magnus ut ett knep: att lägga fiskbitarna i en cirkel i pannan och sedan ställa en kastrull ovanpå för att de inte skulle bukta upp utan ligga plant mot stekpannan. Gösen serverades sedan med en ljuvligt len jordärtskockscreme och små äppelkulor som först vilat i citronsaft och sedan fått sällskap av rikligt med olivolja.

Därefter tog Magnus fram några hela, urtagna kycklingar som han visade oss hur man skulle gå tillväga för att stycka. Han visade även hur det skulle gå till att stycka rådjurssadel, -lår och bog. Han skar ur filéerna ur sadeln och styckade upp låret i innanlår, ytterlår, rulle, fransyska och rostbiff. Sedan var det dags för oss kursdeltagare att prova. Jag fick ta mig an putsningsjobbet vilket gick hyfsat.

Kycklingbrösten bryntes med skinnet kvar till härlig färg och krispighet och fick sedan gå klart i ugnen tillsammans med stora mängder vitlök och timjan. Kycklinglåren benades ur, kryddades och fylldes med basilikablad innan de rullades ihop och slogs in i plastfolie. Därefter bakades de klara i ugnen och innan servering bryntes de i en panna till fin färg.

Stekarna från rådjuret bryntes och stektes sedan färdiga i ugnen tillsammans med sadeln. Bogen skars till grytbitar och bräserades riktigt mör i tryckkokare tillsammans med lök, rotsaker och vin. På buljongen kokades sedan en mustig sås.

Putset från köttet maldes till färs. En del blandades med ägg, grädde, ströbröd och kryddor till saftiga wallenbergare och resten blandades med späck, grädde, äggvita och kryddor till en korvsmet som sedan pressades in i lammfjälster och formades till rara små prinskorvar som pickades innan de bakades färdiga i ugnen och därefter fick snygg yta i pannan.

Tillbehören till all denna ljuvliga mat var inte på något sätt mindre raffinerade. Vi lagade citronglaserade rotsaker, mandelpotatispuré med västerbottenost, svampragu och rödvinsinkokt lök. Till sist var alla rätter färdiglagade och det blev dags att tranchera och lägga upp. Det blev en fantastisk buffé och vi lyckades bara äta upp en bråkdel av all den goda maten. En mycket intensiv, lärorik och rolig dag var till ända och även om alla av naturliga skäl inte kunde prova på precis alla moment så fick vi ändå med oss en hel del nya kunskaper och tricks, och massor av inspiration.

Laxpudding light

För något år sedan utlystes en tävling som gick ut på att kora Sveriges nya landskapsrätter. Det kom visst in en hel del bidrag, och det hela resulterade i prisutdelningar, hyllningar i diverse tidskrifter och så en kokbok, förstås. Den har jag stående hemma i hyllan, men den har inte blivit särskilt mycket använd. Men häromdagen tänkte jag att jag skulle ge den en chans. Hittade då ett uppfräschat recept på laxpudding som jag tyckte verkade tilltalande. Grädden hade fått ge vika till förmån för kesella, och lite grönt hade tillsatts i form av zucchini. I övrigt följde receptet klassisk modell med kokt potatis, lök, rökt lax och dill. Jag varvade ingredienserna i en liten form, slog över äggstanningen och gräddade i ugnen i trekvart. Resultatet blev OK, men lite blaskigt och kanske i saltaste laget. Kanske ändå ska laga den traditionella, flottiga varianten med grädde och skirat smör någon dag. Någon dag när jag känner att jag behöver extra mycket energi.

Allt i ett

Jag har en stor och tjock kokbok med bara pastarecept stående i hyllan. Jag har, märkligt nog, inte använt den så mycket, men när veckans middagar skulle planeras häromsistens så tog jag fram den. Bläddrade lite planlöst och konstaterade snart att en pastagratäng skulle sitta fint. Men trots det stora antalet recept så var det inget som föll mig i smaken riktigt. Jag satte mig vid datorn och sökte i stället. Köttfärs, hm... Nej, jag ville ha något krämigt. Ostigt. Färdig ostsås, just det! Och gärna någon grönsak i. Hittade till slut ett recept i en annan blogg. Det uppfyllde alla kriterier. Så jag kokade penne, men inte helt färdig. Tillsatte broccolibuketter när det återstod ett par minuter av koktiden. Stekte bacontärningar, lök och vitlök. Och så geggade jag ihop allt tillsammans med en halv tetra ostsås och hällde sedan ut det i en smord ugnsform. Strödde över lite riven ost och gratinerade i ugnen. Snabbt, enkelt och gott! Riktigt bra vardagsmat.

Kyckling på jägarvis

Jag skrev ju tidigare om att jag fastnat för två italienska rätter i det senaste numret av tidningen från min matvarukedja. Det andra var pollo alla cacciatora, eller kyckling på jägarvis. Jag hade nog inte provat receptet om det inte varit för en kollega som hade testat och talade sig varm för det vid lunchbordet en dag. Så jag inhandlade kycklingklubbor, salvia och annat och tog plats vid spisen. Först skulle kycklingen brynas, sedan puttra färdig i en sås tillsammans med fräst lök, vitlök, morötter i slantar, rött vin, burktomater och salvia. Det skulle vara selleri i anrättningen med, men se det är en grönsak som inte kommer över tröskeln i detta hushåll. Usch.

När kycklingen puttrat klart så skulle persilja, citronskal och oliver tillsättas (samt kapris om man ville, men de gjorde slampans spaghetti slut på). Jag kokade ris till. Fick äntligen göra slut på den där burken med eländigt parboiled. Myrägg, säger mamma. Jag är benägen att hålla med. Smakar inget och far mest runt på tallriken. Grytan var desto smakrikare. Men ändå ingen hit, tyckte jag nog. Kan inte sätta fingret på det, den var nog bara inte riktigt i min smak helt enkelt.

Tema äpple

Det verkar vara äppelår i år. Både på Facebook och runt fikabordet på jobbet så beklagar sig folk över de kolossala mängder frukt deras äppelträd producerar. Jag har ju själv varken äppelträd* eller trädgård, så jag har ringa förståelse för dessa problem. Tycker det verkar jättehärligt att kunna skörda eget, men det kanske skulle vara mer lagom med typ tio äpplen i veckan än 50 om dagen... Men det är i alla fall trevligt när kollegorna tar med sig av sitt överflöd till jobbet och bjuder oss andra.

Kanske var det just den rika äppeltillgången som inspirerade mig till att laga denna rätt: äppelbräserad fläskfilé med blomkålspuré, knaperstekt bacon och smörstekta äppelklyftor. Fläskfilén fick först bräsera i vitt vin (hade ingen äppelcider, men vin gick an) med äppelklyftor och gul lök, till en kärntemperatur av 68ºC. Sedan fick köttet lite stekyta i pannan och så skulle man ringla över lite honung. Till purén kokade jag några buketter blomkål mjuka i gräddmjölk, mosade dem med stavmixer och smakade av med salt och peppar.

Jag hade nog förväntat mig att köttet skulle bli lite mörare än det blev, men det var ändå fullt godkänt. De mjuka, sötsyrliga äppelklyftorna, det salta, knapriga baconet och den ljuvligt lena blomkålspurén passade utmärkt som tillbehör.

* Kanske inte riktigt sant när jag tänker efter. Bostadsrättsföreningen har faktiskt några äppelträd planterade utanför vårt hus. De måste väl vara delvis mina?

Slampans spaghetti

I samma tidning som pannkakan nedan fanns det även ett reportage om en kock som anammat sitt italienska påbrå och skrivit en kokbok med traditionella rätter därifrån. Jag lät mig frestas och skrev upp två av hans rätter på veckans matlista. Först ut: spaghetti alla puttanesca - horans/slampans spaghetti. (En av teorierna kring bakgrunden till denna... eh... speciella benämning finns att läsa här.) Man skulle börja med att fräsa lite röd chilifrukt och några hackade klyftor vitlök i olivolja, tillsätta en burk cocktailtomater (visste inte ens att det fanns på burk!) och sedan i med hackade oliver, kapris och sardeller. Därefter skulle det hela koka en halvtimme. Ett tips: var inte dumsnål som jag och tänk att det är onödigt att köpa urkärnade oliver när det står en hel burk hela oliver i kylen. Det är en prövning för den mentala hälsan att kärna ur oliver med hjälp av en liten fruktkniv...

Det förvånade mig själv lite att jag valde den här rätten eftersom jag inte är så förtjust i varken sardeller eller kapris, men den kändes så väldigt italiensk och då brukar det ju bli bra. Men trots de smakrika ingredienserna så tyckte jag att rätten blev lite platt. Men sambon tyckte att den gav riktig medelhavskänsla, och det kan jag nog hålla med om.

Fläskpannkaka 2.0

Under hela mitt liv har jag fått höra att jag minsann inte åt något annat än pannkaka och pasta när jag var liten. Ja, jag var tydligen så omöjlig att det inte gick att ha med mig på restaurang och därmed var semester med boende på hotell uteslutet. Mamma och pappa tvingades köpa en husvagn så de själva kunde laga till det lilla som dög. Jag vill nog gärna påstå att det här är en smula överdrivet, men kanske inte helt out of the blue. Det fick i alla fall till följd att jag lärde mig steka pannkakor själv ganska tidigt. Jag vill minnas att det hela började med att någon försökte använda den stora stekpannan till pannkakorna. Det var inte bra. Pannkakorna skulle stekas i den lilla stekpannan. (Inte nog med att ungen nästan inte åt något annat än pannkaka, hon hade mage att ha synpunkter om storleken med!) Då fick jäntan steka sina pannkakor själv. Inte mer än rätt. Och det har jag gjort sedan dess. Pannkakor är fortfarande gott. Det antal gånger jag lagat ugnspannkaka kan dock räknas på ena handens fingrar. I går påmindes jag om varför. I gratistidningen som skickas ut till min matkedjas stamkunder så tyckte de man skulle spexa till sin fläskpannkaka med rödlök, äpplen, nötter och timjan. Det lät ju lite kul, tyckte jag, så jag provade. Och jag vet inte om jag gör något fel, men mina ugnspannkakor har alltid fluffat upp som suffléer - i delar av formen, så att de till slut sett ut som någon sorts månlandskap. Och konsistensen har alltid känns för... degig. Skolans ugnspannkaka var mycket fastare i konsistensen. Förmodligen en följd av segdragen uttorkning i värmeskåp, men jag gillade det bättre. Men den nya fyllningen gjorde sig bra. Och med lite rårörda lingon till så blev det helt OK för en måndag.

Frikadeller v/s köttbullar

Någon gång på högstadiet - eller var det kanske ännu tidigare? - gjorde jag PRAO i ett sjukhuskök. Det var en intressant upplevelse! De små PRAO-barnen brukar ju mest åsamka sina stackars handledare irritation och dåligt samvete då de mest är i vägen och det inte finns något vettigt att sätta i händerna på dem. Men i sjukhusköket fick jag faktiskt göra lite nytta. Minns inte så himla mycket, men jag höll mest till i kallskänken. Fick bland annat fylla upp sådana där små medicinkoppar med någon dunderblandning med linfrö och plommon eller vad det nu var. Ingen trög mage efter en shot av den geggan! Jag kommer även ihåg att jag fick hjälpa till med att dekorera smörgåstårtor med prydliga diagonala ränder av finhackad äggvita och -gula som passerats genom en sil. Sådana kunde man beställa från sjukhusköket som från vilket konditori som helst.

Och så minns jag frikadellerna. Med stor förundran tittade jag på när en tant i rasande fart klickade ner färssmet i det sjudande vattnet (eller var det buljong?) i den gigantiska stålgrytan. Eller gryta och gryta, jag vet inte riktigt vad de där där stora behållarna kallas. Ni vet, sådana de har i storkök och som liksom sitter fast men går att tippa. Ja, det här var ju en klockren beskrivning. Ni som varit i ett storkök förstår nog vad jag menar.

Nåväl, tanten förklarade i alla fall för mig att frikadellerna var avsedda för personer med känslig mage som inte klarade stekt mat något vidare. OK, det fick väl anses vara ett godtagbart skäl, för varför skulle man i allsindar annars komma på tanken att koka sina köttbullar? Man skulle kunna tro att jag aldrig skulle få för mig att göra det själv, men jodå. I dag har jag kokat köttbullar. Det var ett recept på temat "schyssta halvfabrikatsmiddagar" från en flitigt använd kokbok ur samlingen. Man skulle blanda valfri färs med sweet chilisås, fisksås och vitlök, forma till små bollar och koka dem i några minuter. Och så skulle man strimla paprika och champinjoner, koka dem i färdig grön currybas på burk, tillsätta frikadellerna och sedan servera med äggnudlar och några korianderblad. Vet ni, det blev inte så himla gott. Inte dåligt heller, men frikadellerna var, föga förvånande, torra och trista och såsen smakade mest fuskig burkmix (precis vad det var, alltså). Nej, jag vill nog helst ha mina köttbullar på klassiskt vis; fluffiga och saftiga av ägg och ströbröd och med en knaprig stekyta. Och helst med stuvade gammaldags makaroner och kokta grönsaker till. Det är riktigt gott.

Svårt, det här med krasse

När förra veckans matsedel skulle planeras satt jag och bläddrade i en av kokböckerna på jakt efter något enkelt som inte hade en spaltkilometer med ingredienser, men ändå var lite festligt. Fastnade för den här sesampanerade fläskfilén med krassesås, ugnsrostad potatis och sparris. Fast någon krassesås blev det nu inte. Jag letade en stund på frukt & grönt-avdelningen i min butik innan jag gav upp och frågade en man i personalen. Han hade nog aldrig hört talas om kryddkrasse (det hade i och för sig inte jag heller), men tog mig till hyllan där det brukade finnas vanlig krasse. Den var tom. Är krasse och kryddkrasse verkligen samma sak? Jag undrar det jag. Krasse innebär för mig några frön som man strör på en fuktig terrakottagris och som sedan gror snabbt och därefter växter utav bara tusan. Man kunde även så sina frön på lite bomull som man stänkt några droppar vatten på och sedan placerat i ett äggskal med ditritat ansikte, och efter ett par dagar hade äggubben fått snyggt, grönt krassehår. Smörgåskrasse, vill jag minnas att det kallades. Ganska gott att klippa över en macka med lite färskost. Lite pepprigt, sådär. Finns det inte också någon sorts blomma som heter krasse?

I vilket fall som helst så lade jag ner krassejakten och tänkte att det säkert skulle funka bra med timjan (egenodlad!) i stället. Så vi kan kalla den där såsen konjaks- och dijonsenapssås med timjan. God, blev den!

Fläskfilén skulle skäras i tjocka skivor, saltas och peppras och sedan vändas i sesamfrön innan de fick åka ner i pannan. Potatisen tyckte receptmakaren att man skulle förkoka några minuter innan ugnsrostningen, men det tyckte jag var slöseri med disk. Så bråttom hade jag inte.

Det blev en trevlig fredagsrätt till sist det här. Och ganska snygg! Ett par sparrisar till hade ju inte skadat, men två per person var vad huset förmådde att prestera denna afton.

Fina fisken

Jag har konstaterat en sak: nästan allt som presenteras i mattidningar verkar gott, men vissa recept bara måste man prova. Som det här: stekt abborre med färskpotatis, rödbetor och morötter samt en färskostcreme med bacon och gräslök. Jag lyckades tajma in veckohandlingen medan den bemannade fiskdisken på stormarknaden var öppen, och visst hade de abborrfiléer. För 329 kronor kilot. Jösses! Överlägset dyraste firren i fiskdisken. Suck! Och det är inte bara fisk man kan ruinera sig på i min matbutik, även nötkött är anstötligt dyrt. Mellan 250 och 500(!) kronor kilot får man ge för en anständigt mör köttbit. Nu har jag inte alls något emot högrev och annat som kräver lite längre tillagningstid, men ibland är det helt enkelt inte det man är ute efter.

Nåja, det var en utvikning. Jag konstaterade i alla fall att de fick behålla sin hutlöst dyra abborre och åkte hem med fryst hällefilé i stället. Är det förresten någon som vet om hälle och hälle-flundra är samma sak? Jag är alltför dålig på fisk. Den blev i alla fall god den med efter att ha snabbrimmats en kvart och sedan åkt stekpanna några minuter. Kombinationen med de sötaktiga rotsakerna, det salta, knapriga baconet och den krämiga färskosten var riktigt lyckad!

Italienskt

Det är inte bara kokböcker som väcker habegär hos mig, jag konsumerar även skönlitteratur i hyfsade kvantiteter. Pocket ska det vara. Jag tycker inbundna böcker är för klumpiga att ha med sig både på resa och i sängen, och det är där jag oftast läser. Och så gillar jag känslan av en tummad pocketbok... Läsplattor är nog inte min tekopp. Alls, faktiskt. Nu låter jag som värsta teknikmotståndaren, men någon sådan är jag verkligen inte. Snarare tvärtom. Men ingen läsplatta, tack.

Den bok jag läser för tillfället har fått mycket uppmärksamhet och kom även som film för inte så länge sedan. I den tillbringar huvudpersonen fyra månader i Italien och gör då just inte så mycket annat än sätter i sig fantastiska mängder av den bästa italienska maten. Att läsa dessa detaljerade beskrivningar av de fantastiska matupplevelser hon är med om väckte ett starkt sug efter italiensk mat. En trerätters meny praktiskt taget formulerade sig själv i huvudet, och när sambons närmaste vän kom på besök uppenbarade sig ett bra tillfälle att testa. Till förrätt blev det en bruschetta-möter-insalata-caprese på våra egna tomater (plus en köpetomat, de egna räckte inte riktigt) samt mozzarella och basilika. Mmm... Därefter bjöd jag på hemmagjord rigatoni med en härlig gegga av ricotta, spenat, lök och vitlök, toppat med prosciutto, parmesan och pinjenötter. De där pastarören blev inte fullt lika torra som sist när jag försökte mig på att göra fusilli, däremot blev de ganska tjocka - kanske lite i tjockaste laget. Och så kokade jag nog dem lite för kort tid. Men på det hela taget blev det rätt bra ändå.

Till efterrätt blev det klassikern tiramisu. Märkligt nog kan jag inte påminna mig att jag lagat en riktig tiramisu tidigare, bara någon fuskvariant. Men med detta recept, som jag hittade i en av mina kokböcker, blev det riktigt lyckat. Fast nästa gång ska jag nog vänta tills kaffet kallnat innan jag doppar savoiardikexen i det så kanske de inte blir lika blöta och geggiga. Men själva mascarponekrämen blev riktigt bra, måste jag säga. (Ingen falsk blygsamhet här inte! ;-))

FYRA sorters ost i en och samma middag. Det är inte konstigt att den italienska maten har så gott rykte.

Skördetid

Det var i fjol sommar som vi flyttade in i vår lägenhet. Ganska omgående skaffade vi fina utemöbler så vi kunde njuta av den ljuvligt rymliga altanen, men sedan lade vi krutet på att försöka komma i ordning inne. Mängden växter på vår uteplats begränsade sig därmed till den tjusiga kruka med salvia, citrontimjan och citrongräs som vi fick av syrrans familj i inflyttningspresent. Men när sommaren 2011 började närma sig så kände jag stor lust att pyssla och göra fint ute med blommor och örter. Det blev ett ganska omfattande projekt, men till slut hade vi ett par snygga lådor och några krukor med blommor av olika slag, samt en hylla med diverse kryddväxter och som kronan på verket en stor kruka med två körsbärstomatplantor i. Det här kanske kan tyckas vara lite dumdristigt eftersom jag har hysteriskt dålig hand med växter (till skillnad från min mor som alltid haft en oerhört prunkande trädgård). Men jag skulle ge det ett försök i alla fall. Fast jag tvivlade på att det skulle bli något av de där ynkliga tomatplantorna som inte mätte mer än ett par decimeter. Så fel jag hade. De har vuxit så det knakat, nästan så man kunnat se det med blotta ögat. Och som jag har duttat med dessa plantor. Jag har dagligen - ja, ibland flera gånger per dag - klappat om dem, känt på jorden, vattnat, tagit bort tjuvskott, tittat efter nya blommor, kollat hur tomaterna vuxit och så vidare. Och så har jag drömt om att äntligen få skörda de första små tomaterna. Den där skörden fick jag dock oväntad hjälp med när syrrans familj var här och lilla treåringen kommer och sträcker fram handen och säger "titta moster!" och vad ligger där om inte mina första två små skyddslingar som jag suktat så efter att få plocka. Nu var det ju tur att det just var mosters lilla älskling som plockat dem och inte någon annan, för nu gjorde det ju inte så mycket.

Men i torsdags var det äntligen vår tur. Då hade vi kommit hem från en vecka vid Medelhavet och funnit att mängder av de rara små tomaterna hade mognat. Som vanligt efter en utlandsvistelse så var jag oerhört sugen på grönsaker. Vet inte om jag egentligen äter mer grönsaker till vardags, men det är i varje fall det första jag vill ha när jag kommer hem till Sverige. Så det blev en latmansmiddag med färdigmarinerad entrecôte som sambon grillade på, färdig crème fraîche-sås med fetaost och soltorkade tomater samt ett berg med krispiga grönsaker som jag wokat lätt och smaksatt med lite vitlök, olivolja, vinäger och kryddor. Några av våra egna små tomater krönte anrättningen. Fantastiskt söta och goda var de förstås.

Födelsedagsmiddag med karibiska smaker

Jag fyllde år nyligen och hade då förmånen att ha alla mina närmaste närvarande, det vill säga sambon, mamma och pappa samt syrran med familj. Därmed var vi även tillräckligt många kockar för att jag äntligen skulle få prova den karibiska buffé som jag hittat recept på för länge sedan och varit sugen på att testa sedan dess. Tror att det var julen 2009 som svärmor gav mig en prenumeration på en trevlig mattidning, och det var i ett av de numren som jag funnit recepten. Och allt lät så väldigt gott! Så dagen innan hela familjen skulle braka in rotade jag fram den där tidningen och tog fram några pappersark, en sax och en rulle tejp och fördelade glatt. Ingen kom undan, men jag försökte dela upp recepten så att varje person fick något som krävde grad av insats motsvarande sitt matlagningsintresse, på ett ungefär.

Det blev ett härligt kaos i vårt lilla kök (och även i den anslutande tvättstugan där jag själv lyckades hitta en bit fri bänkyta åt min skärbräda). Det hackades lök, pressades lime, bakades bröd och mortlades kryddor parallellt med att det langades in sjömansgryta på burk i ettåringen i sällskapet samtidigt som treåringen tömde skåpen på plastbehållare. Retrievern höll sig förståeligt nog ute på altanen.

Till sist hade vi fått ihop en läcker buffé bestående av karibisk lax med het kryddblandning, kycklingkuber med lime- och kokostäcke, mangosås med chili, rostad sötpotatissallad med tropiska frukter och koriander (mitt bidrag), räk- och avokadosallad med kokos- och limedressing, tomatsalsa med mynta samt ett saftigt majsbröd. Till dessert blev det grillad rommarinerad ananas med lime- och kanelcreme.

Det blev en riktigt trevlig matupplevelse och det var väldigt mysigt (och lite rörigt) att laga mat tillsammans. Och så tyckte jag allt att jag var lite listig som satte alla mina gäster i arbete i stället för att göra allting själv. :-)

Ännu mera nudlar

Med risk för att verka tjatig så - yes, jag har lagat nudlar igen. Denna gång hade jag i Den Berömda Nudelkokboken hittat ett recept på klassikern Pad thai som jag ville prova. Rätten består av kyckling, morötter, broccoli, chili, lök och vitlök som man först steker och sedan gosar ihop i pannan tillsammans med kokta risnudlar, ägg och en härlig sås bestående av lime, citron, fisksås och farinsocker. Sedan toppar man hela härligheten med jordnötter och korianderblad.

Det skulle egentligen vara böngroddar och jätteräkor i också, men de skippade jag. Böngroddar smakar ändå ingenting och sedan ligger två tredjedelar av paketet och ruttnar i kylen. Jätteräkor är gott, men jag blev lite för snål för att kosta på mig sådana för en vardagmiddag. Dessutom vet jag inte om det kanske är så att man bör ha moraliska betänkligheter mot att äta jätteräkor?

I vilket fall blev det en riktigt trevlig matupplevelse. Jag var lite tveksam efter de första tuggorna, men blev allt mer övertygad i takt med att mängden mat på tallriken minskade. Och märkligt nog tyckte jag att maten blev godare allt eftersom den svalnade. Den var ny.

Gazpacho gone green

Innan sommaren alldeles kom av sig och det fortfarande var soligt och varmt så hann jag testa en grön och skön sommarsoppa ur min mattidning. Temat verkade vara att ta (nästan) alla gröna grönsaker man hittar i affären och köra dem i mixern tillsammans med lite grädde, en skvätt fond och en nypa örtsalt. Sedan skulle man skoja till det hela med några räkor och ett par korianderblad. Annorlunda men rätt så gott, tyckte jag i alla fall. Sambon var inte lika övertygad. Serverar man honom en mör och blodig köttbit blir han lycklig, men soppan var väl ungefär så långt man kan komma i andra änden av skalan. Focaccian i föregående inlägg var dock nybakad vid tillfället och verkade rädda upp situationen något.

Semesterbröd

Äntligen semester! Under första veckan jobbade sambon, så jag hade gjort en lång lista med hemmaprojekt som jag skulle sysselsätta mig med. Nu har halva semestervecka nummer två också gått och listan är väl avbockad till hälften, ungefär... Men jag har ju trots allt semester. :-)

Lite bröd har jag i alla fall åstadkommit! Två av mina vänner har vid olika tillfällen ganska nyligen bjudit mig på nybakad och riktigt smarrig focaccia, så jag tänkte att jag skulle göra ett försök själv med. Har testat en gång tidigare, för många år sedan, och det resulterade i en skiva masonit. Men det var ju också pre-Kitchen Aid. Det nya försöket genererade en focaccia som var både frasig och hyfsat saftig, och riktigt god tillsammans med lite färskost med smak av pesto och tomat. Recept finns här.

Focaccia är ju dock inte just något frukostbröd, så eftersom jag ändå hade ett halvt paket jäst kvar, assistenten framme och redan hade börjat sprida mjöl i hela köket beslutade jag mig för att fortsätta på den banan. Surfade runt ett tag efter ett recept som gärna fick innehålla inte bara vetemjöl, utan även rågmjöl, krossade linfrön och/eller havregryn som råkade vara det som fanns hemma. Hittade till slut dessa havrerutor som visade sig vara både lättbakade och goda!

Nudlar igen

Jag tror att jag sakta men säkert håller på att jobba mig igenom hela den där nudelkokboken jag fyndade på bokrean. Och jag tror även att jag har kommit på varför: allt-i-ett-grejen. Oavsett om det är pajer, gratänger, sallader eller nudelrätter så gillar jag att kompletta recept där alla beståndsdelar ingår; köttråvaran, kolhydrattillbehöret, grönsakerna och såsen. Och det är ingen nackdel att blanda ihop allt i samma form.

I detta recept var ett av momenten att grilla paprika i ugn och sedan dra av skalet. Har försökt mig på det förr, men tror att jag den gången hade för dåligt tålamod att vänta tills paprikorna var alldeles svarta innan jag tog dem ur ugnen, och sedan orkade jag inte heller vänta tills de vilat i plastpåse tillräckligt länge. Men den här gången gick det bättre. Och förväntningarna stegrades när jag provsmakade såsen. Den innehöll bland annat sesamolja, lime, soja och sweet chili och var riktigt god när jag precis hade vispat ihop den. Jag ska inte säga att det blev dåligt sedan den hälls ner i pannan med övriga ingredienser heller, men faktum var att den var godare kall.

Tuppnäbb och godisrullar

Mamma skämde nyligen bort mig med en prenumeration på ett glossigt dammagasin. Jag gissar att det hade sin upprinnelse i min beklagan över att "alla" tidningar antingen består av tre fjärdedelar mode (som ingen vanlig människa varken har kropp eller plånbok för) och resten reklam, eller riktar sig till låginkomsttagande småbarnsmammor som får råd om hur de ska orgasmsäkra(!) semestern. Båda dessa typer av tidningar brukar ju innehålla några matsidor och i den sistnämnda sorten finns det då och då rätter som lockar, medan recepten i den förstnämnda brukar vara något pretentiöst trams som i första hand ska imponera på ens trendiga vänner från Solsidan. (Jo, jag vet att jag är väldigt kategorisk nu. Men det känns OK.) Nåväl, den tidning mamma nu förärat mig skulle enligt hennes egen åsikt vara lite mer lagom på de flesta plan. Och jag måste säga att det verkar lovande. Matsidorna, inte minst. Föll pladask för ett recept på en guacamoletortilla, tänkt som ett grilltillbehör. Så mycket godsaker i ett och samma bröd! Funderade på vad vi skulle ha till och kom att tänka på de bitar ryggbiff jag hade i frysen. Är generellt inte så värst trendkänslig av mig, men tycker mig ha snappat upp att det är ute med grillolja och inne med rub. Så jag slogs av idén att låta vanlig tacokrydda tjänstgöra som rub. Det visade sig bli framgångsrikt! Funderade på vad som skulle kunna passa som sidekick till dessa köttbitar och de fantastiska rullarna och kom på att lite tomatsallad med koriander nog inte skulle vara så dumt. När vi var i Mexiko för ett par år sedan så ställdes det på nästan varenda restaurang fram en skål med denna ljuvliga blandning tillsammans med några hemlagade tortillachips att mumsa på innan maten. Men det var först för några veckor sedan som jag lärde mig vad denna salsa kallas, när jag satt på en mexikansk restaurang i Kalifornien och läste "pico de gallo" på matsedeln och frågade mitt sällskap vad det innebar. Tuppens näbb, minsann! Härledningen oklar, men gott är det!

Improvisera mera

I mattidningen jag prenumererar på finns ett återkommande inslag där någon matpersonlighet under vinjetten "När jag bara har 10 minuter på mig" får tipsa om en snabblagad maträtt. Någon brukade då slå till med färsk, fylld pasta med hackade tomater, örter, olivolja och parmesan. Och det lät ju för all del gott, men jag brukar oftast ha mer än 10 minuter på mig att laga middag, så jag började fundera på hur man kunde pimpa den där rätten. Det slutade med att mina pastakuddar (fyllda med ricotta och spenat) fick sällskap av tomater och rödlök som frästs i olivolja tillsammans med vitlök, salt och peppar. Till det en handfull ruccola, några skivor lufttorkad skinka, lite parmesan och några varv på pepparkvarnen. Det blev riktigt gott!

Jag brukar inte vara så mycket för att improvisera annars. Antingen lagar jag sådant som jag gjort förut och kan utantill, eller så vill jag gärna ha ett recept att följa. Men då kan jag vara lite inkonsekvent med noggrannheten; ibland mäter jag upp varje ingrediens väldigt noga och skulle inte komma på tanken att måla utanför ramarna, medan jag andra gånger glatt höftar till det samtidigt som jag hejdlöst byter ut ingredienser. Bara jag har ett recept att utgå från. Men ibland kommer det visst något kreativitetsryck. Och det kändes rätt bra att montera bort stödhjulen för en kväll.

Sommar på en tallrik

Om jag hade lyckats skriva det här inlägget några dagar tidigare så hade jag möjligen kunnat inspirera någon djärv person att tänka utanför lådan och släppa sillburken till midsommarlunchen, för det här tycker jag verkligen är ett fullgott substitut. Själv höll jag dock på traditionerna och petade pliktskyldigast i mig några sillbitar trots att jag aldrig verkar lära mig att uppskatta varken smak eller konsistens. Men i sällskap med ett par ägghalvor och lilla nubben så går det rätt fint ändå.

Nåväl, åter till det där substitutet. Laxen är inkokt i buljong med lite pressad citron och den så kallade skördesalladen består av potatis, rädisor, sockerärter, champinjoner och cocktailtomater. Dressingen är gräddfil smaksatt med dijonsenap, lite honung och pepparrot. Väldigt svenskt och väldigt gott. Den som vill testa hittar receptet här.

Världens godaste knäckebröd

Nu när sommaren verkar ha kommit för att stanna så kanske inte soppa är vad man först kommer att tänka på när veckans middagar ska planeras. Men i näst senaste numret av den där mattidningen jag nu prenumererar på så var det ett recept jag föll pladask för. Och det var inte soppan i sig som fick snålvattnet att rinna till, utan tillbehöret: ett berg av räkor i pepparrotsmajonnäs, serverat på en bit ljummet knäckebröd. Ojojoj. Soppan, med fänkål och spenat, blev inte tokig alls, men det var förstås räkmackan som stal showen. Man skulle ta vanligt, mjukt tunnbröd och pensla med smör och torka till i ugnen, men nu råkade vi ha en ask med världens godaste knäckebröd stående i köket så jag valde förstås det i stället. Det är tunt, mört och krispigt på samma gång, smaksatt med fänkål, anis, kummin och flingsalt och alldeles, alldeles underbart. Det är verkligen gott nog att äta som snacks utan så mycket som en smörklick, men tillsammans med de där räkorna blev det en macka värdig självaste nobelmiddagen.

Pärlor till svin

Under den fantastiska långhelg som passerat, med fem hela dagar ledigt och massor av sol och värme, passade vi förstås på att sitta ute på altanen och njuta så mycket som möjligt. Det självklara middagsvalet sådana kvällar är förstås grillat. Denna gång hade sambon hittat någon karrévariant som vi grillade tillsammans med halloumi och avnjöt med en halvimproviserad variant på fattoush med moghrabiah, pärlcouscous. Det är tacksamt med den typen av sallader, bara att plocka fram de grönsaker man råkar hitta i kylen, tärna dem fint och hälla på lite olivolja, citronsaft och vitlök eller vad man nu gillar.

Pärlcouscous hade jag bara träffat i min mataffär tidigare, en gång när jag för ovanlighets skull (eftersom jag brukar handla på söndagar) kom mitt i en sådan där laga-mat-i-affären-och-bjuda-på-så-ni-köper-fler-varor -aktivitet. Det var gott, men står det inte på min lista så hamnar det inte i min kundvagn. Oftast. Men nu, så!

Produkten ifråga är alltså rara små kulor av durumvete som nog hade smakat jättebra även denna gång - om man bara hade kokat dem tillräckligt länge. Jag har gjort samma misstag förut: hittat något nytt och roligt i mataffären och kokat det det antal minuter som stått på förpackningen och sedan hällt av vattnet utan att provsmaka först. All dente i all ära, men detta gav lite väl mycket käkträning. Bättre lycka nästa gång.

P.S. De där små kvistarna i förgrunden som ser ut som dill är vår korianderplanta som gått bananas. Den är nu nerklippt och har fått flytta ut på altanen. Får se om den tar sig igen.

Flintastekens bästa vän

När jag blir stor ska jag ha en trädgård med rabarber. Jag gillar verkligen rabarber, de växer (oftast) så det knakar och går ju att göra så mycket gott av. När vi hade stickträff för några veckor sedan så bjöd värdinnan oss på smulpaj gjord på rabarber från den egna trädgården - mycket gott! Jag kunde inte låta bli att fråga om det råkade vara så att de hade gott om rabarber och om man möjligtvis fick plocka med sig några stjälkar, och det gick bra! Så några dagar senare njöt jag min egen rabarberpaj med vaniljvisp. Fina grejer. Men det råkade faktiskt bli några stjälkar över, så efter att ha snubblat över ett recept på rabarberchutney, som visst skulle vara fantastiskt till grillat, var jag tvungen trotsa min chutneyskepsis och prova. Resultatet blev riktigt bra! Inte så dumt att ha lite söt chutney bland alla traditionella grilltillbehör.

Hur man kamouflerar en avokado

Härom veckan unnade jag mig ett exemplar av min favoritmattidning. Jag har tyckt att den varit lite för dyr att prenumerera på, men nu när de lockade med fyra nummer för 98 spänn, eller vad det nu var, så trillade jag förstås dit.

I numret jag nu fick med mig hem från affären så fann jag ett recept på inkokt lax smaksatt med ingefära, potatissallad med ärt-tema samt en avokadosås som också skulle pimpas med ingefära. Och lime. Och jag måste säga att laxen blev riktigt smaskig, så även potatissalladen med gröna ärter, ärtskott, sockerärter och dijonvinägrett. Och avokadomajon var det i ärlighetens namn inget större fel på heller, men det kan ju tyckas lite slöseri med god avokadosmak när man dränker den totalt i ingefära och lime.